Efter det andra världskriget stod det alltmer klart att infanteriet var i behov av ett effektivare direktunderstöd som kunde följa med brigaderna oavsett terräng. Stridsfordonet Sav m/43 fanns inte tillgängligt i något större antal, verkan från befintliga pansarvärnskanoner var otillräcklig vad gäller det enskilda skottet och den dragna 10,5 cm infanterikanonen m/45 med bakblås var för ineffektiv – dessutom med begränsad framkomlighet.

Grundkravet på ett nytt pansrat understödsfordon till infanteriet var inledningsvis att det skulle ha mycket god terrängframkomlighet. Studier med utgångspunkt i 1920- och 1930-talets idéer resulterade i ett försöksfordon beväpnat med tre kulsprutor m/39 strv – Tankett fm/49 utvecklad vid Landsverk (även benämnd "Pansarbandvagn T fm/49" av tillverkaren).Tyvärr gav denna lösning endast en 50% effektökning i jämförelse med Strv m/37 varför målsättningen ändrades till att vagnen istället skulle understödja infanteriet med direktriktad spränggranateld. Försöksvagnen byggdes om och i början av 50-talet gjordes försök med två 12 cm granatkastare monterade på fordonet. Experimentet fick ingen fortsättning då chassiet fjädrade för mycket under eldgivning – en inte helt lätt övning för besättningen som snabbt lärde sig att inte stå med raka knän.

När pansarbrigader enligt org 49 infördes behövdes emellertid inte längre lika många stridsvagnar och ett antal Strv m/42 blev därför övertaliga. Inledningsvis organiserades dessa uppe i övre Norrland i två fristående kårstridsvagnsbataljoner med 34 vagnar vardera, men när de upplöses efter ett par år överfördes vagnarna 1951 till infanteriet för att där fungera som stormkanonvagnar. I samband med köpet 1953 av Centurionstridsvagnar (Strv 81) blev även de ombyggda Strv m/42 TV tillgängliga och de tillfördes då som stormkanonvagnar till de tio infanteribrigaderna i södra Sverige. Där organiseras de i stormkanonplutoner bestående av sex Strv m/42 vardera.

Behovet av understöd till infanteriet var dock långt ifrån tillfredsställt i och med överflyttningen av övertaliga Strv m/42, varför beslut togs att utveckla och anskaffa ett nytt lätt bandgående pjäsfordon. Kravet på den nya stormkanonvagnen var oförändrat och entydigt – bekämpning av mjuka mål med hjälp av spränggranater. Uppgiften gick till Landsverk att i samarbete med Bofors utveckla och producera den nya vagnen.

Det fordon som togs fram hade samma 7,5 cm kanon som Strv m/42, men inriktningen var redan från början att senare ersätta denna med en nyutvecklad 10,5 cm kanon. Fordonet vägde endast 8 ton och hade ett specifikt medelbandtryck som var hälften av vad som var normalt hos stridsvagnar – något som gav vagnen en mycket bra terrängframkomlighet. Beväpningen var lagrad i en fast överbyggnad ovanpå chassiet. Ursprungsbenämningen på det nya fordonet var Infanterikanonvagn m/53, men i enlighet med den nya nomenklaturen som infördes vid denna tidpunkt ändrades beteckningen till Infanterikanonvagn 72. En första serie om 10 stycken Ikv 72 såg dagens ljus 1953, direkt följd av en andra serie om 26 vagnar (benämnd Ikv 72B med en något förändrad styrväxel) med slutleverans 1954. I krigsorganisationen placerades den nya Ikv 72 i 6-vagnars stormkanonplutoner i sex infanteribrigader där den ersatte den dragna 10,5 cm infanterikanonen m/45.

När vagnarna under åren 1956-1958 ombeväpnades med 10,5 cm haubitskanon (för att nå bättre vapenverkan) ändrades beteckningen till Ikv 102. I samband med detta monterades även ett tak i pansarplåt över det öppna stridsrummet som extra skydd mot splitter från fientlig artillerield. Luftintaget till motorn – en vattenkyld sidventils-V8 från Ford på 145 hk – hade dragits genom stridsrummet till bakre delen av påbyggnaden, vilket orsakade vissa täthetsproblem.

Behovet av understödsvagnar till infanteriet var emellertid inte fullt ut tillfredsställt. Av denna anledning beställdes en förbättrad variant av Ikv 102 som producerades i 81 exemplar under 1956-1957. Denna vagn fick beteckningen Infanterikanonvagn 103. Den enda skillnaden var att Ikv 103 försetts med en luftkyld 4-cylindrig boxermotor från Svenska Flygmotor AB i Trollhättan. Denna flygplansmotor – med smeknamnet ”Trollet” – som en gång i tiden förgäves hade utvecklats till Saab Safir (som istället fick en Lycoming-motor), fick nu acceptans i det sista stridsfordon som kom att utvecklas hos Landsverk. En fördel med denna motor var att det inte behövdes luftintag genom stridsrummet. Istället placerades ”gälar” på utsidan av motorutrymmet.

Det gjordes vissa ansträngningar att sälja Ikv 102/103 på export. Bland annat Indien var intresserade av en breddad och förlängd pbv-variant med utrymme för två skyttegrupper.

I samband med att Ikv 102 och 103 infördes i krigsorganisationen omorganiserades stormkanonplutonerna under 1956-1957 till kompanier – dock med ett oförändrat antal vagnar (6 st). Ikv 102 tillfördes de sex infanteribrigaderna i militärområdena Ö och B, medan Ikv 103 tilldelades totalt tretton infanteribrigader med uppgifter norr om Mälaren. Från att vagnarna uteslutande använts till att skjuta spränggranater mot mjuka mål utvidgades uppgiften under början av 1960-talet till att även inrymma bekämpning av pansrade fordon. Detta möjliggjordes när den nya pansarspränggranaten med strålbildande riktad sprängverkan infördes.

Parallellt med införandet av Ikv 102/103 byggdes även 56 av de 57 Strv m/42 EH (med en motor och hydromekanisk växellåda) om till Infanterikanonvagn 73 (ett EH-fordon användes i försök med mekanisk växellåda och skrotades 1954). Dessa fordon tog den plats som ett antal Strv m/42 tidigare haft inom infanteriet. Antalet infanteribrigader med Ikv 73 minskades då till sex stycken.

Ikv 73 skilde sig mycket lite från Strv m/42 – den tidigare ”fläckiga” vagnen målades om i en heltäckande grön färg, kulsprutan till höger om föraren ersattes med en reservdelslåda för bandet, lådan på höger framskärm med eldsläckare togs bort, bärhjulet till höger på tornet ersattes med en kabelrulle för radions fjärrbetjäning, en yttre fälttelefon tillfördes som möjliggjorde kommunikation med vagnsbesättningen och de båda strålkastarna ersattes med en mörkläggningslykta placerad mitt på fronten i ett kort rör med lucka. Även de ursprungliga runda ”kattögonen” fick stryka på foten till förmån för vanliga rektangulära reflexer. Det var även möjligt att djupvada med Ikv 73 – dock krävdes förberedelser. Två trummor behövde monteras baktill för utblås av kylluft och i övrigt måste viss tätning ske av öppningar för luft. Då luft till motorn drogs in genom en öppen tornlucka var det endast möjligt att vada med vatten till i höjd med torntaket.

Ikv 73 (Strv m/42 EH) ingick så sent som 1973 fortfarande i vissa stormkanonkompanier. Vagnen kom därefter att fasas ut för att ersättas med Ikv 91. Det gjordes ett sista försök att använda de skrotade chassierna för broläggning, men ännu en gång kunde det konstateras att bredden på bron (4,5 m) gjorde det smala fordonet för instabilt vid körning i terräng. Tornen kom dock att få ett fortsatt liv som värntorn (typ 4B) och de besättningar som utbildats på vagnen ifråga följde med tornen till den nya krigsplaceringen.

Även Ikv 102/103 fasades ut ur krigsorganisationen i samband med införandet av Ikv 91. Dock kom chassierna att återanvändas då de under 1980-talet fick ett nytt liv i Pvrbv 551 och Lvrbv 701.

De äldre fotografierna på denna sida kommer från arkiven på Armémuseum, Bofors, FMV, Försvarsstaben och Lasse Sjögren.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!