Crystal Palace, England 26 Maj 1969 (59)

Ronnie Peterson i sin nionde F3-start för året. Det var bäddat för ny stor svenskduell i den internationella F3-klassen på engelska Crystal Palace. Tyvärr kvaddade Ronnie sin Tecno under träningen (ett bortslitet bakhjul) och den var inte i bästa skick under huvudloppet. Ronnie hann dock avverka ett varv på 55,4 vilket placerade honom i första startled i kvalheat 3. Även en annan svensk - Leif Hallgren - kraschade med sin Merlyn under träning. 

Topptrion med Alan Rollinson, Ronnie och Reine Wisell...

Efter de två första kvalheaten (där Tim Schenken vann i det ena och Peter Hanson i det andra) var det dags för kvalheat nr 3 och där återfanns Ronnie och Reine. Förutom dessa båda svenskar stod även Mats Byström på startlinjen. Under uppvärmningsvarvet upptäcktes dock att Mats motor läckte olja, varför han resolut plockades av banan innan loppet ens startat. Alan Rollinson, som stod bredvid Ronnie i första startled, for iväg som en väloljad blixt när startern sänkte flaggan. Han skaffade sig omgående ett kraftigt försprång. Reine, som startade från andra ledet, kom inte iväg fullt lika snabbt utan låg efter det första varvet femma. Tätt före sig hade Reine Bev Bond, en herre som visade sig nog så svår att komma om. På femte varvet lyckades dock Reine pressa sig förbi engelsmannen. Dessförinnan hade båda halkat upp ett pinnhål då Barrie Maskell snurrat under andra varvet. Samtidigt som Reine "klämde" Bond, lyckades Ronnie överta ledarplatsen från Rollinson. Glädjen varade dock inte länge för efter ganska precis ett varv var det åter engelskt i toppen. De fyra ekipagen i täten verkade nästan synkroniserade. Just som varvräknaren visade "3 laps to go" tryckte Ronnie för andra gången ned Rollinson på andraplatsen. Metrarna bakom dem följde Bond Ronnies exempel genom att gå förbi Reine. Det föll inte Chevron-föraren på läppen, snart hade han återtagit "sin" tredjeplats. Chansen till ytterligare avancemang såg liten ut, varför frågan nu var om Ronnie skulle kunna hålla undan för Rollinson. Och svaret blev nej. När allt verkade helt klart bet Rollinson ihop tänderna och lyckades skrämma fram ett par hästar extra ur sin motor, precis nog för att på sista raksträckan pressa sig förbi svensken. Snabbaste varvtid noterades för Bev Bond med 54,6 sekunder.

I finalen bjöds sedan på slipstreaming av högsta klass. Snabbast på gasen när flaggan föll var Ronnie tätt följd av Alan Rollinson, Bev Bond, Reine Wisell, Tim Schenken och Roy Pike. Det var dessa sex förare som gjorde loppet - det dröjde nämligen inte länge förrän de övriga nio ekipagen i fältet var ohjälpligt distanserade. På första och andra plats turades Ronnie och Rollinson om att avbyta varandra fram till åttonde varvet. Då dök plötsligt Tim Schenken upp, som arbetat sig förbi Bond och Wisell, och snuvade dem på tätpositionen. Detta fräcka inhopp chockade Rollinson så pass att han förlorade det mesta av sin stridslust och i fortsättningen nöjde sig med att bevaka sin tredjeplats. 

Rollinson före Ronnie och Reine...

Ronnie var nu ensam om att kämpa mot australiensaren. Ideligen turades de två om i ledningen. När sju varv återstod, finalen gick över 25 varv, hade dock Schenken beslutat sig för att göra slut på katt och råtta leken och lade sig resolut i ledningen, helt utan tanke på att bli omåkt ytterligare en gång. Ronnie försökte på alla sätt och vis komma förbi, men förgäves - Brabhamföraren kunde parera alla attacker. 

Bakom dessa, och det var inte många meter bakom, var det en minst lika hård strid om platserna. Visserligen bytte man inte plats så ofta, men det positionsspel som utspann sig på banan var av ett sällan skådat slag. Oftast var det bara centimetrar som skiljde bilarna åt. Varv efter varv. När tre varv återstod hade man radat upp sig på en rak linje, något mer platsbyte var det ingen som orkade med.

Men vad åskådarna inte visste var att Ronnie med avsikt inte störde "Schenks" för att invagga honom i lugn. Världsstjärnan från Örebro hade nämligen sin krigsplan klar. I en kurva gick det att åka flera spår och Ronnie hade beslutat sig för ett djärvare spår på absolut sista varvet för att inte kunna bli omåkt ännu en gång. Nu slumpade det sig emellertid så att när Ronnie styrde ut lite extra för att klämma australiensaren i kurvutgången, så var plötsligt vägen stängd av Reine Wisells husvärd i England - Howden Ganley. Ganley som köpt sig en ny Chevron körde mycket sakta och styrde därför åt sidan när Schenken kom upp för att varva honom. Följaktligen stängande den lucka Ronnie behövt. En ny chans dök upp i den sista svängen, men här missade Ronnie uppväxlingen och hade så när mist andraplatsen till Rollinson på kuppen. Nu fick Ronnie och Rollinson samma tid, men Ronnie var hjulet före. Ronnie tvåa alltså och stryk med en billängd.  

Reine Wisell å sin sida var endast 6/10 sekund efter, mycket missnöjd med sin motor som inte på långa vägar var lika vass som dem de tre i toppen förfogade över. Saken var nämligen den att Reine kvaddade sin vassa Holbaymotor, som lånats från fabriken enkom för detta lopp, redan på träningen och därför fick han återgå till sin slöa Feldaymotor, som påstods bromsa futtiga 109 hk. Reine förklarade på kuppen att nu skulle även han skaffa sig en vass Novamotor från Italien - Nova hade nu lovat honom få nya motorer som bromsar 120 hk.

Ronnies första förlust detta år efter sju vunna tävlingar. Allan Rollinson tog tredjeplatsen. Ett av de bästa F3-loppen på länge - endast 2,4 sekunder skiljde de sex främsta. 

Resultat i finalen:

1. Tim Schenken, Brabham BT28, Australien, 23.18,2
2. Ronnie Peterson, Tecno, Sverige, 23.18,4
3. Alan Rollinson, Brabham BT21B, England, 23.18,4
4. Reine Wisell, Chevron B15, Sverige, 23.19,0
5. Bev Bond, Brabham BT21B, England, 23.20,4
6. Roy Pike, England, Lotus 59, 23.20,6
7. Peter Hanson, Chevron B15, 23.34,6
8. Barrie Maskell, Chevron B9, 23.35,6
9. Peter Gaydon, Tecno, 23.36,2
10. Roger Keele, EMC, 23.40,0
11. Wayne Mitchell, Brabham BT21B, 24.11,8
12. Howden Ganley, Chevron B15, 24 varv

Rykten om anbud för de bägge duktiga svenskarna började surra på allvar.