BOW 046

Denna sida uppdaterades senast 2016-12-29. Ansvarig för sidan är Rickard O. Lindström. Du är besökare besöksräknare.

Up BOW 046 DAE 702 BTE 983

Utanför Hilton Hotel i  Kairo

Hösten 1971 lämnade familjen Lindström ett kylslaget Jämtland för vidare färd till Egypten i  norra Afrika. Linjeflygs Metropolitan tog oss ner till Stockholm, men sedan var det större kärror som via Köpenhamn, Nicosia och Tel Aviv (!) tog oss hela vägen ner till Kairo. Pappa Olle, som till vardags var flygofficer på F4 på Frösön,  hade tackat ja till en ny tjänstgöring för FN – denna gång som observatör vid Suezkanalen (tidigare hade han varit divisionschef för F22 i Kongo och krigat med ”Tunnan”).

Den här gången fick hela familjen följa med på det ettåriga äventyret. Boende hade ordnades i Heliopolis – en förort till Kairo där också den internationella flygplatsen ligger. För pappa ”pilot” var det en självklarhet att köra Saab och ett antal tvåtaktare hade passerat revy genom åren. Men nu inför resan satt vi hemma i Valla och bläddrade i bilbroschyrer. Den gamla Saab 96:av var såld och en ny bil skulle beställas på export för leverans ner till Egypten och om jag minns rätt så kunde Saab inte erbjuda detta vid den här tidpunkten. Att köpa en bil på export hade många fördelar, inte minst att vi klarade oss ifrån en rad skatter (i princip tror jag vi kunde spara upp till 50%), men också att familjen fick tillgång till en egen bil under hela utlandsvistelsen.

Så det blev helt naturligt Volvo-broschyrer vi bläddrade i. I och för sig var Citroën GS och Peugeot 504 rätt heta under den här perioden och de kunde även locka med riktigt bra priser, men det var svenskt som gällde för vår del. I broschyren för Volvos 72:or var det 145:an som framstod som det självklara valet för en 3-barnsfamilj, men tyvärr kunde Volvo inte utlova leverans av herrgårdsvagnen i slutet av 1971 och då återstod endast sedanalternativen om vi ville ha 1972 års modell. Och naturligtvis var det den senaste årsmodellen som gällde – så mycket snyggare än sina föregångare (många anser 1972 års modell vara den snyggaste i Volvos 140-serie)...

Nytt för 72:an var de infällda dörrhandtagen, den kortare växelspaken och mittpanelen. Detta var också det sista året för den ursprungliga instrumentbrädan från 1966 (om än med en stilfull träimitation) – året därefter infördes den instrumentering som senare blev standard i 240-serien. Som bilintresserad 13-åring propagerade jag sakligt för de många fördelarna med en Volvo 142 Grand Luxe (dvs hur bra det är med extraljus, metalliclack, insprutningsmotor, taklucka och skinninredning), men mina argument synades och pappa förstod nog att det var utseendet jag hade fallit för. Så istället beställdes en 144 De Luxe (fyra dörrar gör det ju lite lättare för en massa barn att ta sig in och ur bilen) i den för ökenklimatet lämpliga färgen California White och med en i värmen behagligare tygklädsel i blått. En AC hade säkerligen varit ett lämpligt tillval, men jag tror detta var förebehållet endast den amerikanska marknaden.

Utanför Heliopolis Sporting Club

Efter ett par månader på plats i Egypten fick vi besked att bilen nu hade levererats till hamnen i Alexandria. Den spänning och glädje vi kände inför upphämtningen kom snabbt på skam, för det var ingen vacker syn som mötte oss. Bilen hade bl a fått högra sidan intryckt vid oförsiktig hantering när den lastades av fartyget. Navkapslarna var försvunna, kofångaren fram satt lite snett och det fanns skador på grillen efter spännband. Men å andra sidan var det kanske lika bra att den redan var skadad eftersom alla bilar i Kairo blir skadade i trafiken – jag minns sommaren 1974 när president Nixon kom på statsbesök hos Egyptens president Sadat, då jag med egna ögon såg den öppna presidentbilen ha bucklor och repor...

På besök i en liten egyptisk by

Ganska så direkt efter leverans lät pappa en lokal skräddare sy dit en överdragsklädsel i nåt slags blommigt afrikamönster. Ett genidrag – när den plockades av 15 år senare var originalklädseln som ny därunder. Under året i Egypten kom 144:an att brukas väl och vi gjorde många ihågkomstvärda utflykter. Ofta tillsammans med andra svenska FN-familjer som även de köpt sina Volvo-bilar på export – t ex Gyllensvärds från Boden i sin gula 142:a av 72-års modell och Heilings från Norrköping i sin vita 145:a av 71-års modell (de ville verkligen ha kombivarianten). Mest spännande var det när vi körde över en giftorm på väg genom öknen från El Alamein (där andra världskrigets största pansarslag stod) tillbaka till Kairo. Efter avslutad tjänstgöring kördes bilen hem genom Europa efter att ha färjats upp till Italien. Det var på sladdriga sommardäck som ett vintrigt Jämtland åter kunde beträdas...

Möte med Heilings - Volvo 145 DL -71:a

Under året i Egypten hade Volvon två olika registreringsskyltar – dels en för Alexandria, dels en senare för Kairo. Väl hemma i Sverige fick Volvon inledningsvis röda importskyltar (Z396), men kort därefter skyltar enligt det då helt nya systemet (BOW 046).

På parkeringen utanför bostaden i Heliopolis

Några år senare krockade jag med bilen i en gatukorsning i Östersund. Jag körde rakt in i en bils vänstersida och hade svårt att förneka att den bilen de facto kom från höger. Det här var 1976 och jag hade precis tagit körkort. Underförstått tyckte jag att man kunde anse Storgatan vara en huvudled, men tyvärr höll inte denna argumentation. Detta renderade i mindre glada miner på hemmaplan, men jag lovade pappa att med mina kontakter få bilen fixad till kompispris. Bilen fick då en usel omlackering som avslöjade sig själv inom väldigt kort tid därefter och krackeleringarna blev synonymt med just denna bil (det hade också att göra med att dåtidens Lookbindningar på slalomskidorna slog emot taket då de transporterades på takräcket)...

Äntligen hemma i Sverige (denna bild hamnade lustigt nog i Volvo 140-klubbens almanacka för 2017 - februari månad)

Året därpå (1977) var BOW 046 med om ytterligare en utlandsresa och denna gång gick färden till Storbritannien. Under åren som följde sattes en dragkrok på bilen för att möjliggöra semester med husvagn, bl a till Norge. 1982 fick jag slutgiltigt överta bilen när jag studerade uppe i Luleå vid LuTH – pappa återvände till fäderneslandet och köpte sig en Saab 900. Och vad faller sig då naturligt för en 24-åring med bilintresse? Att trimma den naturligtvis. Så det blev en Weber 36/36, extraktorgrenrör, K-kam, planad topp och tvåtumssystem. Samt ”borttappad” kofångare fram. Överdragsklädseln från Egypten fick sitta kvar, så stolarna var i nyskick därunder. Tyvärr missköttes bilen i övrigt och inte blev det bättre av att en klasspolare körde så att motorn skar. Så det blev renovering sena kvällar i skolans verkstad ute på Porsön...

På utlandssemester i Storbritannien

Trots att BOW 046 blev en Norrlandsbil så fick viss rost fäste i golvet på passagerarsidan. Och värre blev det då jag och en fullproppad 144:a flyttade ner till Stockholm 1986. Den här rosten i golvet uppmärksammade bl a min blivande kvinnas mormor Maj då jag vid ett flertal tillfällen skjutsade henne i klenoden 1989-1990. Hon var i och för sig van att ha privatchaufför efter att ha varit fru till landshövdingen i Västernorrland under 50- och 60-talet, men då tror jag det handlade om längre, blankare svarta bilar med skinninredning. Bilen hängde med till sommaren 1990 då den blev stulen i Högdalen i Stockholm. Maj blev mitt spanande öga efter den stulna bilen, eftersom hon daligen åkte buss tur och retur Vallhallavägen-Kungsholmen för att besöka sin man Erik på sjukhuset...

Unge herr Lindström närmast i bild

Jag återsåg aldrig BOW 046, men fick via nåt register klart för mig att den omhändertagits av Stockholms stad som ett vrak. För mig blev den en oavslutad hatkärlekshistoria...

Tillbaka:

Volvo 140 - utvecklingen Volvo 140 - 1967 Volvo 140 - 1968 Volvo 140 - 1969 Volvo 140 - 1970 Volvo 140 - 1971 Volvo 140 - 1972 Volvo 140 - 1973 Volvo 140 - 1974 Volvo 140 serie - övrigt "Mina 72:or"

BOW 046 DAE 702 BTE 983

Annat ointressant:

Home