I samband med köpet av våra första Centurionstridsvagnar Mk III (1953) undersöktes möjligheten att från Storbritannien även införskaffa ett antal bärgningsbandvagnar. De bärgningsresurser som då  fanns i landet – BBV m/42 och ett antal hjulgående bärgningsbilar – klarade inte av att bärga de tunga 50-tonsvagnarna. Ofta kom bärgningsbilen inte ens fram till platsen där en stridsvagn hade kört fast.

Vickers utvecklade i början av 1950-talet en bärgningsbandvagn baserad på Centurionchassit. En första ARV (Armoured Recovery Vehicle) togs fram i ett fåtal exemplar, men denna Mk I hade enbart möjlighet att bogsera. En Mk II – en vidareutvecklad och fullt utrustad bärgningsbandvagn – kunde finnas framme för serieleverans till Sverige först 1955, varför en interimslösning behövde sökas.

Lösningen blev att en ARV Mk II baserad på stridsvagnen Churchill hyrdes in från Storbritannien. Vagnen kom till i slutet av andra världskriget, men av de 500 fordon som beställdes hann endast ett fåtal levereras innan utgången av 1945. Dessa blev kvar i brittisk tjänst till i mitten av 60-talet. ARV-konverteringar hade gjorts på ett flertal olika brittiska stridsvagnar (Crusader, Convenanter, Centaur, Cavalier, Cromwell, m fl) enligt en viss standard. Mk I-standard innebar avlägsnat torn, öppet besättningsutrymme och påmonterade vinschar och lyftanordningar. Mk II-standard (som endast gjordes på Churchill Mk III/IV och Sherman Mk V) innebar ett fast torn med en kanonattrapp, vilket gav 3-mansbesättningen ett extra skydd. Vagnen, som vägde 40 ton, kunde köras i en hastighet om 25 km/h. Motorn utgjordes av en 12-cylindrig Bedford på 350 hk. Med enkel part kunde 25 ton vinschas. En 7,5 tons lyftkran satt placerad frontalt. Egentligen var ARV Mk II baserad på Churchill-chassi otillräcklig för bärgning av de betydligt tyngre Centurionstridsvagnarna (det var därför som britterna själva tog fram Centurion ARV Mk 1 som interimslösning), men i brist på annat så dög den som en nödlösning för Sverige. Den inlånade Churchill ARV Mk II placerades på P 2 där de flesta av de inköpta Centurionerna användes.

Under 1955 var vidareutvecklingen av Centurion ARV klar och 13 stycken Mk II levererades till Sverige. Vissa av vagnarna hade varit registrerade i England, medan resterande var helt nya. Fordonen fick i Sverige beteckningen Bärgningsbandvagn 81 A. En andra omgång om tre bärgningsbandvagnar levererades 1960 i samband med köpet av Strv 101. Dessa gavs beteckningen Bgbv 81 B. Skillnaderna mellan de två vagnstyperna var marginella.

Bgbv 81 hade i stort samma chassi som Strv 81/102. Ovanpå detta chassi hade ett pansrat vinschhus placerats med själva vinschutrustningen. Därutöver fanns en yttre bärgningsutrustning monterad bestående av lyftkran, markankare, dragöglor och linstyrningar.

Besättningen bestod av tre man – en förare samt patrullchef och vinschskötare i vinschrummet. Vagnen var beväpnad med en ytterkulspruta anbringad på observationshuven, samt fyra batterier rökkastare med vardera fem utskjutningsrör. Radioutrustningen bestod under de första åren av en fast monterad Ra 121 och en separat Ra 130 som även kunde tas med utanför vagnen. Dessa radioapparater ersattes senare av en Ra 421.

Vinschen, med en effektiv linlängd på 122 m, hade en dragkraft på 30 ton vid enkel part. Denna drevs av en rak 8-cylindrig Rolls Royce-motor (typ 2P eller 5P) på 135 hk. Vinschhastigheten vid 30 tons dragkraft var 7,6 m/min. Lyftkranen klarade 10 ton och en lyfthöjd på 4 m. Markankaret hade konstruerats i Sverige och var fastsatt bak på vagnen för att ge bra mothåll. Även dragöglorna var en svensk modifiering.

När stridsvagnar skulle bärgas användes normalt vinschen. Vid en sådan övning sänktes markankaret ner för att den egna vagnen inte skulle dras mot bärgningsobjektet. När lyftkranen skulle användas, t ex vid motorlyft i fält, kopplades vinschen över till denna.

När Schweiz i slutet av 80-talet avyttrade sina Centurionstridsvagnar öppnade sig möjligheten för Sverige att till en högst rimlig kostnad inköpa ytterligare bärgningsbandvagnar av typ Centurion ARV Mk II. Utrustningen skilde sig något från de tidigare vagnarna i Sverige – kombinationen av lådor för vajrar och tillbehör såg annorlunda ut, lamporna liksom rökkastarna var av en annan sort och släden för blocken var av en annan modell. Totalt införskaffades 19 vagnar från Schweiz (1988) och de fick beteckningen Bgbv 81 C.

Andra länder som också använde Centurion ARV Mk II var Kanada och Nederländerna.

Bgbv 81 organiserades med en vagn i respektive stridsvagnskompani, det vill säga två vagnar per stridsvagnsbataljon. Det hände att vissa bärgningsuppdrag var så svåra att bataljonens båda vagnar måste samarbeta för att lyckas. De förband som organiserade Bgbv 81 var utrustade med någon typ av Centurionstridsvagn.

När Leopardstridsvagnarna (Strv 121/122) började levereras från mitten av 90-talet, användes Bgbv 81 även som bärgare för dem. Detta orsakade problem i underhållskedjan eftersom vagnarna skilde sig åt beträffande bränsle, verktyg och reservdelar. Interimslösningen blev dock inte långvarig – i samband med att nya bärgningsbandvagnar baserade på Leopardchassi (Bgbv 120) levererades till Försvarsmakten under 2002-2003 kunde Bgbv 81 till slut pensioneras efter lång och trogen tjänst.

Chassiet till stridsvagn Centurion övervägdes även att användas i rollen som brobandvagn. KATF konstruerade 1962 en provisorisk broläggningsanordning som monterades ovanpå en Strv 81. Arbetet utfördes vid AB Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. Systemet genomgick tester under 1963. Efterföljande diskussion kom emellertid till slutsatsen att det inte var lämpligt att använda någon av de fåtaliga stridsvagnarna för broläggning och istället fick brokonstruktionen en fortsättning några år senare under utvecklingen av Brobv 941.

De äldre fotografierna på denna sida kommer från arkiven på Armémuseum, FMV, Försvarsstaben, Pansarmuseet, Lasse Sjögren samt BAE Systems Hägglunds.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!