I takt med att Sverige under kriget byggde upp sin flotta av stridsfordon växte även behovet av att anskaffa materiel för bärgning av dessa. Diskussioner kring detta tog sin början 1940, men frågan kom – på grund av de begränsade medel som stod till förfogande – att förbli olöst till i november 1941 då nödvändigheten av bärgningsfordon påpekades vid ett möte inom Statens Krisrevision.

Detta föranledde Materielbyrån (MB3) vid Kungliga Armétygförvaltningen (KATF) att genomföra en utredning, vilken resulterade i ett förslag på en bärgningsbandsvagn från AB Landsverk. Deras lösning presenterades i slutet av våren 1942 och bestod i ett chassi till Strv m/42 TM som försetts med ett vridbart torn med en kran placerad ovanpå – en lyftkran som hade 12 tons lyftkapacitet på radien 3,5 meter. Tornet vilade på stödrullar och medgav en manuell vridning med 45º åt vardera sidan i kranens längdriktning bakåt. En sträva under kranarmen som var justerbar i längdled gjorde att armen kunde höjas eller sänkas. När kranarmen var helt nedfälld stack den ut något bakom chassiet.

Lättare laster upp till 1½ ton kunde lyftas på radien 4,5 meter tack vare en anordning på kranarmen för ett en-skivigt blockverktyg. Skifte till denna anordning gjordes från vagnens förarplats i chassiet. Annars manövrerades lyftkranen manuellt utifrån med hjälp av ett särskilt löstagbart manöverorgan. För att få drivning på lyftkranen nyttjades den befintliga drivlinan i Strv m/42 TM – det vill säga chassiet med elektromagnetisk växellåda och två motorer. Motorerna kunde frånkopplas själva drivningen av vagnen och istället, tack vare en fördelningsväxel, driva lyftkranen. Konstruktionen gjorde det också möjligt att ansluta den ena motorn till antingen åk- eller hissmaskineri. Någon extra växellåda för att variera lyfthastigheten fanns det dock inte plats för. Istället gjordes detta genom att reglera gaspådraget för motorns varvtal.

Vid 12 tons last var det möjligt att lyfta med hastigheten 1,25 m/s och vid 1½ tons last med 5 m/s. Därutöver var vagnen baktill försedd med hydrauliska domkrafter, kraftiga dragkrokar och en fjädrande draginrättning. För att ytterligare staga upp vagnen vid bärgning var spännhjulet nersänkbart så att bandens anliggningsyta mot marken ökades.

Efter ett år av utvecklingsarbete, där möjligheten att få ner kostnaden för bärgningsbandvagnen noga undersöktes (de kostade 250.000 kronor styck), ladess till slut ett kontrakt på två stycken BBV m/42 (som beteckningen blev) den 5/4 1943 vid Landsverk. De leveransprovades under maj 1944, varefter personal för handhavande av bärgningsbandvagnarna fick genomgå en utbildning hos Landsverk i Landskrona under sommaren samma år. Problem med den elektromagnetiska växellådan gjorde att slutleverans kom att ske först den 4 november 1944. Bärgningsbandvagnarna levererades inledningsvis till P2 i Hässleholm, men sändes därefter vidare till förbanden P3 i Strängnäs och P4 i Skövde. Det finns idag inget bevarat exemplar av BBV m/42.

Det gjordes även försök att använda Strv m/42 som broläggningsbandvagn. Tanken var inledningsvis att en bro skulle medföras och att stridsvagnen skulle återta sin ursprungliga roll efter att bron hade lagts ut. Detta resulterade emellertid i en konstruktion som blev väldigt hög och smal. Stabiliteten för fordonet vid körning i terräng var inte den önskvärda och försöken avbröts.

När Strv m/42 senare hade antagit rollen som Ikv 73 gjordes förnyade försök med stridsvagnen i rollen som brobandvagn. Till skillnad från de tidigare försöken användes denna gång enbart chassiet (dvs då utan torn). Inte heller denna lösning visade sig lyckad eftersom bredden på bron hade ökat till 4,5 m. Försöken klargjorde att chassiet var fortfarande var för smalt för att det skulle kunna användas i rollen som broläggare.

De äldre fotografierna på denna sida kommer från arkiven på Armémuseum, FMV och Försvarsstaben...

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!