AB Landsverk kunde tack vare sina nya tyska ägare – stålverkskoncernen GHH (Gute Hoffnungs-Hütte) bygga upp en stridsfordonsindustri i Sverige. Från att företaget tidigare varit en mekanisk verkstad inrättades 1928 en pansaravdelning för utveckling, tillverkning och export av stridsfordon. Detta var ytterligare ett sätt för Tyskland att kringgå det Versaillesfördrag som efter första världskriget förbjöd landet att inneha stridsvagnar. Vid sidan av att Tyskland redan från 1922 deltagit i utveckling och försök av stridsfordon i Ryssland och själva byggt försöksfordon som benämndes ”jordbrukstraktorer”, blev den svenska verksamheten ytterligare en förtäckt möjlighet att utveckla stridsvagnsvapnet. Chef för pansaravdelningen var tysken Otto Merker och han lät ta hit en mängd tyska tekniker. Otto Merker kallades tillbaka till Tyskland 1937 och kom bl a att vara verksam i ett ockuperat Frankrike. Vid krigsslutet 1945 tillfångatogs han av amerikarna, men släpptes efter genomförd krigsrätt.

Som det första uppdraget för det svenska försvaret fick Landskronaföretaget en mindre beställning på att ta fram en pansarbil i ett försöksexemplar – ett fordon som levereras i början av 1931 som Pansarbil fm/29. Vid ungefär samma tidpunkt tillfrågas Landsverk om möjligheten att utveckla och tillverka ett mindre antal stridsvagnar för försöksändamål. Samma fråga hade också gått till AB Bofors, som tack vare sitt samarbete med tyska Kruppkoncernen kunde erbjuda en stridsvagnskonstruktion som utvecklats i hemlighet i Tyskland och som utprovats i Sovjetunionen. Även det svenska företaget Mogårdshammar AB var intresserade av att erbjuda en lösning. De hade kommit i kontakt med en österrikisk konstruktör (den före detta majoren Fritz Heigl – mannen bakom det berömda uppslagsverket ”Taschenbuch Der Tanks”) som hade skissat på två olika förslag; dels en konventionell stridsvagn och dels ”kombinerad hjul- och kedjetyp”. Offerter från de olika företagen lämnades in.

Stridsvagnars rörlighet hade under 1920-talet blivit en problematisk fråga på olika håll runt om i Europa. Dåtidens bandställ hade mycket låg tillförlitlighet och slitstyrkan var inte den bästa. Dessutom medgav konstruktionen inte särskilt höga marschhastigheter på landsväg. Av denna anledning studerades lösningar på stridsfordon som hade både hjul och band i kombination.

Såväl Bofors som Landsverks respektive förslag på ny stridsvagn kunde visas upp i Tyskland när anbuden utvärderades hösten 1930 – Mogårdshammar hade det svårare, särskilt som den österrikiske konstruktören avlidit. Istället togs beslut i januari 1931 att AB Landsverk skulle väljas som leverantör. AB Bofors vagn ansågs ”i sin nuvarande utförandeform icke lämplig för svenska förhållanden”.

När tyskarna tog över Landsverk i mitten på 20-talet hade de en lösning på ett band- och hjulgående fordon (L-5) med sig i bagaget – en ”jordbrukstraktor” som konstruktören Joseph Vollmer (han som också ritat stridsvagn LK II) tagit fram vid sin konstruktionsbyrå i Berlin (idéer som även synes ha inspirerat amerikanen Walter Christies). Detta förslag på band-/hjulgående stridsvagn vidareutvecklades i Sverige vid Landsverk under 1930 till vad som kom att benämnas stridsvagn L-30. Parallellt utvecklades även en rent bandgående stridsvagn (L-10). Den byggde helt på tyska idéer och bl a fjädringen och hjulupphängningen var konstruerad av Ferdinand Porsche. Efter en fördjupad utvärdering av dessa konstruktioner beställde KAF ett försöksfordon L-30 och tre försöksfordon L-10 från Landsverk i oktober 1931.

Landsverks hjul- och bandgående stridsvagn L-30 fick i Sverige armébeteckningen Stridsvagn fm/31 (även kallad ”HB-vagnen”). Stridsvagnens konstruktion var för sin tid mycket modern och avancerad. Den försöksmodell som beställts hade ett chassi i vanlig stålplåt som försetts med en tornattrapp i trä. Den sinnrika konstruktionen – där omställningen mellan band- eller hjuldrift kunde göras på halva minuten och under förflyttning – gjorde det möjligt att snabbt välja lämplig framdrivning för till exempel längre landsvägsmarsch eller för körning i svårare terräng.

De maxhastigheter som kunde nås på landsväg var imponerande – 35 km/h på band och 75 km/h på hjul. Dessutom kunde fordonet köras snabbt bakåt tack vare att besättningen på fyra man också innehöll en bakåtförare. Alternativt kunde en besättningsman av tre byta plats och inta bakåtförarplatsen i det bakre vänstra hörnet (med ratt och pedalställ).

Under de år som åtgick till att tillverka fordonet hann dock den samtida utvecklingen av band och bandaggregat ikapp – banden blev stryktåligare och komforten ökade tack vare betydligt bättre fjädringssystem – så när ”bandhjulingen” Strv fm/31 levererades (efter förseningar hos Landsverk) 1935 var den redan omodern. Till detta bidrog att den var av en dyr konstruktion och att den höga komplexiteten ökade sårbarheten. ”HB-vagnen” provades under åren 1935-1936 och användes därefter fram till 1940 som övningsvagn vid utbildning av förare.

Samtidigt med att det band- och hjulgående försöksfordonet L-30 (Strv fm/31) togs fram producerades även de tre bandgående stridsvagnsprototyperna L-10. Designen på L-10 var i stort sett densamma som på L-30. När de lämnade Landsverk 1935 kunde en modern konstruktion presenteras som uppvisade många tekniska nymodigheter. Framförallt det svetsade skrovet gjorde vagnen till en föregångare – vid denna tidpunkt var fortfarande övriga världens stridsvagnar nitade, något som hade sina negativa bieffekter. Nitar riskerade att slås av när en stridsvagn träffades av fientlig kanoneld, vilket gav den olägenheten att nitarna for omkring som projektiler inne i besättningsutrymmet. Därutöver var stridsvagnen också försedd med prismaperiskop i glas, som även detta utgjorde ett innovativt utvecklingssteg. I mitten av 30-talet hade stridsvagnar normalt en öppning att titta ut igenom, men detta ökade risken att träffas av ”blystänk”. Det gick naturligtvis att stänga öppningen, men detta var inget alternativ eftersom detta innebar att det då inte gick att se någonting.

AB Landsverks L-10:a fick armébeteckningen Stridsvagn m/31. Fordonet hade ett gott skydd med upp till 24 mm pansarstål frontalt. I likhet med samtida stridsvagnar var den beväpnad med en 37 mm kanon och två kulsprutor (en i tornet och en till höger om föraren). Dessutom var vagnen försedd med radioutrustning. Vikten var 11,5 ton och med en 150 hk stark motor från Maybach kunde maxhastigheten 40 km/h nås på landsväg.

Precis som vid all nyutveckling så uppvisade tyvärr även dessa stridsvagnar en hel del barnsjukdomar och följden blev låg driftsäkerhet. Fältmässigheten var således inte den bästa för Strv m/31 under de fem år vagnen provades ut och det fördes en diskussion om de tre stridsvagnarna istället skulle användas som stridsledningsvagnar (det vill säga fordon som ej kördes så hårt och som inte gick i ”första ledet”). Strv m/31 uppfattades dock som en bra terrängvagn, men det var svårt att reparera de hårda banden som ofta gick sönder. Felaktigt handhavande gjorde också att växellådan ofta var trasig. Många av de problem man stötte på – t ex snöinpackning i det bakmonterade drivhjulet och problemen med att vara beroende av en utländsk leverantör av reservdelar/utbytesenheter i orostider (i detta fall motorn) – kom att beaktas i efterföljande stridsfordonsprojekt i Sverige, närmast i anskaffningen av stridsvagn m/37 och utvecklingen av stridsvagn m/38.

Stridsvagnarna m/31 kom att användas mycket litet och de erbjöds till och med att grävas ner i bunkrar på Gotland under beredskapsåren. De har dock sin givna plats i historien enär de var först med flera tekniskt innovativa lösningar som sedermera andra tog efter. En minnesvärd landsvägmarsch på krogiga vägar över 72 mil genomfördes under tre dagar från Stockholm till Landskrona. Stopp för förevisningar gjordes i Linköpig och Jönköping. En medelhastighet om 40 km/h kunde hållas och bränsleförbrukningen var imponerande låga 380 liter. Tills nyligen har såväl Strv fm/31 som Strv m/31 stått att beskåda vid Pansarmuseet i Axvall, men de har nu överförts till den nya försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs.

 De äldre fotografierna på denna sida kommer från Armémuseum och FMV.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!