Anskaffningen av Centurionerna innebar att Sverige fick en fullt modern tung stridsvagn till armén. Strv m/42 hade inte längre den eldkraft som krävdes för att bekämpa samtida fientligt pansar, men den fick ändå fortsatt respit som lätt stridsvagn i pansarbrigaderna. Detta var emellertid redan från början en interimslösning och behovet kvarstod att finna en ersättare – en ny lätt stridsvagn med stor verkansförmåga och god terrängframkomlighet.

I slutet av 1953 diskuteras möjliga handlingsalternativ. Att utveckla en helt ny skulle ta för lång tid (7 år) och bli för dyrt. Den franska stridsvagnen AMX 13 som nyligen hade testats i Sverige hade sina förespråkare, men den var sedan tidigare utdömd av ÖB – general Swedlund – på grund av dess undermåliga pansarskydd och en del andra brister som den hade uppvisat. Möjligheten att placera dess torn på chassiet till Strv m/42 övervägdes, men denna lösning bedömdes ej som genomförbar då vagnen var för smal för tornringen (då den smala Strv m/42 utvecklades var ett av nyckelkraven en maxbredd på 235 cm för att uppfylla den svenska trafikstadgan). Dåvarande arméingenjören Sven Berge vid KAF kom då med förslaget att utveckla ett helt nytt torn och placera detta på de gamla chassierna till Strv m/42. Beväpningen skulle utgöras av de Boforskanoner från 7,5 cm pjäser m/36-37 som var under avveckling inom luftvärnet. Dess långa eldrörslängd (L/56,5) skulle ge stridsvagnen en verkan motsvarande den hos AMX 13. Luftvärnskanonerna hade tidigare övervägts för konvertering av äldre stridsvagnar till pansarvärnskanonvagnar, men det var först med de nyvunna erfarenheterna med Strv 81 och AMX 13 som projektet bedömdes som genomförbart.

I början av 1954 tog Chefen för Armén beslutet att KAF skulle ta fram två prototyper. Ett av motiven till att gå vidare i detta spår var förespeglingen att projektet skulle kunna genomföras till en betydligt lägre kostnad än om upphandlingen skett från utlandet. Konstruktionen kom till övervägande delen att tas fram inom arméförvaltningen. Viktiga ingångsvärden var att ingenting från tornet till Strv m/42 fick användas – dessa var predestinerade att göra fortsatt tjänst i befästningar – och att chassierna med två motorer (TH och TV) skulle användas (Strv m/42 EH fanns i för få exemplar och hade stora problem med Volvomotorn).

Ett nytt och betydligt större torn designades. Dess utformning var modern med en rejält sluttande front. I början uppstod problem med det långa eldröret. Det hade försetts med en krutgasejektor för att förhindra krutgaser att tränga in i besättningsutrymmet och tillsammans med en kraftigare bepansrad vapensköld blev hela systemet mycket framtungt. Olika balanseringsinrättningar testades, men det blev en okonventionell lösning från Berge som visade sig fungera – en helt ny konstruktion i form av en ”klockfjäder” som gav obetydliga höjdriktkrafter. I övrigt användes komponenter från Centurion för sidriktmaskineriet och till rikt- och observationsmedel. Baktill i tornet placerades en industrimotor från Volkswagen som via en 6 kW generator försåg pjäsrikten, värmen och ventilationen med ström. Detta elverk laddade också batterierna, något som även var möjligt med höger huvudmotors generator.

Det betydligt tyngre tornet gjorde att även chassit måste ses över. Fronten förstärktes, stötdämparna byttes ut och styrväxlarna modifierades. Det visade sig möjligt att använda 65 mm bredare band och då dessutom bandanliggningslängden kunde ökas något blev bandtrycket 25% lägre i jämförelse med Strv m/42 – något som ökade terrängframkomligheten i avsevärd grad (trots ett nästan fyra ton tyngre fordon). Efter att de två Scania-Vabis motorerna försetts med direktinsprutning istället för förgasare och ljuddämparen omkonstruerats, ökade totaleffekten till 340 hk. Detta gav också lägre bränsleförbrukning och möjliggjorde kallstart ända ner till -25º C. Andra ändringar var att förarluckan fick dubbla prismaperiskop och att plåtar sattes över styrväxelluckorna för att förhindra en stötvåg efter en kärnvapenexplosion att tränga in i besättningens stridsrum. För att få plats med mer ammunition togs kulsprutan till höger om föraren bort.

När konstruktionen var klar kunde tillverkningen av försöksvagnarna påbörjas 1955. Den första var försedd med en attrapp av tornet i trä som var till god hjälp för placering av de inre komponenterna. De båda prototyperna var klara i februari 1956. Efter vinterförsök i Särna genomfördes två månaders truppförsök vid P 1 i Enköping. Försöksresultaten var överlag mycket goda. Ytterligare modifieringar som infördes var att tornet försågs med ett reservbärhjul, rökkastare och en tornkorg. Idén att hänga på ett bränslesläp för att öka aktionsradien övergavs till förmån för ett batteri med 10 stycken jeepdunkar som hängdes på baktill i samband med mobilisering.

Trots att vagnen inte hade en gyrostabiliserad kanon och måste handriktas i höjd var precisionen vid skjutning mycket god. Sidriktningen, som var elektrisk, kunde även utföras av vagnchefen. Det gick dessutom att dumpa kanonen extra mycket (15º) tack vare den specialutformade pjässkölden. Den ammunition som användes var av samma typ som till Pvkv m/43. Normala bekämpningsavstånd var runt 1000 meter, men kanonen hade kapacitet upp till det dubbla. Sekundärbeväpningen utgjordes av två 8 mm ksp m/39.

Radioutrustningen var densamma som i Strv 81, det vill säga tre separata radiostationer (Ra 400 för samband utåt på två frekvenser samtidigt, Ra 121 för samband inom bataljonen och Ra 130 för samverkan med infanteri). Senare fick en del av vagnarna två Ra 121 eller en Ra 421. Lokalsambandet i vagnen mellan besättningsmedlemmarna genomfördes med hjälp av strupmikrofoner och hörlurar.

.

Den nya lätta stridsvagnen fick beteckningen Stridsvagn 74. Serietillverkning av Strv 74 inleddes i början av 1957. Totalt skulle 225 vagnar tas fram. Produktionen av de nya tornen delades upp mellan Landsverk AB (113 torn) och AB Hägglund & Söner (112 torn). Uppdraget att bygga om de gamla Strv m/42 chassierna lades ut hos miloverkstäder. De fick också ansvaret för slutmontering.

Strv 74 togs fram i två varianter – dels H-varianten som byggde på Strv m/42 TH med den 2-växlade hydrauliska lådan, dels V-varianten med en 5-växlad manuell låda för båda motorerna. De första vagnarna kom ut på förband 1958. Serieleveranserna kunde fullbordas 1960 efter vissa förseningar hos underleverantörer till torntillverkarna. Med detta kunde projektet summeras med endast små skillnader från den tidplan och kostnadsberäkning som ursprungligen togs fram. Med Strv 74 gjordes en besparing på 80 miljoner kronor i jämförelse med vad det planerade köpet av franska AMX 13 hade resulterat i.

Strv 74 ingick i pansarbrigaderna – 48 vagnar per brigad – fram till 1967 då leveranserna av ”S-vagnen” påbörjades. Därefter överfördes Strv 74 till fristående kårstridsvagnskompanier innan den avslutade sin karriär i infanteribrigadernas stormkanonkompanier – organiserade med 11 vagnar i båda typerna av kompanier. Kassation av fordonet inleddes redan 1976. Strv 74 V utgick ur krigsorganisationen 1981 medan Strv 74 H fick tre år till. Tornen placerades ut i fasta betongvärn vid hamnar och längs kuststräckor (ett mindre antal också längs vägar i Norrland). Här gjorde de tjänst som Värntorn 74 en bra bit in på 90-talet.

Omdömena kring Strv 74 är blandade. Det var en högrest vagn med en lätt identifierbar silhuett. I jämförelse med Strv m/42 var terrängframkomligheten avsevärt bättre – om än inte bra. Prestanda i övrigt var goda, även om tillförlitligheten hade mer att önska (särskilt torsionsstavarna var hårt utsatta). Vagnen krävde mycket vård, men hade man lärt känna ”sin individ” så fungerade de fullt tillfredsställande.

Det finns flera exemplar av Strv 74 bevarade och vagnen kan bl a beskådas på det nya Försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs samt vid Föreningen P5:s museum i Boden.

De äldre fotografierna på denna sida kommer från arkiven på Armémuseum, FMV, Försvarsstaben, Pansarmuseet, samt BAE Systems Hägglunds.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!