Bakgrund

Även om stridsvagnsstudierna i slutet på 70-talet, helt i ens med försvarsbesluten, ändrade inriktning till att istället få fram en lätt stridsfordonsfamilj (det som senare kom att betecknas Stridsfordon 90) så kvarstod behovet av en ny svensk huvudstridsvagn. Renovering och modifiering av stridsvagnsarvet - Strv 101/102/104 samt Strv 103 - skulle i och för sig tillfälligt kunna förlänga livslängden för att matcha hotbilden, men inför 2000-talet krävdes troligen ett vapensystem som bättre kunde möta framtiden.

Vid arméstaben hade pansarinspektören, överste 1. Björn Zickerman varit drivande i att ge en tydlig målsättning och roll för ett nytt lätt stridsfordon (stridsfordon 90), men han framförde också enträget behovet av en ny stridsvagn. I alla yttrande från pansarinspektören och arméstabens pansaravdelning upprepades som ett ceterum censeo ”…men först måste armén ha en ny stridsvagn”.

FMV lät därför 1984 återuppta studier kring ett nytt stridsvagnssystem. Det spelkortsunderlag som tagits fram inom ramen för UDES-studierna fick utgöra grunden för ett svensktutvecklat alternativ. Parallellt hölls dörren öppen även för direktanskaffning eller licenstillverkning av ett utländskt alternativ. Studierna skulle leda till ett beslutsunderlag till försvarsbeslutet 1991 (det som sedermera kom att bli FB 92).

Det blev chefen för stridsfordonsbyrån vid FMV - överste Sture Ärlebäck - som kom att leda de återupptagna stridsvagnsstudierna. Utgångsvärden och krav förankrades successivt i en brett sammansatt referensgrupp med representanter från armén, FMV och FOA - bl a genomfördes de mytomspunna ”Häringeinternaten”. Sture Ärlebäck blev 1990 chef för Fordonsavdelningen FMV och överste 1.

Studierna bedrevs inom ramen för ett projekt som kom att benämnas ”Stridsvagn 2000”. Även om detta begrepp stod för alla upptänkliga lösningar blev det efterhand synonymt med ett svenskutvecklat alternativ. Som huvudleverantör av studierna kring de svenska koncepten användes HB Utveckling AB – det samägda bolaget mellan AB Bofors och AB Hägglunds & Söner.

Den första uppgift de fick var att se över tre av de tidigare UDES-koncepten (11, 15/16 och 19) med avseende på priser och teknik. Ingångsvärden var bl a att använda 1970-talsteknik, att skyddsnivån skulle motsvara max en 45 tons vagn, att IRV skulle finnas med som option, att en nöjaktig lösning skulle tas fram på observation hos en vagn med överlagrad kanon och att det skulle vara en "billig" slutprodukt (dvs ej dyr och exklusiv). De översedda och uppdaterade koncepten skulle sedan användas som referensfordon i de fortsatta studierna fram till början av 1990-talet. Parallellt fick industrin även uppgiften att undersöka möjligheter, former och kostnader för licenstillverkning av utländsk stridsvagn.

De tekniska studierna delades upp i kompetensuppbyggande studier och försök, konceptstudier samt projektstudier. Fysiskt skydd kom att prioriteras före beväpningssystem, ledningssystem och rörlighetssystem. Tre huvudkrav kom att bli konceptstyrande:

• Skjutning under gång varvet runt (360º) med huvudvapnet
• Direktutblick för vagnchefen från vagnens högsta punkt
• Överlevnad för vagn och besättning vid en träff i ammunitionslagringen

Vidare beaktades de typiskt svenska förhållandena som normalt resulterade i speciella krav på försvarsmaterielen – den korta värnpliktsutbildningen följd av korta repetitionsövningar (dvs materielen måste vara lätt att handha) och det faktum att materielen under större delen av sin livslängd skulle ligga i mobiliseringsförråd med ett minimum av underhåll.

Efter att industrin i september 1985 redovisat de uppdaterade UDES-koncepten fördjupades de tekniska studierna kring ett svenskutvecklat stridsvagnsalternativ i tre olika konceptuella lösningar:

• En traditionellt uppbyggd stridsvagn med fyra mans besättning
• En stridsvagn med kompaktbyggt torn och tre mans besättning
• En stridsvagn med ovanpålagrat torn och tre mans besättning

Direktiv för utarbetande av en första systemplan gavs formellt av ÖB 1986 – redan i början av 1985 hade dock CA lämnat underlag för arbetet. I detta underlag ingick en beskrivning av hotbilden varemot Strv 2000 skulle kravsättas. Bland annat kraven för Strv 2000 kom att diskuteras under de så kallade ”Häringeinternaten”.

Hotstridsvagnar

Den tekniska hotbilden representerades på 80-talet bland annat av så kallade hotstridsvagnar. Det tekniska arbetet inriktades mot kraven i UTTEM (dvs det utkast till Teknisk-Taktisk-Ekonomisk målsättning som ingick i Systemplan 1). ÖB hade fastställt en Hotstridsvagn VI (närmast motsvarande den sovjetiska stridsvagnen T-80) som dimensionerande hot.

Känslighetsanalys genomfördes även mot ett ”högre” alternativ – Hotstridsvagn VII (närmast motsvarande en tänkt efterföljare, en vidareutvecklad T-80). Dessa ryska stridsvagnar fick representera alla typer av stridsvagnar som kunde mötas i en eventuell konflikt, oavsett från var de kom.

Alltsedan T-64/T-72 var det ett känt faktum att ryska stridsvagnar hade någon form av kompositpansar integrerat i grundstrukturen. De använda skyddsteknologierna var dock inte särskilt imponerande (t ex användes glasfiber mellan tjockare pansarplåtar i olika kvalitet eller ingjuten kvartssand) och sparade heller inte särskilt mycket vikt (10-20%). Däremot var det explosivt reaktiva pansaret som användes som tilläggsskydd från mitten av 80-talet mycket effektivt.

Till skillnad från israelernas ”Blazer” där kombinationen 3/3/3 (plåt/explosivämne/plåt) användes för sprängämnespanelen inuti skyddsmodulen placerad i 30º, försågs ryska stridsvagnar med explosivt reaktiva moduler som innehöll två paneler som vardera hade kompositionen 2/7/2. Modulerna var normalt placerade i 22º och effekten var extremt bra mot riktad sprängverkan (>90% reduktion).

Den svenska hårdnosammunitionen utvecklades mot ”Blazer” och hade god effekt, men mot ryska NAP-moduler (”nytt aktivt pansar” som senare benämndes Kontakt-5) ”vann” pansaret. Lösningen låg istället i tandemladdningar.

Den vidareutvecklade T-80:an visades officiellt upp för första gången vid majparaden i Moskva 1989 ; den fick beteckningen T-80U. Det som framförallt utmärkte vagnen var en helt ny typ av tilläggsskydd, men också en helt ny uppbyggnad av tornets integrerade skydd. Analys av och provskjutningar mot dessa nya skyddsteknologier visade på ett avsevärt förbättrad ballistiskt skydd i jämförelse med T-72 och äldre T-80. Användande av tyngre ”flygande plåtar” och speciellt utformade sprängämnesskikt som också kunde initieras av pilprojektiler, gjorde att tilläggsskyddet även hade verkan mot kinetisk energi.

I kombination med det utbytbara kompositskyddet (en typ av hålpansar fyllt med polyurethan som även kunde uppgraderas med t ex keramstavar) i tornet, erhölls skyddsnivåer långt över vad den västerländska ammunitionen kunde slå igenom. Dock fanns stora ballistiska hål (dvs ytor utan skydd från specialpansar) och dessutom var explosivt reaktiva lösningar endast effektiva på 50% av den projicerade målytan.

Det stod klart långt senare i väst, men redan 1979 hade Sovjet framme en pilprojektil (BM 22/23) till sin 125 mm beväpning med en genomslagsförmåga på uppåt 500 mm (380 mm på skjutavstånd 2000 m) i ett seminifinit mål av pansarstål (RHA). Denna pilprojektil har sedermera ersatts av ytterligare förbättrade versioner, men under 80-talet hade bevisligen inte NATO:s stridsvagnar den skyddsnivå som krävdes för att motstå attacker från Warszawapaktens stridsvagnar.

Sammantaget gjorde dessa insikter om hotstridsvagnar att kraven på verkan och skydd för Stridsvagn 2000 drevs upp till höga, men högst relevanta nivåer.

Kraven på Strv 2000 formas

Eldkraft

Beväpningen på Strv 2000 utgjordes inledningsvis av en 12 cm högtryckskanon motsvarande den på stridsvagnarna M1A1 och Leopard 2. Den gängse uppfattningen under 80-talets andra hälft var emellertid att den penetrationskapacitet denna kaliber gav, inte var tillräcklig för nästa generations stridsvagn. Studier bedrevs därför på många håll och i olika spår för att öka genomslagsförmågan. Den lösningen inom NATO som prioriterades blev ökad kanonkaliber till 14 cm. Denna kaliber gav i jämförelse med 12 cm kanon en fördubblad mynningsenergi och 25-50% högre genomslagsförmåga. Alternativet till ökad kaliber var att hitta andra framdrivningsprinciper än traditionella krutladdningar. Det gick teoretiskt och i laboratorier att visa att elektromagnetism och elektrotermisk-kemisk energi gav mycket höga utgångshastigheter. Bedömningen var emellertid att dessa nya vapenprinciper krävde mer tid för att mogna.

Kalibern 14 cm blev lösningen för Strv 2000. Kravet på en penetrationsförmåga på motsvarande 800 mm RHA med fortsatt förmåga till efterverkan innebar i praktiken att 12 cm kanonkaliber inte gav tillräcklig verkan. Ett problem var emellertid att 14 cm ammunitionen var betydligt större och tyngre än sin föregångare; för att hålla sig inom rimliga vikter och volymer skulle betydligt färre skott kunna medföras. Detta gav upphov till idén att parallellmontera en 40 mm automatkanon, vilken skulle kunna användas i de lägen huvudvapnet inte ansågs nödvändigt; det vill säga i lägen då det var tillfylles att bekämpa mål med tilläggsbeväpningen.

Skydd

I projekt Strv 2000 tillmättes skyddet i vid bemärkelse stor betydelse – eller stridsvagnens överlevnadsförmåga vad avser skydd mot upptäckt-identifiering-träff, skydd mot verkan och skydd mot efterverkan. Kraven sattes mycket högt både vad gäller låga signaturer inom våglängdsområdena för IR och radar, men framförallt för det ballistiska skyddet. Dessa inkluderade mycket förutseende krav på skydd mot minor och takverkande stridsdelar.

Grundprincipen för vagnens uppbyggnad var ett minimiskrov i pansarstål som var tillräckligt tjockt för att kunna ta upp krafterna vid körning och skjutning. Det skulle också kunna ta upp de krafter som en yttre skyddsmodul kunde åstadkomma då den träffats.

I det fall den yttre skyddsmodulen använde sig av principen med ett spontaninitierat tungt explosivt reaktivt pansar (t ex i kompositionen 15/3/9) – effektivt inte bara mot riktad sprängverkan, utan även kinetisk energi – kunde dessa krafter på grundstrukturen bli relativt stora. De försök som gjordes mot frontalt monterade moduler med denna typ av skydd visade att det var möjligt att kraftigt störa en penetrerande pilprojektil.

Tanken var också att Strv 2000 skulle använda en stor andel keram i skyddskonstruktionen. Det faktum att den totala andelen keram skulle komma att uppgå till flera ton i respektive stridsvagn gjorde att ett det så kallade Skyddskeramprojektet startade upp 1988. Under ett par års tid gjordes försök med många olika typer av keram - Al₂O₃ (aluminiumoxid), B₄C (borkarbid) och TiB₂ (titanborid) – men trots ett brett deltagande från svensk industri, FOA och FMV, blev det inte så mycket mer än en medioker referenskeram.

Inspirerade av den valda skyddslösningen i den amerikanska stridsvagnen M1A1 DU där Chobhampansaret uppgraderats med skikt av utarmat uran, gjordes provskjutningar i Sverige även mot denna typ av material. Resultaten visade på möjligheten att nå bättre skyddsprestanda om volymen och inte vikten var gränssättande.

Stor möda lades även på att åstadkomma en från besättningen separerad ammunitionslagring som skulle tåla såväl krutbrand som en detonation efter direktträff på en RSV-stridsdel med övertändning som följd. Den lösning som utarbetades fungerade och hade stora likheter med motsvarande utrymmen i Leopard 2 och M1A1 med så kallade ”blow off panels”, men hade en utvecklad princip för att förhindra total övertändning med total utslagning som följd. Skotten var placerade längst bak i chassiet.

Rörlighet

Till skillnad från vad som tidigare gällt för stridsvagnar som skulle operera i övre Norrland ställdes inte krav på förmåga att flyta eller djupvada för Strv 2000. Även den gamla sanningen att terrängframkomligheten för riktigt tunga stridsvagnar inte var tillfyllest i de norra delarna av vårt land utmanades. Under 1989-1990 genomfördes försök med två inlånade utländska stridsvagnar – Leopard 2 och M1A1 – i milo ÖN. Dessa stridsvagnar hade en totalvikt mellan 55 och 60 ton.

Dessa moderna stridsvagnar – med kraftfulla motorer, automatisk växellåda och effektiva band – visade sig ha betydligt bättre förmåga att ta sig fram i denna terräng än vad arméledningen tidigare hade trott. Den nyvunna insikten blottade en operativ svacka – det befintliga ”stridsvagnsarvet” motsvarade inte 1990-talet krav och frågan väcktes om det överhuvudtaget gick att vänta till efter millenniumskiftet på en ny stridsvagn.

Sålunda stod det klart att totalvikten – kompenserad av hög motoreffekt – inte syntes begränsa rörligheten på stridsfältet, den hade endast betydelse för fältbromateriel och utformningen av stridsfordonstransportfordon.

Ledning

Ytterligare ett område som studerades djupare i projekt Strv 2000 var ”ledning”. Ledningskapaciteten hade dittills haft låg prioritet i svensk stridsfordonsutveckling och tillmättes i Strf 90-projektet en mycket liten betydelse under de första 10 åren. Det var först med 1990-talets stridsvagnar som det gick att tala om något mer kvalificerat ledningssystem – ett modernt ledningssystem med hjälpmedel för ordergivning, lägesbestämning m m. Projekt Strv 2000 lade grunden för detta.

Koncepten

Ett stort antal olika koncept på ny svensk stridsvagn togs fram vid HB Utveckling. Nedan redovisas de som bedömdes som mest intressanta.

T 140 och T 140/40

En tornvagn som hade tre mans besättning och med vagnchef och skytt på samma sida i tornet. Den var försedd med en 140 mm beväpning som hade fördubblad mynningsenergi i jämförelse med Rh 120 mm – detta koncept hade plats för totalt 40 skott. Konceptet T 140/40 hade även en parallellmonterad 40 mm akan för bekämpning av bland annat luftmål – medförd ammunitionsmängd är då 29 respektive 148 skott. Automatladdning. Modulariserad uppbyggnad. Chassi och torn hade en bärande grundstruktur – minimiskrov – på vilket skyddsmoduler är anbringade. Vagnen var väsentligen uppbyggd av redan utvecklad komponenter såsom dieselmotor MTU 883 och styrtransmission från Renk, hydropneumatiska fjädringsdon från Air Log m.m.

T 120B

En tornvagn som hade fyra mans besättning. Utvecklingstiden kunde bli kort (till mitten av 90-talet) enär endast befintlig teknologi använts och redan utvecklade komponenter såsom dieslemotor MTU 883 och styrtransmission från Renk, hydropneumatiska fjädringsdon från Air Log m.m. Huvudvapnet var en 120 mm Nato-kompatibel, handladdad högtryckskanon,. Totalt kunde 48 skott medföras. Chassi och torn hade en bärande grundstruktur – minimiskrov – varpå skyddsmoduler var anbringade. Referensnivåns krav uppfylldes.

L 140

En tornvagn som hade tre mans besättning. Konceptet byggde på ett förstärkt chassi från Strf 90. Tornet var mekaniskt uppbyggt på samma sätt som de tyngre koncepten. Ammunitionen förvarades längst bak i chassiet och ammunitionshanteringen var helautomatisk. Totalt medfördes 40 skott till huvudbeväpningen som utgjordes av en 140 mm kanon och som skulle vara kompatibel med kommande NATO-system. Det ballistiska skyddet var begränsat till det skydd som ett minimiskrov kunde ge; dvs. uppfyllde inte skyddskraven. Vagnen hade moduluppbyggnad. L 140 skulle närmast ses som en pansarvärnskanonvagn.

O 140/40

En stridsvagn som hade ovanpålagrad kanon och två mans besättning djupt placerade i chassiet. Konceptet var moduluppbyggt; den bärande grundstrukturen utgjordes av ett minimiskrov varpå skyddsmoduler hade anbringats. Huvudbeväpningen var en 140 mm kanon samt en parallellmonterad 40 mm automatkanon som tilläggsbeväpning. Vagnen medförde 34 respektive 140 skott. Konceptets stora fördel var den låga vikten. I ett förband var vagnen kompletterad med en särskild ledningsvagn på 46 ton med 5-6 mans besättning och enbart försedd med 40 mm akan.

Data

 Andra svenska koncept som också beaktades:

• T120                       Bedömdes inte uppfylla kraven på verkan
• T120/40                  Bedömdes inte uppfylla kraven på verkan
• L120 (30 ton)         Uppfyller inte skyddskraven (endast splitterskydd)

Systemplan 1

Den första fasen avslutades 1987 då Systemplan 1 för Strv 2000 var klar – den överlämnades av CA till ÖB 1988-05-30. ÖB ställningstagande med direktiv för fortsatt arbete insändes till regeringen 1988-11-25. Av detta förslag till direktiv för Systemplan 2 framgick bland annat följande:

• Det svenska alternativ som skall studeras vidare bör vara vagnen med kompakt torn (T120-140)
• Att samtliga studerade utländska alternativ även i fortsättningen följs upp och utvärderas så att handlingsfrihet bibehålls för anskaffning
• Att möjligheterna att samproducera/licenstillverka stridsvagnar skall värderas och jämföras med övriga anskaffningsformer (svenskutveckling och direktanskaffning)
• Att planeringsinriktningen med nuvarande ekonomi innebär direktanskaffning av utländsk vagn

Alternativet att uppgradera de gamla befintliga stridsvagnarna hade analyserats och slutsatsen var att det var tekniskt svårt att realisera och ekonomiskt ointressant för att nå den nödvändiga effektnivån. Fortsatta studier resulterade i att en fullskaleattrapp i trä byggdes av det svenska stridsvagnskonceptet T140/40.

Parallellt inhämtades information om de modernaste västerländska stridsvagnarna – resor företogs 1988-89 till Frankrike, USA och Västtyskland för att öka kunskapen om Leclerc, M1A2 och Leopard 2 ”Improved”. En svensk delegation genomförde även en resa till Balkan för att inhämta kunskap om stridsvagn M84 – den jugoslaviska varianten av T-72:an – för att komma till klarhet om ett ”billigt” fordon från öst kunde vara lösningen på den svenska stridsvagnsfrågan. Resan resulterade i en offert från jugoslaverna på M84 – till ett mycket lågt pris. Med tanke på den konflikt som utbröt i regionen några år senare var det kanske tur att Sverige inte fördjupade sitt intresse i detta erbjudande…

Efter att svensk personal utbildats i utlandet på två av vagnarna kunde en M1A1 och en Leopard 2 A4 lånas in till Sverige för försök. Syftet med verksamheten var i första hand att ge svensk personal inom försvaret god kunskap om de då modernaste operativa stridsvagnarnas prestanda, samt att göra jämförelser med de svenska stridsvagnarna Strv 103 och Strv 104. Stor vikt lades även vid förevisningar för högre beslutsfattare för ytterligare informationsspridning. Resultatet från den provning av vagnarna som genomfördes vintern 1989-90 kom att få mycket stor påverkan på det beslut som senare togs.

Tekniskt-ekonomiskt underlag inför FB 91

Våren 1990 överlämnade FMV tekniskt-ekonomiskt underlag inför det försvarsbeslut som avsågs tas påföljande år. Underlaget omfattade mer än 5 års studiearbete avseende en ny svensk stridsvagn, jämte ett underlag inhämtat för anskaffning av en utländsk stridsvagn. Rapporten underströk att de slutsatser som dragits var baserade på kunskapsläget i december 1989, men att dessa måste betraktas som osäkra med hänsyn till de stora förändringar i världsläget som då pågick (muren i Berlin hade precis fallit) och som antogs skulle fortsätta.  

Två scenarios hade beaktats: 

Alternativ 1: Ett tidigt köp av en ny stridsvagn med tillförsel snarast

Alternativ 2: Anskaffning av ny stridsvagn som bättre överensstämmer med aktuell ekonomisk planering (dvs med leverans från tidigast år 2000)

Ny stridsvagn i närtid 

Rapporten klargjorde att ny stridsvagn i närtid endast kunde anskaffas genom direktköp av utländsk vagn – där amerikanska M1A2 och tyska Leopard 2R bedömdes vara de som fanns tillgängliga med godtagbara prestanda (även om Challenger 2 och Leclerc också prissattes i rapporten). FMV föreslog att valet skulle avgöras genom en konkurrensupphandling. Billigare lösningar sades föreligga, t ex den jugoslaviska M 84. Rekommendationen var att upphandlingsarbetet borde starta omedelbart.

FMV påtalade att om inte de ekonomiska ramarna höjdes avsevärt så skulle en direktupphandling av en utländsk stridsvagn medföra en rad konsekvenser. Alternativ 1 – som också benämndes referensnivå – skulle medföra att alla åtgärder på arvet och delar av Stridsfordon 90-programmet måste senareläggas. Även arvets numerär borde reduceras (vissa typer skulle behöva utgallras tidigare än vad som då låg i planerna) och det ”varnades” för att det kunde bli nödvändigt att ersätta Stridsfordon 90 till pansarbrigaderna med uppgraderade Pbv 302. Framtida behov av studie- och utvecklingskapacitet inom stridsfordonsområdet riskerade att i princip att vara avvecklad år 1995. Likaså sades att möjligheterna att hålla en balanserad kapacitet vid försvarets verkstäder också skulle påverkas.

Ny stridsvagn vid sekelskiftet

I det fall det ekonomiska läget inte tillät en tidig omsättning av befintliga stridsvagnar klargjordes att det fanns olika handlingsalternativ:

• Antingen direktköp av ny stridsvagn med leverans från sekelskiftet (som ersättare till Strv 103) där ett anskaffningsbeslut behövde fattas senast 97/98 (dock måste upphandlingsförberedelser starta tidigare)
• Alternativt att utveckla och producera en ny svensk stridsvagn – enligt FMV det från teknisk synpunkt och ur planeringsvinkel bästa förslaget för att kraven på en ny stridsvagn skulle tillgodoses (dock ett alternativ som inte bedömdes som realiserbart i närtid om inte mer ekonomiska medel tillfördes)

Det framhölls angeläget att behålla, eller återfå, förtroendet för arvet på den materiel som skulle vara fortsatt operativ. Som viktigast bedömdes att ett REMO av stridsvagn Centurion måste inledas omgående och att en nivå till dagens Strv 104 då måste accepteras. Även REMO Ikv 91 uppfattades som angeläget att starta (alternativ att utgallra systemet för att frigöra medel för förnyelse i framtiden).

Detta alternativ 2 – även benämnt som kravnivå – lyfte fram stridsvagnarna T140/40, M1A3, Kampfpanzer 2000, Leclerc 2 som de utpekade alternativen efter sekelskiftet. Rapporten framhöll att även alternativ 2 skulle innebära en reducering av arvet med hänsyn till totalekonomin och att Stridsfordon 90 leveranstakt måste sänkas och leveranser senareläggas.

Rekommendationen

Inför beslut om nya stridsvagnar lyfte FMV fram följande huvudfrågor att beakta:

• Beväpningen, i första hand kalibern
• Konceptval, i första hand styrt av CA krav på stridsvagnen
• Tidsförhållanden, som påverkande bl a antalet alternativ och möjligheterna att göra direktköp
• De ekonomiska förutsättningarna, som i praktiken styrde leveranstakten
• Försvarsindustriella konsekvenser, som var av betydelse för den framtida förmågan att vidmakthålla såväl stridsfordonsarvet som de nyanskaffade stridsvagnarna
• Totalbilden av åtgärder på arv, Strf 90 och ny stridsvagn, som påverkar arbetsbelastningen vid såväl industrin som FMV
• Trovärdigheten och vapensystemens effekt (de två viktigaste parametrarna - grundläggande för bedömningar av varje stridsfordonssystem)

Mot bakgrund av de nyvunna erfarenheterna med de utländska stridsvagnarna som hade provats i Sverige hade såväl ÖB som CA föreslagit en snabb ersättning av de gamla stridsvagnarna (utgallrade Centurion) med modernare materiel. FMV biträdde detta förslag ur både trovärdighets- och effektsynpunkt, men påtalade samtidigt att alternativet krävde en omprioritering inom nuvarande programplan. FMV ansåg i det läget att det inte var ekonomiskt realistiskt att då föreslå en utveckling av en svensk stridsvagn med början i närtid, trots de fördelar ett sådant alternativ skulle ha inneburit för framtida behov av kompetens och den större handlingsfrihet planeringsmässigt som det skulle ha medfört.

Däremot framhölls att det lämnade underlaget rörande behovet av kompetens vid försvarsindustrin inom bl a stridsfordons- och pjäsområdena måste beaktas – i annat fall skulle berörd försvarsindustri komma att reduceras så kraftigt att Sverige reellt sett inte skulle ha någon egen försvarsindustriell kapacitet inom detta område efter sekelskiftet. Genom olika satsningar på tekniskt arbete (vilket föreslogs) skulle dock utvecklingsförmågan vid berörda industrier åtminstone komma att hamna på en acceptabel miniminivå.

Beslutet och dess konsekvenser

Den samstämmiga uppfattningen att den svenska arméns nästa stridsvagn skulle vara utländsk innebar slutet för projekt Stridsvagn 2000. Beslut om detta togs formellt 1991 och tydliggjordes i försvarsbeslutet påföljande år.

Projekt Stridsvagn 2000 lade emellertid en mycket värdefull grund inför kravsättandet av ”Stridsvagn Ny” – inte minst inom områdena överlevnad och ledning där de direktanskaffningsalternativ som sedermera utvärderas inte bedömdes uppfylla de krav som ansågs nödvändiga att uppfylla inför 2000-talet.

För stridsfordonsindustrin i Sverige kom fortsatt utveckling av Strf 90, licensproduktion av ny stridsvagn, framtagande av pansrade bandvagnsvarianter, samt studier och utveckling av SEP, att bli fullt tillräckliga satsningar för att inte bara hålla kompetensen vid liv utan också till utveckla den till världsledande.

Nedan en samling fotografier på den fullskaleattrapp som togs fram för Strv 2000...

 
Fotografierna på denna sida är hämtade från det egna arkivet, FMV arkiv, HB Utveckling arkiv samt några generella bilder lånade från "nätet"...

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!