Bakgrund

I början av 50-talet inleddes studier av en ny tung svensk stridsvagn – ett projekt som på grund av hemlighetsgraden gick under täcknamnet KRV (kranvagn) eller ”EMIL”. Tanken var att få fram en stridsvagn som vägde cirka 30 ton med högt ställda krav på verkan, skydd och rörlighet. Arbetets ändamål var att med säkerhet fastställa, om en vagn med vapen, pansarskydd och fordonstekniska prestanda i huvudsak kunde byggas inom angiven viktsram. Projekteringen skulle i största möjliga utsträckning basera sig på inom landet befintliga tillverkningsresurser. Det studiekoncept som växte fram var en stridsvagn med tre mans besättning och med en automatladdad automatkanonkanon med hög eldhastighet. Olika kalibrar övervägdes, men 12 cm (och senare 15 cm) utgjorde huvudalternativen framför 10,5 cm. Medförda ammunition var tänkt att lagras i två stycken skottmagasin och i amboxar. Vid sidan av pansarspräng- och spränggranater var det tänkt att även underkalibrerad kärnammunition skulle utvecklas.

När Sverige 1953 oväntat fick möjlighet att köpa stridsvagn Centurion från Storbritannien avbröts denna projektering – endast de två försökschassier som beställts fick klartecken att färdigställas, tidigare i projektet hade en träattrapp tagits fram. Istället fördjupades, helt informellt, diskussionen kring kraven på en ny svensk stridsvagn inom ramen för två olika arbetsgrupper. Behovet fanns eftersom det stod klart att den innovativa lösningen med ett nytt torn på Strv m/42 chassi (det vill säga Strv 74) endast utgjorde ett substitut för en kortare tidsperiod. En del klara önskemål växte fram – stor vapenverkan, starkt frontalskydd, liten silhuett och väsentligt lägre vikt än Centurion. Dessutom en vagn som medgav kort utbildningstid för värnpliktiga besättningar.

Med dessa ingångsvärden formerade Sven Berge sina tankar kring nästa generations svenska stridsvagn. Redan 1943 hade han läst i en tysk tidskrift om franska försök 1940 med en vagn som hade en grovkalibrig kanon lagrad i chassit vid sidan av föraren. Försöken, med utgångspunkt i stridsvagnen Char B, visade att riktning av vagnspjäsen i sidled kunde göras hydrostatiskt med hjälp av bandrörelser – överlagringsstyrning.

Sven kunde också dra sig till minnes vad det korta bandstället på stormkanonvagnarna medförde för sidriktmöjligheten. Han hade själv varit med och utvärderat den tyska surplusmaterielen som köptes in till Sverige efter kriget och blivit fascinerad av tyskarnas tornlösa vagnar av typ Sturmgeschütz eller Jagdpanzer – vagnar som togs fram snabbare och billigare än de vanliga tornstridsvagnarna utan att det gjordes avkall på vare sig eldkraft, rörlighet eller skydd.  

Med en hydropneumatisk fjädring så borde det heller inte vara något problem att även åstadkomma riktning i höjdled – kopplingen fanns till Bofors horisonteringssystem i prototypen till Lvkv 42. En sådan lösning skulle kunna ge en stridsvagnskonstruktion med kanonen helt fast lagrad i chassit, detta utan att beväpningens rörelseförmåga behövde bli begränsad.

Därmed fanns inte längre behovet av ett torn, något som innebar att stridsvagnen kan byggas mycket lägre. Något utrymme för kanonens riktrörelser i sida och höjd inom vagnskroppen skulle ej erfordras och därmed kunde en mycket kompakt konstruktion erhållas.

Och detta är intressant – en låg och kompakt stridsvagn. Det skulle också vara möjligt att anbringa en automatladdning precis som i den pansarvärnskanonvagn försedd med en 12 cm automatkanon som Bofors låtit ta fram i slutet på 40-talet eller i AMX 13 – Sven hade ansvarat för utprovningen av den franska stridsvagnen – och därmed ”spara in” en besättningsmedlem. Det borde vara möjligt att spara upp emot 2 ton då en mindre volym behövde pansarskyddas. Pusselbitarna började falla på plats…

Under flera års tid hade mer än 2000 böcker och tidskrifter studerats för att öka kunskapen kring skador och reaktioner hos stridsvagnsbesättningar och fordon i strid. Av britterna fick Sverige 1954 också tillgång till träff- och skadestatistik från andra världskriget – en sammanställning erhölls i samband köpet av stridsvagn Centurion. Här framgick att utslagna vagnar normalt träffats i torn- och pjäslagringar och att det var ovanligt med låga träffar (under 1 meter) på fordonen. En beräkning visade att risken att träffas var 100% högre per ytenhet för tornet än för chassit. Magasinet till en automatladdning skulle helt naturligt hamna i en låg placering, baktill i chassit – något som ur överlevnadssynpunkt var att föredra eftersom en träff i ammunitionsutrymmet normalt slår ut hela stridsvagnen. Sven såg framför sig hur körning av vagnen och inriktning av pjäsen i princip skulle bli samma typ operation. Alla funktioner skulle kunna samlas till ett enda manöverorgan – stridsvagnen skulle i princip endast behöva en enda besättningsmedlem. Ville man ha ytterligare en man i vagnen – som redundans – var det bara att anbringa dubbla manöverorgan. På detta sätt inbesparades ytterligare en besättningsmedlem i det nya konceptet. Därmed var en helt ny typ av stridsvagn i praktiken född.

”Anmälan om uppfinning” 

Sven, som denna lördag i slutet av augusti 1956, satt och jobbade på kontoret på KAF, blev eld och lågor. Övriga medlemmar i familjen Berge var fortfarande kvar och firade sommar i Bohuslän och skulle inte förrän på söndagen åter bege sig till huvudstaden – han hade hela helgen på sig att formera tankar och idéer till konceptet i en PM. Redan på måndagen presenterades det innovativa förslaget för sektionschefen Höglund (senare avdelningschef), men denne ryckte bara på axlarna. Även överste Gillner, chef för Fordonsbyrån var tveksam. Emellertid framstod Sven som övertygande och han fick ytterligare tid på sig att utveckla idéerna. Den 22 oktober kunde han lämna in en ”Anmälan om uppfinning”. Läs dess innehåll här!

Inledande studier och försök

Förslaget väckte då mer intresse och Sven blev inbjuden att deltaga i den studiegrupp som hade i uppgift att utarbeta förslag till taktisk-teknisk målsättning för ny huvudstridsvagn. Det koncept som lades fram var helt revolutionerande och liknade ingenting annat som setts tidigare – stridsvagnen var liten och kompakt, besättningen utgjordes endast av två man, kanonen var fast lagrad i chassit och inriktning av vagnspjäsen gjordes genom att vrida hela fordonet.

Fördelarna med denna unika idé på stridsvagn var uppenbara – det gick att erhålla ett mycket lättare och lägre fordon som uppvisade en betydligt mindre målyta i såväl sida som i frontal skjutande ställning. Det skulle dessutom vara möjligt att anbringa automatladdning och ett ammunitionsutrymme placerat lågt och längst bak i vagnen separerat från besättningen. Pjäsens fasta integration skulle möjliggöra användandet av skyddsskärmar som avsevärt skulle höja vagnens överlevnadsförmåga. Nackdelarna var att vagnen inte skulle kunna skjuta under gång och att det korta bandställ som konstruktionen krävde skulle ge en något sämre terrängframkomlighet. Detta var emellertid nackdelar som kunde vägas mot de många fördelarna.

Den stridsvagn som efterfrågades skulle heller inte användas som ett anfallsvapen på de sätt stridsvagnar normalt brukades på andra håll i världen, utan skulle istället användas för svensk försvarsstrid från stridsställning. Bedömningen var att denna tornlösa stridsvagn med lätthet skulle kunna hålla stånd mot dåtidens hotstridsvagnar från öst i form av T-55 och T-62 och senare kunskap har visat att detta var en riktig bedömning. Tidigare svenska idéer om en ny stridsvagn lades nu åt sidan - t ex stridsvagn Lansen.

Även om förslaget från Sven Berge hade tagits emot med viss skepsis, så fanns det med bland de tre olika alternativ för fortsatta stridsvagnsstudier som fastställdes våren 1957:

• Alternativ A  en anglo-amerikansk 50-tons vagn med starkt skydd och medelgod rörlighet

  • motsvarande det som senare utmynnade i stridsvagnarna M60 och Chieftain

• Alternativ T  en tysk-fransk 30-tons vagn med svagt skydd och hög rörlighet

  • motsvarande det som senare blev stridsvagn Leopard 1

• Alternativ S  den svenska så kallade ”S-vagnen”

  • motsvarande det svenska förslaget på ny 30-tons vagn med liten silhuett, starkt skydd och god rörlighet

Konstruktionsprincipen för den nya stridsvagnen var revolutionerande – kanonen fast lagrad i ett skrov som sedan inriktades mot målet. Det skulle också vara möjligt att anbringa ett yttre skydd i form av skärmar eller staket som i avsevärd grad skulle öka den ballistiska skyddsnivån. Till detta bidrog även det frontalt placerade drivaggregatet som därmed utgjorde ett extraskydd för föraren och vagnchefen/skytten.

Efter ett halvårs arbete kom gruppen fram till att principförsök borde utföras för att kontrollera om noggrann sidriktning verkligen kunde uppnås enligt förslaget till ny stridsvagn. Medel i blygsam omfattning (2.000 kr) anslogs för inledande försök under 1957 med en ombyggd 9 tons Infanterikanonvagn 103 och en liten bandtraktor. Bandens rörelser på infanterikanonen styrdes med hjälp av hydraulcylindrar som tillfälligt flyttas över från schaktutrustningen på bandtraktorn. Principerna för Stridsvagn "S" studerades - dvs det kontrollerades om noggrann sidriktning var möjligt att göra genom att vrida hela chassiet, Försöken föll ut positivt och ytterligare 3.000 kr anslogs för kompletterande försök.

I samband med att studiegruppen våren 1958 inlämnade sitt förslag på målsättning för ny huvudstridsvagn, rekommenderades också att det vore önskvärt att undersöka förutsättningarna att erhålla acceptabla riktegenskaper hos en stridsvagn i 30-tonsklassen enligt den principiella utformning som hade kommit att betecknas som ”Stridsvagn S”. Beslutet kom snabbt – en av de Shermanstridsvagnar som inköpts efter kriget ställdes till förfogande. Provutrustning för att kunna studera det stegvisa sidriktsystemets funktion monterades. Försöken kom att pågå under ett års tid.

För att fullt ut prova det hydropneumatiska höjdrikt- och fjädersystemet användes sedan ett av de provchassier som tagits fram inom KRV-projektet. En ballast placerades på tornets plats. Försöksriggen på chassit till Kranvagnen utvecklades efter hand som Bofors ingenjörer blev allt mer inblandade – de tog också initiativ till en förenklad utformning av sidriktsystemet som gjorde principen ännu mer lik den på Char B. Det 1:a och 6:e bärhjulet plockades senare bort på för att efterlikna den tilltänkta utformningen på S-vagnen. Försöken med KRV-chassit kom att pågå i två år. Som komplement till försöken med KRV-chassit utprovades på ett chassi till Strv 74 elevationsvinklar med långt eldrör.

Parallellt gjordes försök med en modell av laddautomaten och vid FOA utfördes skjutprov mot frontskyddet (1959). Resultaten var överlag positiva. En utredning om lämplig drivlina till S-vagnen kom till slutsatsen att en kombination av en dieselmotor och en gasturbin var den bästa lösningen – det var motorrummets begränsade dimensioner som ledde till detta val. Layouten på stridsvagnen studerades med hjälp av en träattrapp i fullskala. Vid denna tidpunkt (och i praktiken till senare delen av 60-talet) var det endast få samtida vagnar som kunde skjuta under gång med gyrostabiliserad pjäs, men eftersom träffsannolikheten var så låg tvingades de stanna för att inrikta kanonen med exakthet. Den analys som då gjordes var att det i praktiken skulle gå snabbare att komma till skott och träffa med den princip som användes i idén från Sven Berge. Även de jämförande försök som då gjordes visade att detta stämde.

Utveckling av Stridsvagn "S"

Studiegruppens rekommendation och de positiva försöksresultaten fick till följd att Försvarsbeslutet och i förlängningen Chefen för Armén beslutade om utveckling av ny stridsvagn. Utvecklingsbeställningar lades vid AB Volvo på framdrivningsmaskineriet och vid AB Landsverk på komponenter i drivlinan. Därutöver lades en beställning vid AB Bofors 1959 på att ta fram två prototypvagnar – S1 och S2 – för leverans 1961. S1:an var elverksdriven och användes för försök med riktning och observation. Ett nytt riktsystem och en ny observationshuv – en observationshuv som fortfarande anses vara världens bästa – utvecklades. I S2:an utprovades drivlinan och flytutrustningen.

Parallellt gjordes försök med träattrapper för att komma till klarhet över komponentplacering och reglageutformning.

Då försöken med det förenklade sidriktsystemet utföll väl beslutades att detta system skulle införas i form av ett kombinerat rikt- och styrsystem i en noll-serie av vagnar. Denna förserie om 10 vagnar beställdes 1960 och med leverans i slutet av 1963. Köpet av Strv 101 hade medfört att Sverige fick licens på tillverkning av 10,5 cm kanonen (fast med ett längre eldrör - L62), vilket sparade in utvecklingsmedel.

Efter de två försöksvagnarna 1961 påbörjades utprovning av de tio vagnarna i nollserien i slutet på 1963. Denna så kallade 0-serie användes för trupp- och organisationsförsök. Försöken med dessa vagnar pågick ända fram till 1966 och de hade stor betydelse för serievagnarnas slutliga utformning.

Försöken med nollserien resulterade i att huvudserien kunde beställas i mitten av 1964 till ett värde av drygt 500 miljoner kronor – den då största beställning som den svenska armén någonsin gjort.

Innan beslut togs om serieanskaffning genomfördes en stridsekonomisk analys 1961-1962. Denna visade att alternativ S var bäst, framförallt tack vare vagnens betydligt bättre skydd. Den slutliga målsättningen som fastställdes 1963 innebar att S-vagnen uppfyllde de mest prioriterade kraven.

Stridsvagn S – en världskändis

När den väl förborgade hemligheten Stridsvagn ”S” offentliggjordes vid en välbesökt pressvisning våren 1963 gav den ett eko över världen av sällan skådat slag. Till och med den amerikanske presidenten – John F Kennedy – uttryckte i ett ”memorandum” den 21 mars 1963 att han önskade mer information om den nya svenska stridsvagnen. I svaret från försvarsministern Robert S McNamara en vecka senare kunde utläsas:

”Their new tank has advantages over our M60 in its low silhouette, lighter weight and amphibious capability. On the other hand, it is incapable of concurrent automotive movement and all-around engagement of targets. While the Army fully recognizes the advantages in the Swedish design, it considers this new tank to be more nearly a defensive tank destroyer or assault gun rather than a tank within the Army’s concept of employment of tanks.”

Amerikanarna hade således inte full koll på vad S-vagnen var kapabel till, men de hade å andra sida rätt i att den i första hand var framtagen för defensiv krigföring. Läs hela McNamaras PM här.

Serieanskaffning

Den slutliga målsättningen som fastställdes 1963 innebar som sagt att S-vagnen uppfyllde de mest prioriterade kraven. Detta ledde till att AB Bofors hösten 1964 fick den första seriebeställningen på S-vagnen – Stridsvagn 103A omfattande 70 vagnar. Beställningen lades efter endast ett halvår av tester med 0-serievagnarna.

Serieleveranser påbörjades 1967. Instruktörskurser inleddes omedelbart och året därpå genomgick de första värnpliktiga utbildning på systemet.

Redan under leveranserna av den första delserien hade försöken med 0-serievagnarna visat att den valda gasturbinen inte gav tillräckligt med effekt. I den påföljande delserie B om 220 vagnar hade den därför bytts ut mot en starkare gasturbin. Till Strv 103B hade även flytutrustningen kommit på plats. Och efterhand försvann A-seriens infraröda strålkastare. Även eldrörsskydd och förstärkningsplåtar i nedre kanten av bakpansaret infördes, liksom rökkastare på observationshuven. Leveranser av Strv 103B påbörjades 1970. Vagnarna ur delserie A uppdaterades parallellt till B-status. Samtliga 290 Strv 103B var slutlevererade till 1971.

Under åren 1968-1971 genomfördes verkansprov mot Strv 103 i syfte kontrollera vagnens immunitetsskydd. Dessa försök – som var de första i sitt slag i världen – gav ovärderlig information. Bl a om de skador som uppkom, hur de skulle repareras och vilka åtgärder som behövde vidtagas för att förbättra grundkonstruktionen.

Koncept ”Stridsvagn S”

Det unika med Strv 103 var den i chassiet fast lagrade kanonen. Inriktning av kanonen gjordes hydrauliskt genom ”centrumsväng” i sidled och reglering av vagnens fjädringssystem i höjdled (vilket gav kanonen rätt elevationsvinkel).

Beväpningen utgjordes av en 10,5 cm högtryckskanon. Den fasta lagringen i chassiet gjorde det möjligt att använda det längre L/62 eldröret istället för det vanliga i 51 kaliberlängder, vilket ökade utgångshastigheten och därmed genomslagsförmågan (jämförbart med motsvarande 500 meter ökat skjutavstånd). Det visade sig också att det längre eldröret gav ett mindre dammuppkast framför vagnen (pga lägre mynningstryck). Behovet av en rekylbroms var överflödigt eftersom vagnens unika konstruktion helt omhändertog rekylkrafterna – något som underlättade utformningen av det automatiska laddningssystemet. Detta ledde till att ammunitionen, totalt 50 skott, kunde lagras i ett utrymme separerat från besättningen. Tre olika ammunitionstyper användes – pilprojektil, rökgranat och spränggranat.

Laddautomatiken gjorde det möjligt att hålla en hög eldhastighet – ett skott var tredje sekund (fortfarande världsrekord) – och i praktiken träffa med varje skott eftersom kanonen återvände exakt till riktläget. Tomhylsorna kastades automatiskt ut rakt bakåt i en liten lucka mellan två yttre tillbehörslådor av plast (tidiga modeller var gjorda i plåt). Sekundärbeväpningen bestod av tre 7,62 mm kulsprutor av typ Ksp 58, två monterade frontalt till vänster ovanpå bandhyllan och en på vagnchefens observationshuv.

Framdrivningsaggregatet var placerat frontalt i vagnen som ett extra skydd för besättningen. Två motorer användes – en dieselmotor från Rolls Royce och en gasturbin från Boeing. Detta var den lösning som medgavs vad gäller vikt och volym, men priset var högre bränsleförbrukning och något sämre acceleration.

I Strv 103 hade tre mans besättning – vagnchef, förare/skytt och bakåtförare/radiooperatör. Såväl vagnchef som förare kunde köra och skjuta med vagnen, vilket medförde att tiden från målupptäckt till skott kunde hållas nere. Dessutom innebar denna redundans att stridsvagnen kunde fortsätta att verka med endast en man om delar av besättning slagits ut. Ursprungligen var vagnen konstruerad för två man, men bedömningen gjordes att det krävdes ytterligare en man för att bl a vara behjälplig i det dagliga underhållet, varför detta utrymme skapades. Detta ökade vikten med två ton!

Redan från början fanns idén att använda ett galler för att öka skyddsnivån. Denna typ av skydd utprovades i slutet av 50-talet och visade sig ha mycket god effekt mot anflygande stridsdelar med riktad sprängverkan från olika typer av pansarvärnsvapen. Det galler som fästes frontalt på S-vagnen gjorde att stridsdelarna utlöstes så tidigt att de tappade mycket av sin effekt då RSV-strålen träffade huvudpansaret. Även verkan från underkalibrerade- och pilprojektiler kunde nedbringas avsevärt om de träffade gallret. Denna skyddslösning, som hölls hemlig ända fram till pansartruppernas 50-års jubileum 1992, gjorde att Strv 103 under mer än 20 års tid var den frontalt bäst skyddade stridsvagnen i världen. Det som ytterligare bidrog till vagnens goda överlevnadsförmåga var sidopansarets utformning med bränslet som extra skydd utanför huvudpansaret, vagnens låga profil, den minimala målytan och det kraftigt sluttande frontpansaret.

Det var även möjligt att simma med Strv 103 – framdrivning skedde med hjälp av banden i en hastighet av 6 knop. Den amfibiska förmågan var möjlig tack vare att en medförd flytbälg restes upp runt om vagnen. Manövrering av ekipaget gjordes mha tömmar och en uppflyttad gaspedal av föraren stående på en plattform fastsatt i flytbälgens bakre vägg.

Strv 103 var även försedd med ett schaktblad som fungerade genom att chassiet kunde regleras i höjdled. Detta kom väl till användning vid olika typer av fältarbeten.

Organisation

Strv 103 kom att tillföras pansarbrigaderna vid PB 7 och PB 8 i milo syd samt PB 9 i milo väst. Dessutom ingick Strv 103 i två fristående pansarbataljoner i milo övre norrland. Utbildning på Strv 103 genomfördes vid P 2 i Hässleholm, P 4 i Skövde, P 7 i Revinge samt P 5 i Boden.

REMO – Strv 103C

Försvarsbesluten 1978 och 1982 innebar att arméns mekanisering fokuserades mot lättare stridsfordon och att anskaffning av ny stridsvagn fick anstå till 90-talet. Detta gjorde det nödvändigt att uppgradera befintliga stridsvagnar. Den renovering och modifiering som Strv 103 fick genomgå resulterade i en rad förbättringar:

§  Kolvmotorn från Rolls Royce ersattes med en kraftigare dieselmotor från Detroit Diesel

§  Nya band (Diehl)

§  Utvändiga bränsletankar (22 liters dunkar längs sidorna som extra skydd)

§  Schaktblad som standard (tidigare endast på var tredje vagn)

§  Laseravståndsmätare (integrerat med skyttens sikte)

§  Lyskastare (Lyran)

§  Modifierad växellåda som möjliggjorde växling under gång inom hela registret

Detta REMO innebar att körmilskostnaderna halverades och att tillgängligheten ökade dramatiskt. Den första modifierade vagnen togs i bruk 1986 – benämnd Strv 103C – och till 1988 hade samtliga 290 fordon genomgått uppgradering. I slutet av 80-talet tillkom även minvältar som skulle vara möjliga att montera på någon vagn vid respektive kompani.

Övrigt

Inför utvärdering av stridsvagn till de mekaniserade brigaderna på 90-talet, togs ett exemplar fram av en Strv 103D. Denna vagn var uppgraderad med en ny gasturbin, NBC-filter, styrd dämpning för att minska vagnens ibland guppiga gång, höjdstabilisering av vagnchefens kulspruta, ballistisk kalkylator för skjutning mot rörligt mål, system för mätning av eldrörskrökning, passiv mörkerobservationsutrustning och förstärkt frontskydd. Resultat från försök med utländska stridsvagnar i början av 90-talet lade emellertid dessa uppgraderingsplaner på is.

I slutet av 1980-talet genomfördes skjutprov mot Strv 103 försedd med olika typer av tilläggsskydd och i början av 1990-talet fick en rysk stridsvagn av modell T-72 skjuta pilprojektiler (BM 22/23) mot fronten försedd med gallerskyddet - skottet gick rakt igenom vagnen!

Användande

Strv 103 led av barnsjukdomar och det tog tid innan man kom till rätta med dessa. Den uppfyllde i allt väsentligt målsättningens krav och jämförande försök med utländska samtida vagnar visade att den hade ett stridsvärde väl i klass med dessa och i många avseenden bättre. I det sista ”krig” vagnen utkämpade 1997, då sex Strv 103 mötte lika många Strv 121 i en försvarsstrid på Kvarn, vann Strv 103 genom att slå ut samtliga Leoparder och endast tappa en vagn själv.

Med vältränade besättningar var det lätt att dra nytta av hur svårupptäckt vagnen var, det goda skyddet och den höga verkansförmågan. Att sedan passage av svårare diken ofta innebar att vagnen måste bärgas var ”så’nt man fick ta” – besättningar på S-vagnar var oftast mycket stolta användare.

Det går inte att komma ifrån att utvecklingen sprang ifrån Strv 103 – tekniken att skjuta under gång (och träffa) utvecklades snabbare än väntat och den fast lagrade pjäsen med tillhörande automatladdning gjorde det svårare att uppgradera eldrörskalibern. Många av de idéer som första gången såg dagen ljus i S-vagnen har dock senare förverkligats i andra stridsvagnskonstruktioner. Stridsvagn ”S” gav Sverige ett mycket gott rykte vad avser stridsfordonsutveckling.

Avveckling

Strv 103 utgick ur krigsorganisationen 2001. Idag är de flesta vagnarna skrotade, men ett relativt stort antal har funnit ett fortsatt liv på museer och förevisningsplatser runt om i världen – totalt finns 39 vagnar sparade av de totalt 302 som tillverkades.

Data

Intresset för Strv 103 i utlandet

Intresset för Strv 103 var mycket stort. En tät ström av besökare från Belgien, Danmark, Frankrike, Holland, Jugoslavien, Norge, Polen, Schweiz, Sovjet, Storbritannien, Tyskland, USA och Österrike kom till Sverige för att inhämta mer information om den unik konstruktionen. Vid fyra tillfällen gjordes försök med vagnen i utlandet – i Norge, i England, i Tyskland och i USA.

I Norge 1967 genomförde två vagnar jämförande observationstester med den under utprovning varande Leopard 1. Försöken visade att besättningen i Strv 103 upptäckte fler mål än Leopardens och att den kom snabbare till träff efter målupptäckt såväl från utgångsläget stillastående vagn som under gång. Att Norge ändå valde Leopard 1 torde ha samma inofficiella förklaring som när de valde stridsflygplanet JSF framför JAS.

Under det halvår 1968 då två Strv 103 utprovades i England var huvudmotivet inte att eventuellt anskaffa vagnen utan istället att studera principen med en tornlös stridsvagn. Försöken var av allehanda karaktär och visade dels att de ansåg 103:an vara en stridsvagn och att konceptet som sådan hade ansenliga fördelar i jämförelse med tornstridsvagnar.

Nästa ”kraftmätning” genomfördes under en intensiv provperiod hos den brittiska Rhenarmén i Tyskland 1973 – totalt tio S-vagnar deltog och de rullade 90 mil vardera. Det blev sammanlagt 35 effektiva vagnsdygn med stridstekniska försök i plutons- och kompaniförband och en dryg veckas förbandsövningsdygn. Strv 103 jämfördes med stridsvagn Chieftain. Försöken var upplagda för att bevisa att en stridsvagn måste ha ett torn, men detta lyckades inte bevisas då Strv 103 inte kom till korta i någon stridssituation. Den hade också en avsevärt högre driftsäkerhet än stridsvagn Chieftain som inte kunde uppvisa en så hög närvaro på stridsfältet som Strv 103. Britterna slog efter försöken fast att det inte hade varit möjligt att kvantifiera den tornlösa stridsvagnens oförmåga att skjuta under gång.

Den sista utlandsresan som Strv 103 genomförde under sin aktiva tjänst var till USA 1975. Två vagnar lånades ut under sju månader för utprovning vid Fort Knox. Under försöken kom Strv 103 att jämföras med den amerikanska stridsvagnen M 60 (i version A1 E3). De många olika skjutförsöken (stillastående, rörligt, etc) visade att Strv 103 hade bättre träffresultat, men att det i snitt tog en halv sekund längre tid att komma till skott. Sammanlagt under 188 effektiva vagnsdygn körde de två vagnarna 140 mil och avlossade 575 skott. Proven i USA uppfyllde de positiva förväntningar som amerikanarna hade haft på S-vagnen.

Vid  USA-försöken genomfördes också spel och stridssimulering. För att Strv 103 skulle ges en rättvis bedömning ville amerikanarna att vagnen skulle värderas utifrån svensk taktik och stridsteknik.

Erfarenheterna från försöken med Strv 103 i utlandet gav mycket värdefull information och visade om inte annat att Strv 103 mycket väl kunde hävda sig i alla sammanhang och att den som stridsvagn inte var en sämre lösning än de samtida stridsvagnar som utgjorde anskaffningsalternativ och som togs fram parallellt med utvecklingen av Stridsvagn ”S”.

Kritiken som riktats mot Strv 103

Knappast något vapensystem har genom åren väckt så mycket debatt och så många känslor som Stridsvagn 103 (S). Den har ofta upphöjts till skyarna, främst i internationell press, som en genialisk konstruktion för framtidens stridsvagn, men den har också utsatts för hård kritik av främst äldre pansarofficerare – en del har velat gå så långt som att beteckna Stridsvagn 103 som ett fiasko. Det finns anledning att försöka presentera en nyanserad bild av bakgrunden till den valda konstruktionen och användarerfarenheter.

Den allvarligaste anmärkningen mot Stridsvagn 103 var att den inte kan skjuta under gång. En rättvis bedömning av en teknisk konstruktion måste utgå från teknikens möjligheter vid konstruktionstillfället. Då – i slutet på femtiotalet – fanns visserligen stridsvagnar som kunde skjuta under gång, men träffsannolikheten var så låg att man regelmässigt endast sköt första skottet under gång, varefter bekämpningen fortsatte från stillastående vagn. Vid denna tidpunkt sågs inte heller några möjligheter att radikalt förbättra träffsannolikheten vid skjutning under gång. Det var därför logiskt att försöka konstruera en vagn som var överlägset snabb att efter halt bekämpa ett uppdykande mål. En utbildad stridsvagnsbesättning på Strv 103 klarade att med framryckande vagn göra halt och bekämpa ett mål i godtycklig riktning på ett fåtal sekunder. Denna förmåga var unik i världen så länge som Strv 103 fortfarande var i operativ tjänst.

Den under 1950-talet rådande taktiska och stridstekniska doktrinen utgick från att Sverige var starkt underlägset en angripare i antalet stridsvagnar och andra kvalificerade vapensystem. Därför var strävan att även under en anfallsrörelse strida med stridsvagnen från stridsställning. Strid från stridsställning blev således styrande för hur S-vagnen kunde designas. Strv 103 exponerade i denna situation en synnerligen liten målyta och hade mot dåvarande hotbild ett mycket gott frontskydd. Vagnen var under lång tid immun i fronten mot kända pansarbrytande vapen. Den valda konstruktionen gav många andra unika fördelar:

§  snabb automatladdning med 3 sekunder mellan skott, vilket fortfarande torde vara svårslaget i världen

§  kompakt konstruktion med liten målyta och gott skydd

§  två-tre mans besättning, med bra möjligheter för besättningsmedlemmarna att ta över varandras uppgifter (i nödsituation kunde en man betjäna vagnen; dvs köra och skjuta)

§  hela besättningen i ett besättningsutrymme med möjlighet till fysisk kontakt (en stor fördel från stridspsykologisk synpunkt)

§  från besättningen separerat ammunitionsutrymme placerat lågt och skyddat

§  frontal placering av motor och transmission som extra skydd mot projektiler och minor

Tekniskt – främst reglertekniskt – var vagnen långt före sin tid. Detta har på senare tid bekräftats då utländska stridsvagnskonstruktörer uttryckt förundran över att S-vagnen hade reglertekniska lösningar som man inte trodde var möjliga på 60-talet och som nu kan ses på de allra modernaste vagnarna.

Att använda futuristisk och ej fullt mogen teknik medförde naturligtvis också problem i vagnens barndom och bidrog till att ge vagnen ett dåligt rykte. Efterhand som konstruktionen förbättrades genom ändringspaket och REMO, ökade tillförlitligheten så att den under senare delen av sin livstid hade en betydligt bättre tillgänglighet än de Centurionstridsvagnar som genomgått renovering och modifiering i ett antal steg. Det skall i detta sammanhang poängteras att livslängden blev betydligt längre än vad som var planerat vid utvecklingsbeslutet.

Med facit i hand kan det givetvis konstateras att 1950-talets tekniska prognos var fel i bedömningen att  precisionen vid skjutning under gång inte radikalt skulle kunna förbättras. Moderna tornstridsvagnar har i de flesta situationer en träffsannolikhet på 80 % eller mer av vad som uppnås med stillastående vagn. Det var därför självklart, då Sverige valde en ny stridsvagn på 90-talet, att denna skulle vara en tornvagn. Det var också olyckligt att vagnen kom att användas betydligt mer i anfallsstrid än vad den ursprungligen var konstruerad för – det korta bandstället, som var en kompromiss för att erhålla de i övrigt önskade egenskaperna, gav en terrängframkomlighet som i vissa situationer var begränsad.

När det idag runt om i världen studeras koncept för en ny generation stridsvagnar är det märkbart hur många av de idéer som förverkligades i S-vagnen också anammas i nya konstruktioner – automatladdning, ammunitionslagring, besättnings- och motorplacering, användargränssnitt (interaktionen människa-maskin), längre eldrör, tilläggsskydd, e t c.

Under 1960-talet utvecklades även en uranprojektil till Strv 103. Försöksresultaten var överlag positiva, men utvecklingen stoppades av politiska skäl. Även här kunde vi ha ”varit först” – nu blev det andra länder som tog den idé vidare och fick fram ammunition med högre prestanda på penetration.

”Stridsvagn S” gav Sverige en mycket god renommé utomlands vad avser stridsfordonsutveckling. Detta ledde i sin tur till ett rikligt informationsutbyte mellan svenska och utländska specialister inom området, inte minst till gagn för framtagandet av Stridsfordon 90-familjen och inför anskaffningen av Strv 122, den svenskanpassade varianten av Leopard 2 och allmänt omnämnd som världens bästa stridsvagn.

Att framställa Strv 103 som ett fiasko och en hemlig besvikelse ger en skev bild av historien. De inledande problemen med S-vagnens tillförlitlighet var allmänt kända sedan lång tid. Konstruktionens för- och nackdelar i jämförelse med samtidens tornstridsvagnar har öppet debatterats sen vagnen officiellt visades upp första gången 1963.

Ingenting göres för sina fels skull, utan för sitt värdes skull.

(Ur En kritik över kritiker av Thomas Thorild)

Läs gärna följande artikel Stridsvagn S - omstritt svenskt vapensystem som publicerades 2010 i tidskriften Militär Historia...

De äldre fotografierna på denna sida är hämtade från eget arkiv, FMV, Försvarsstabens arkiv, Bofors arkiv, Lasse Sjögren samt SPHF och Wikipedia.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!