Sånglärka (Alauda arvensis och på engelska Eurasian skylark), också kallad lärka, är en fågel i familjen lärkor.

Sånglärkan är på ovansidan gråbrunspräcklig med ljusa fjäderkanter. Halsen och bröstet är vita, med gul anstrykning och täta, svartaktiga fläckar som slutar tvärt mot den ostreckade buken som är vit med svagare gul anstrykning. Ovansidan av vingpennorna är svartaktiga med rödbruna kanter och ovansidan av vingen har en vitaktig bakkant, medan undersidan av vingen är gråvit. Stjärten är trefägad: de yttersta pennorna är i olika grad vita, sedan följer svarta pennor medan de mellersta pennparen är brunaktiga. Lärkan mäter 16-18 centimeter på längden, har ett vingspann på 30-36 centimeter och väger 33-45 gram. Sånglärkan framför sin drillande sång under spelflykt då lärkan ryttlar högt upp i luften för att långsamt sänka sig ned mot marken.

Sånglärkan har en klinal variation i sitt utbredningsområde och delas upp i ett tiotal underarter. Lärktaxonet japonica är oftast kategoriserad som en underart till mindre sånglärka (Alauda gulgula), men ibland också som en underart till sånglärka. Det finns indikationer på att det förekommer en sympatrisk utbredning mellan japonica och arvensis i Yagashiri, väster om norra Hokkaido. Sibley & Monroe (1990) kategoriserar japonica som en egen art.

Sånglärkan häckar i stora delar av Palearktis till största delen söder om polcirkeln och förutom i ökenområden. Merparten är flyttfåglar. Men i områden i västra Europa, så långt norr ut som Irland och utmed merparten av dess sydliga utbredningsområde förekommer den året om. Många av de nordliga flyttfåglarna övervintrar i dessa sydligare häckningsområden medan de sydligare populationerna drar sig ännu längre söderut om vintern och återfinns bland annat kring Medelhavet i norra Afrika, på Arabiska halvön, i Iran, Pakistan och Afghanistan och i nordöstra Kina.

Sånglärkan är härdig och stannar om hösten kvar så länge vädret tillåter det. Den flyttar både dag- och nattetid och på våren återvände den till sina nordliga häckningsplatser innan all snö har smält som en av de första flyttfåglarna.

Individer från Storbritannien har introducerats till ett område nära Vancouver i Alaska där arten nu har etablerats. Den har också introducerats till delstaten Victoria i södra Australien i början av 1850-talet och till andra delar av södra Australien under åren som följde. Den är idag vanlig i området kring Melbourne och på Tasmanien, i sydöstra South Australia och södra delarna av New South Wales. Sånglärkan betecknas inte som invasiv i Australien då den inte anses utgöra något ekonomiskt eller ekologisk hot mot landets biotop. Populationen i Australien häckar från september till januari.

Andra försök till introduktion har skett till ögruppen Sankta Helena i södra Atlanten vid minst tre tillfällen under 1800-talet och till Hawaii och Nya Zeeland.

Denna lärka häckar allmänt ända upp i Lappland. Dess främsta häckningsbiotop är klövervallar och gräsängar vilket gör att den blir mer sällsynt norr om odlingsgränsen.

Sånglärkan anländer ofta till Sverige redan i februari-mars. I september-november flyttar de i Sverige häckande sånglärkorna till Västeuropa. Ett fåtal övervintrar dock i södra Sverige.

Sedan 1940- och 50-talet har lärkan minskat i Sverige. I 2010 års rödlista upptogs den som nära hotad.

Sånglärkan häckar på åkrar, slätter, hedar och stäpp och är i stora delar av sin utbredning starkt knuten till kulturlandskapet. Den livnär sig på insekter och frön. Den äldsta individ som åldersbestämts med hjälp av ringmärkning var drygt 10 år.

I näringsrika områden kan sånglärkan förekomma i glesa kolonier men vanligast är att de häckar enskilt. Sånglärkan bygger sitt bo av gräs på marken, och honan lägger 3-6 ägg som kläcks efter runt 11 dygn. Äggen har en grågrön botten och är täckta av bruna fläckar. Honan ruvar äggen ensam. Ungarna lämnar boet ännu ej flygga efter tio dagar. Sånglärkan lägger vanligen två kullar per år.

Tidigare har den i hela Sverige ofta bara kallats för lärka.