Inledande studier

UDES-studierna (Underlag Direkt Eld Stridsfordon) under 1970-talet syftade inledningsvis till att få fram en ny svensk stridsvagn, men precis som så många gånger tidigare ifrågasattes stridsvagnens vara eller icke vara i framtiden. Detta fick till följd att stridsvagnsstudierna lades ner våren 1978; istället beslutades att de äldre systemen skulle genomgå renovering och modifiering (REMO) för att på så sätt kunna möta 1990-talets hotbild.

Försvarsbeslutet året innan (1977) hade emellertid lagt grunden för en bred mekanisering av armén och detta var startskottet för att inleda studier av ett nytt lätt stridsfordon. Strävan var att modernisera och om möjligt öka andelen stridande förband i den prioriterade operationsriktningen norra Sverige och det dimensionerande målet för de nya fordonen beskrevs som ”strid mot luftlandsättningar och kringgångsförband i väglös terräng i Övre Norrland”.

Studierna – som genomfördes i integrerade arbetsgrupper mellan FMV, FOA och armén – resulterade inledningsvis i en rad så kallade spelkort på B-nivå (innehållande beskrivningar av koncepten, prestanda, kostnader, m m). Totalt redovisades 44 svenska och 26 utländska fordonskoncept, alla i viktsklassen mellan 8-20 ton. Med hjälp av simuleringar och spel analyserades de olika stridsfordonskoncepten ställt mot hotbilder och fiendes tänkta uppträdande i olika miljöer.

Försök med utländska fordon

Ett par befintliga utländska lätta stridsfordon lånades in och provades under 1984 – pansarbandvagnen Stormer och de två spaningsfordonen Scimitar/Scorpion (samma chassi testades, två olika tornlösningar utvärderades). Fordonen provades under olika etapper taktiskt och tekniskt. Scorpion och Scimitar tillhörde samma familj av stridsfordon – en familj där även varianterna Striker (robotvagn), Spartan (trupptransport), Samatarian (ambulans), Sultan (stridsledning) och Samson (bärgare) återfanns som medlemmar. Det svenska intresset var framförallt att studera uppbyggnaden av ett familjekoncept. Stridsfordonen vägde drygt 8 ton, hade 3 mans besättning och kunde framföras i hela 80 km/h tack vare motorn från Perkins på 149 kW. Scorpion hade ett torn med en 76 mm kanon emedan Scimitar hade ett torn med 30 mm Rarden automatkanon integrerad. Plattformarna Scorpion/Scimitar bar smeknamnet Sleipner under sin tid i Sverige (svenskt regnr 204959, engelskt OOHA 03). Bilderna nedan visar Scorpion och Scimitar.

Det var framförallt Stormer som studerades som möjlig plattform till den tänkta svenska stridsfordonsfamiljen Stridsfordon 90. Vikten på pansarbandvagnen var 11,8 ton, den hade 3 mans besättning och kunde därutöver transportera 8 skyttesoldater, beväpningen utgjordes endast av en 7,62 mm kulspruta och drivlinan var densamma som i Scorpion och Scimitar. Fordonet döptes till Segersäll (svenskt regnr 204960, engelskt AAC 535 X). Under försöken visade det sig att fordonen inte möta den hårda kravprofil som växte fram under studiernas gång.

Tidiga försök

De prioriterade kraven på hög taktisk och operativ rörlighet, hög skyddsnivå, förmåga att kunna verka mot kvalificerade mål, samt hög underhållsmässighet och stor utvecklingspotential, kom att styra det fortsatta studiearbetet. Det stod snart klart att alla krav inte kunde uppfyllas med en enda fordonsversion. Istället föddes tanken på en fordonsfamilj bestående av flera olika varianter uppbärande de olika rollfunktionerna. Det koncept som bäst bedömdes kunna utgöra grundplattformen i en sådan fordonsfamilj valdes ut – ett koncept från Hägglunds & Söner i Örnsköldsvik – och detta koncept gavs namnet Stridsfordon 90. En projektgrupp med samma namn bildades vid FMV 1983. Året därpå (1984) togs beslutet att fördjupa studierna avseende en lätt stridsfordonsfamilj bestående av ett basfordon, samt fordonsvarianter för rollerna eldledning, stridsledning, luftvärn, bärgning och granatkastare – alla med det uttalade kravet att vara väldigt lika varandra (endast specialutrustning för den unika funktionen skulle skilja vagnarna åt). En attrapp i trä togs fram - en träattrapp där undertecknad blev varse att tillbehörsluckorna var gjorda i pansarstål...

Tanken var att sådan lösning - en stridsfordonsfamilj - skulle hålla nere livslängdskostnaderna för stridsfordonssystemet genom att ge produktionsfördelar, effektivisera underhållssystemet, minska lagerhållningen av komponenter, förenkla utbildningen och ge större flexibilitet med besättningar. Gemensamt för vagnarna i stridsfordonsfamiljen var chassiernas delsystem för framdrivning, hydraulik, el, värme och ventilation. Alla Strf 90-beställningar gick som uppdrag via HB Utveckling AB – det samägda bolaget mellan Bofors och Hägglund – där Bofors hade huvudansvaret för vapensystemen och Hägglunds för fordonet.

I juli 1984 fick Hägglunds uppdraget att ta fram en så kallad körrigg för utvärdering av de vitalaste delsystemen i drivlinan (motor, styrtransmission, slutväxel och bandaggregat) och fordonets framkomlighet. Körriggen testades under åren 1986-1989. Redan första året tillryggalade den knappt 800 mil. Som referens för framkomligheten användes Ikv 91 som hade erkänt bra stridsteknisk rörlighet. Utmaningarna var stora eftersom god framkomlighet söktes i såväl i djupsnö (överstigande 1 m) som i mjukmark (innefattande fasta-, frusna- och våta myrar). Detta gjorde att kraven på rörlighet fick prioritet framför kraven på skydd...

Krav på rörlighet och skydd står i princip i konflikt med varandra. Utmaningen för Strf 90 var att reducera den totala vikten och optimera fordonets terramekaniska prestanda.

Grundprincipen under utvecklingen av Strf 90 var att i möjligaste mån undvika s k spiraleffekter. Vad händer t ex om stridsfordonet måste bära ytterligare 1 ton pansarskydd? Den första åtgärden blir att öka motorstyrkan. Åtgärd 2 blir att öka kylsystemets kapacitet för att matcha motorstyrkan, vilket i sin tur ger större och tyngre kylare som ger mer kylning, större storlek på fläktar, större kapacitet på hydraulik för fläktdrivning, större/tyngre ballistiska fläktintag och större skrov. Spiraleffekter fungerar på detta vis. Alla subsystem kommer påverkas på samma sätt  - såvida inte en sänkning av prestanda och/eller tillförlitlighet/livslängd kan accepteras. Ansatsen blev att influera viktbudgeten genom att göra fordonet stort på insidan och litet på utsidan - att åstadkomma en för klassen revolutionerande designeffektivitet...

Utveckling

Det fanns inget krav på inre “rollvolym”. Fordonets huvuddimensioner kom istället helt och fullt från en analys av kritiska dimensioner av längd, bredd och höjd. Komponenter och subsystems som gav en kritisk dimension designades för att ha minimal påverkan. Huvudsakliga faktorer som under utvecklingens gång gav fordonets storlek och layout var ett tvåmanstorn med en 40 mm automatkanon, 8 soldater i skyttegruppen baktill, krav på en svensktillverkad dieselmotor samt sju prioriterade stabskrav från Försvarsmakten (när det efterhand visade sig nödvändigt att prioritera de viktigaste kraven under utvecklingen växte den så kallade ”sjupunktslistan fram”):

1. 1. Extrem terrängrörlighet

2. 2. Verkan mot pansrade mål

3. 3. Verkan mot flyg/helikoptrar

4. 4. Överlevnad och skydd

5. 5. Strategisk rörlighet

6. 6. Enkel att underhålla

7. 7. Utvecklingspotential

Den som framförallt kan ta åt sig äran för att Stridsfordon 90 blev "så bra" och sedemera en sådan succé på exportmarknaden var Alfons Falk - konstruktionschefen vid AB Hägglunds & Söner AB.

Parallellt med utvecklingen av chassit vid Hägglunds & Söner AB i Örnsköldsvik fick Bofors AB i Karlskoga uppgiften att ta fram en skjutrigg för 40 mm beväpning. Den första skjutriggen testades på ett chassi till Ikv 91 med gott resultat.

Innan körriggen hunnit levereras i slutet av 1985 togs det formella beslutet att utveckla Stridsfordon 90. Som grund för detta låg en produktdefinition och den Systemplan 2 som utarbetats av studieorganisationen. Utvecklingsbeställningen inkluderade konstruktion och tillverkning av fem olika chassier och torn till grundversionen av Strf 90. Syftet var att utvärdera olika tekniknivåer. Dessutom skulle tornen, med olika lösningar på beväpning, kunna placeras på valfritt chassi.

Ett av försöksfordonen testades även med band ifrån Diehl.

Efter diskussion om olika typer av kalibrar (där kalibrar 25-57 mm utvärderats) beställdes 1986 en prototyp vardera av Strf 9025 (med handmanövrerad riktning,) och Strf 9040 (vartill även en pilprojektil utvecklades). Då Bofors tackade nej till att utveckla tornet med 25 mm beväpning, gick denna uppgift till Hägglunds, som hade kunskap om detta sedan tidigare.

Provresultaten med körriggen var överlag positiva, men de tveksamheter som dök upp beträffande styrsystemet av typ koppling-broms gjorde att ett av de försökschassier som var under framtagande omkonstruerades till en lösning med överlagrad styrning (X-300). Denna hade en kortare inbyggnadslängd jämfört med koppling-broms samtidigt som transmissionen var något högre vilket gav försöksfordonet en ”pregnant” motorlucka.

Trots en något högre kostnad så visade det sig snart att detta var den bästa lösningen och inför serie anpassades grundskrovet efter de inbyggnadskrav som gällde för X-300 – vagnen höjdes 35 mm under bandhyllan samtidigt som tornet flyttades framåt. Hägglunds var från början motståndare till detta val, bland annat för att kostnaden blev något högre, men de har senare erkänt att detta bäddade för de stora exportframgångarna.

Testerna med de olika försöksfordonen, som pågick fram till 1992, visade att ett 40 mm elriktat torn var att föredra framför andra kalibrar och riktning manuellt eller hydrauliskt. Huvudskälet för val av 40 mm kaliber var att säkerställa verkan i sidan på en stridsvagn och samtidigt ha förmåga att bekämpa luftmål. Vid den här tidpunkten gjordes även försök nere i Alperna - i en tunnel insprängd i berget var det möjligt att simulera detonationen från en kärnvapenladdning för att se hur Strf 90 kunde stå emot det statiska trycket som uppstår (och inte enbart det dynamiska trycket). Övningen gav värdefulla erfarenheter.

Efter att prototypen för grundversionen utprovats under några år lades beställning 1990 på prototyper för varianterna eldledning (epbv) och stridsledning (stripbv) i Stridsfordon 90-familjen. Av kostnadsskäl togs beslut att inte utveckla granatkastarversionen – skjutning med granatkastare var tänkt med ett öppet tak baktill och denna simpla lösning motiverade inte användandet av en så avancerad plattform. Även tankarna på att ha ledningsversionerna beväpnade med 25 mm automatkanon övergavs.

Seriebeställning

Den 10 oktober 1990 fastställde Chefen för Armén Systemplan B och denna klargjorde att serieanskaffning skulle påbörjas av Stridsfordon 90 till en mekaniserad brigad i milo N samt mekaniserade bataljoner till en infanteribrigad i milo M. Systemplanen redovisade också en inriktning för fortsatt anskaffning. I och med att Regeringen godkände detta, kunde en första delserie av Strf 9040 – basfordonet i den tänkta stridsfordonsfamiljen – beställas den 1 mars 1991.

Senare samma år beställdes framtagande av en prototyp på bärgarversionen av Strf 90 - en utveckling som till stora delar genomfördes vid Moelven i Norge.

Försvarsbeslutet 1992 angav även en fortsatt anskaffning av Stridsfordon 90 där det fastslogs att en pansarbrigad i södra Sverige skulle förses med det nya fordonssystemet vid sidan av norrlandsbrigaderna. Därmed kunde ytterligare delserier beställas åren som följde. I delserie 2, som beställdes den 10 juni 1993, ingick specialversionerna av Strf 90 (Lvkv 90 och Bgbv 90 och prototyper på ledningsvagnarna).

Seriebeställning 3 (den 31 mars 1994) innefattade ännu fler av Strf 9040 (som efter genomförda ändringspaket fått så kallad A-status) och seriebeställning 4 (den 22 september 1997) avsåg Strf 9040B, specialversionerna E- och Stripbv 90, samt underhållsutrustning och reservdelar. Nedanstående bild ger en uppfattning av hela förloppet studier, utveckling och serieproduktion - drygt 10 år från iledande studier till första serieleverans...

Stridsfordon 90-familjen kom således att bestå av fem varianter - Strf 9040, Bgbv 90, Lvkv 90, E- och Stripbv 90.

Arméstabens studiegrupp MUR/S2 genomförde redan 1979-1980 en förstudie, som resulterade i en inriktning för fortsatt underlagsframtagning vid FMV. De större teknikförändringar som infördes efter delserie 3 ingick i det så kallade ”verkanspaketet” som beställdes 1998:

• införande av kalkylator och nytt sikte

• införande av GPS och kompass

• anskaffning av lågkänslig 40 mm ammunition

• anskaffning av ny, programmerbar ammunition (3P)

Strf 9040B innebar att förmågan till observation och skjutning under gång infördes på samtliga versioner. Detta gjorde möjligt med ett nytt höjdriktsystem och nytt fjädringssystem som möjliggjorde bibehållen stabilisering vid högre framryckningshastighet. Därtill tillkom (efter genomförda typkontroller) ett antal förändringar på specialvarianterna– detta efter överenskommelse med arméledningen – vilket var nödvändigt eftersom det skiljde gentemot målsättningarna.

Uppgradering av Strf 90 ballistiska skyddsförmåga kom att studeras i omgångar. I mitten av 80-talet genomfördes studier vid företaget Armoflex i USA. Under 1989 gjordes skjutningar på Strf 90 explosivt reaktiva tilläggsskyddsmoduler hos Rafael i Israel och i början av 90-talet besköts delskrov av Strf 90 chassi och torn med inerta tilläggsskydd från Åkers Krutbruk Protection AB (ÅKB). Men det var först under andra hälften av 90-talet som det fanns ekonomi att fullt ut ta fram tilläggsskydd till Strf 90 (inklusive minskydd och en inre liner). Lösningen stod att finna hos ÅKB:s moderbolag IBD. Åren kring årsskiftet genomfördes prov i fullskala mot en fullt utrustad Strf 9040 för att verifiera uppställda krav på skyddsprestanda (inklusive tilläggsskydden). Då gjordes även valideringsprov för att utröna hur den ökade vikten påverkade systemprestanda (framförallt framkomlighet och skjutning under gång).

Detta resulterade i att en beställning lades i december 2000 på införande av ett skyddspaket på 55 stycken Strf 90 (varianterna 9040B, Epbv, Stripbv och Bgbv) – tilläggsskydd dels mot stridsvagnsminor under botten och dels mot medeltung KE-ammunition och RSV-stridsdelar. Utöver det inre och yttre tilläggsskyddet (se bild nedan) omfattade beställningen införande en missionsutrustning bestående av laserskyddsfilter, luftkonditionering, takmonterad yttre ksp 58, nytt ammunitionsrack, hållare för handeldvapen samt utökat ledningsstödsystem. Beställningen utökades i juni 2001 till att även omfatta 3 stycken luftvärnkanonvagnar. De nya vagnarna, som levererades under 2002-2003 fick därmed C-status och de var främst tänkta att använda i internationell tjänst.

Den 1 juli 2003 togs beslutet att Strf 90 C-versionen skulle ingå i den snabbinsatsstyrka som var under uppsättande för internationella operationer. Den första missionen, som inleddes i februari 2004 och som genomfördes under FN-flagg, omfattade 13 fordon och kom att genomföras i Liberia. Operationen avslutades i slutet av 2006. Under tiden dessa var ute på uppdrag uppgraderades 15 andra fordon till C-standard (exklusive tilläggsskydd) – 13 stycken 9040 fick tillägget B1 och 2 stycken bärgningsbandvagnar som fick tilläggsbenämningen A1.

Genom åren har olika demonstratorer baserade på Strf 90-chassiet beställts:

• 1999 beställdes en demonstrator med Robot 56 (Strf 9040/56)

• 2000 beställs 40 chassier till en framtida tänkt granatkastarvariant av Strf 90 – fem av dessa används till teknikdemonstratorer och prototyper av SSG 120 (AMOS)

• 2001 beställdes en teknikdemonstrator på en förbättrad variant av Lvkv 90

• 2002 beställs ett försöksfordon med televapensystem (TVA) baserad på Strf 9040A-chassi (den fastställs senare som Störpansarbandvagn 90)

• Ett begränsat antal fordon i Strf 90-familjen har även bedrivit försöksverksamhet med det framtida ledningssystemet SLB (som planeras införas i samband med REMO)

• Under 2006 avslutades försök med Strf 90 som funktionsfordon där 5 stycken Strf 9040 försetts med inredningar för att medföra verktyg och reservmateriel

• I september 2006 beställdes, för försöksverksamhet, integration av IFF (system för identifiering av vän eller fiende) på 3 stycken Lvkv 90

• En Strf 90B används som teknikdemonstrator för VMS (Varnare och motmedelssystem) och en Strf 90C har försetts med AAC (Active Armour Concept) för utprovning av det sensoraktiverade skyddssystemet

År 2002 levererades den sista Strf 9040B till Försvarsmakten, därmed var samtliga 509 beställda Strf 90 i olika varianter slutlevererade. Nedanstående bild visar den så kallade tekniktrappan med de större genomförda uppgraderingsstegen under serieproduktionen av Strf 9040:

Stridsfordon 90-familjen

Stridsfordon 90-familjen omfattar idag 509 fordon levererade till Försvarsmakten mellan 1994 och 2002, numera organiserade i förband över hela Sverige. Till detta ska läggas ytterligare 40 Strf 90-chassier som ska användas till kommande granatkastarfordon.

·        Strf 9040 (grundfordon) – För bekämpning av stridsfordon, andra markmål samt helikoptrar. Finns i fyra versioner: A (208 stycken) där observation och skjutning under gång är införd, B (91 stycken) med nytt höjdriktsystem och förbättrat fjädringssystem för att erhålla ännu högre prestanda vid observation och skjutning under gång, B1 (13 stycken) anpassad för internationell tjänst med AC-anläggning och missionsutrustning samt C (42 stycken) anpassad för internationell tjänst med AC-anläggning, tilläggsskydd, minskydd och missionsutrustning.

·        Eldledningsfordon (Epbv 90) – För ledning av den indirekta artilleri- och granatkastarelden. Försett med torn som rymmer sikte med laser för inmätning av mål och eldreglering. Finns i två versioner: Epbv 90 (34 stycken) samt Epbv 90C (8 stycken).

·        Stridsledningsfordon (Stripbv 90) – För bataljonschefens ledning av den mekaniserade striden. Försett med torn som rymmer enkelt sikte utan mörkerkapacitet. Finns i två versioner: Stripbv 90 (54 stycken) och Stripbv 90C (2 stycken).

·        Luftvärnsfordon (Lvkv 90) – För bekämpning av understödsflyg, beväpnade helikoptrar samt markmål. Tornet är försett med spaningsradar (PS-95) för detektering av luftmål. Finns i två versioner: Lvkv 90 (27 stycken) och Lvkv 90C (3 stycken).

·        Bärgningsfordon (Bgbv 90) – För bärgning och bogsering av stridsfordon upp till lika fordonsvikt. Försedd med ksp-huv och bärgningsutrustning. Finns i tre versioner: Bgbv 90 (21 stycken), Bgbv 90A1 (2 stycken) samt Bgbv 90C (3 stycken).

·        Störpansarbandvagn (Störpbv 90) – Utrustad med televapensystem (TVA). Baserad på Strf 9040A (1 stycken).

Det såg länge ut som att Strf 90-familjen skulle utökas med ytterligare en variant - en granatkastarvariant med ett 120 mm torn (AMOS) utvecklat i samarbete med Finland. FMV hade redan 2001 låtit beställa 40 stycken chassier i Strf 9040B-konfiguration förberedda för ett dylikt torn – detta för att skapa komponentgemenskap med tidigare beställda fordon. Dessa levererades under 2002 och ställdes in i ett förråd utanför Örnsköldsvik i avvaktan på vidare öden. Hösten 2008 kom emellertid besked från regeringen att Sverige inte skulle fullfölja utvecklingen och heller inte gå vidare i en anskaffning av granatkastarsystemet. Detta beslut har 2015 ändrats och nu är det bestämt att dessa 40 chassier skall förses med ett 120 mm granatlkastarsystem - dock blir det inte en lösning med AMOS-torn, utan en "billigare" och enklare lösning med 2x120 mm granatkastare i ett torn från BAE Systems Hägglunds AB (en vidareutveckling av det torn som initialt testades på ett Ikv 91-chassi...

·        Granatkastarbandvagn 90120 – beväpnat med 2 st 120 mm granatkastare (40 st).

Utvecklingen av Stridsfordon 90 har genomförts enligt traditionell ”svensk modell” med ett nära samarbete i en iterativ process mellan FMV, Försvarsmakten och försvarsindustrin. Detta är en av förklaringarna till att Sverige med Stridsfordon 90-familjen lyckats utveckla en världsledande försvarsprodukt till en kostnad som i ett internationellt perspektiv anses låg. En annan framgångsfaktor är att en ”evolutionär modell” har tillämpats; dvs det insågs redan då utvecklingen startade att ny teknik skulle behöva införas efterhand som stridsfordonet blev moget. Vagnens arkitektur var från början vara anpassad för en sådan utveckling.

Exportframgångar med CV90

Hägglunds (numera tillhörande BAE koncernen) har vunnit de flesta av de konkurrensupphandlingar de deltagit i med någon variant av Combat Vehicle 90 och de stora exportframgångarna har genererat royaltyinkomster för svenska staten som återbetalt delar av investerade utvecklingskostnader. Tyvärr har de också förlorat konkurrensupphandlingar (som i UK där ASCOD 2 från GDLS vann eller i Danmark där hjulgående Piranha 5 vann) eller blivit snuvade på grund av inställd anskaffning (som i Kanada).

Av de totalt 1130 CV90 som hittills har producerats och levererats, har 55% (621 stycken) gått på export!

Norge anskaffade initialt 104 stycken CV9030 Mk I – dessa fordon har en utökad skyddsnivå i jämförelse med den svenska grundvagnen (totalvikt 26,1 ton) och motorn trimmad till 605 hk. I en senare beställning 2012 har Norge beställt nya chassier av senaste årsmodell (Mk III) som ska förses med tornen från de gamla vagnarna. Detta ska resultera i totalt 110 CV90 på nya chassier (74 IFV, 21 Reconnaissance, 15 Combat Command Post) och 32 CV90 på de äldre chassierna för understödsroller(16 Combat Engineer, 16 Multi Roll). Samtliga norska CV90 kommer att förses med gummiband, detta efter goda erfarenheter i Afghanistan (ett ton sparas, mindre vibration som ökar komponenters livslängd, mindre dammuppkast, e t c).

Schweiz har anskaffat 186 stycken CV9030 Mk II – har utökat skydd och digitalisering, vikten har ökat till 28,7 ton och motorn är utbytt till en Scania DS16 på 680 hk.

Finland har anskaffat 102 st CV9030 Mk II – har utökat skydd och digitalisering, vikten är något lägre än Schweizcersionen (27,7 ton) och ur Scanias DS16 tas endast 625 hk ut.

Nederländerna har anskaffat 193 stycken CV9035 Mk III – har ytterligare högre skyddsnivå och ökad överlevnadsförmåga (laservarnare), ökad grad av digitalisering samt större innervolym (totalvikt 35 ton). Nederländerna har senare (2014) avyttrat 44 CV9035 till Estland (som därmed tillkommit som användarnation av Strf 90-systemet). I de nederländska planerna för uppgradering av resterande 149 vagnar ingår tillförsel av ett aktivt skyddssystem ("Hard-Kill").

Danmark har anskaffat 45 stycken CV9035 Mk III – har ytterligare högre skyddsnivå och ökad grad av digitalisering samt större innervolym (motorn i Mk III är på 810 hk).

Länderna som använder Combat Vehicle 90 utbyter erfarenheter i en så kallad ”User Club” och intresset för Strf 90 är fortsatt stort. Nya varianter i stridsfordonsfamiljen – som till exempel CV90120 med ett aktivt skyddssystem som även kan bekämpa KE-projektiler innan de träffat fordonet – visar att framtiden redan är här. Det vill säga att det nu är möjligt att bygga ett medeltungt stridsfordon med samma eldkraft, rörlighet och skydd som en stridsvagn, men till halva vikten…

BAE Systems Hägglunds har även haft och har stora förhoppningar med trupptransportvarianten av CV90 - Amardillo.

Vidmakthållande

Den svenska versionen av Strf 90 har i många avseende en lägre tekniknivå än exportversionerna. Detta kommer att åtgärdas i samband med REMO. Tyvärr har denna renovering och delvisa uppgradering blivit försenad i omgångar och kommer nu att genomföras med start 2016. En begränsad ekonomi gör att själva uppgraderingen inskränks till införsel av ett stridsledningssystem (SLB) och ett nytt kommunikationssystem (KOMNOD). De studerade lösningarna för att ytterligare höja skyddsnivån får tills vidare anstå...

Vi svenskar kan med rätta vara stolta för Stridsfordon 90 - en IFV som fortfarande tillhör de bästa i klassen!

Fotografierna på denna sida är kommer från FMV, FM, BAE Systems Hägglunds AB, det egna arkivet, Wikipedia, Andrzej Kinski (CV90120), Arnoult Zaal (CV9035NL).

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!