Redan på konstruktionsstadiet stod klart att den nya pansarbilen fm/29 från Landsverk skulle bli för dyr att tillverka i serie. Av denna anledning inleddes 1929 ett projekt vid KAF:s artilleridepartemente som syftade till att med små medel få fram övningsfordon för kavalleriets behov. Beslut togs att för detta ändamål ta fram provisoriska pansarbilar baserade på chassier från 2½ tons standardlastbilar.

Sommaren 1930 fanns en första prototyp framme vid Stockholms Tygstation (ST). Den gavs beteckningen Pansarbil fm/30 och användes för inledande försök vid K3, något som bland annat inspekterades av dåvarande kavalleriinspektören generalmajor Göran Gyllenstierna. Karossen var av vanlig järnplåt och fordonet hade endast enkla hjul på bakaxeln.

Denna första prototyp synes emellertid inte ha mött fullständigt gillande varför en ny prototyp beställdes från Bofors i juni året därpå och redan den 10 augusti 1931 levererades det första exemplaret av vad som kom att betecknas Pansarbil m/31. Det lastbilschassi som utgjorde basen kom från Chevrolet, men senare i tillverkningen användes också chassier från Volvo.

Totalt anskaffades ett 30-tal pansarbilar m/31 mellan åren 1931 till 1940.

När det gäller m/31 så var i princip ingen pansarbil den andre lik. Detta hade sin förklaring i att lastbilschassierna var av olika årsmodell och att de dessutom kom från olika tillverkare. Skillnaderna var inte var så stora (till exempel kunde ett hydrauliskt bromssystem vara monterat istället för ett mekaniskt med wire), men bilder från 30-talet på dessa fordon visar 4-5 olika versioner – en del hade inte ens samma hjul. Vissa av pansarbilarna m/31 genomgick chassibyte och de byggsatser med pansarplåtar som beställts från Bofors till karossen återanvändes på nyare bilar när någon äldre skrotades. Till andra världskrigets utbrott hösten 1939 hade totalt 19 Pansarbil m/31 levererats – ett par år senare fanns 30 stycken organiserade och samtidigt användbara.

När tyskarna den 9 april 1940 gick in i Norge under andra världskriget fick ett pansarbilsförband från K3 i Karlsborg uppgiften att gå fram till gränsen. etta blev elddopet, även ifall förbandet inte deltog i några regelrätta strider. Från att tidigare ha varit målade i en stålgrå färg, kamouflagemålades bilarna efter att färg hade inköpts i en färghandel längs framryckningsvägen.

De första pansarbilarna av typ m/31 fick pansarbilsnummer 4-9 och de efterföljande nummer 11-17 fram till 1937 (nr 10 gavs till Pansarbil fm/29 då den levererades). De resterande fick nummer 18 och framåt. I augusti 1943 ändrades systemet och de pansarbilar av modell m/31 som då fortfarande fanns organiserade fick registreringsnummer 801-830 (fm/29 nummer 810). En under detta år nytillverkad m/31 fick nummer 951.

Pansarbil m/31 tilldelades inledningsvis kavallerifördelningens spaningsskvadroner. För att minska de problem som kunde uppstå i utbildning och underhåll försökte man så långt det var möjligt tilldela de olika förbanden antingen Chevrolet- eller Volvoversionen av Pansarbil m/31. De organiserades i plutoner om tre bilar, där två av bilarna var försedda med två 8 mm kulsprutor m/36 på det öppna flakutrymmet och där en bil (den som gick främst) förseddes med en lavett med en 37 mm marinkanon m/98B bakom en pansarsköld – ”kanonbilen”.

Samtliga pansarbilar försågs med en 8 mm kulspruta m/36 på passagerarplats till höger om föraren för skjutning framåt (även 6,5 mm ksp m/14-29 också synes ha använts på vissa av pansarbilarna). Mitt under kriget, i början av 1942, ombeväpnades samtliga Pansarbil m/31. De uppgraderades då med en 20 mm automatkanon från Bofors (m/40 B) och med en parallellmonterad kulspruta – en beväpning som var placerad på flaket.

Besättningen på Pansarbil m/31 utgjordes av fem eller sex man; en förare och en skytt i chassiet och en ledare och två -tre på flaket. Även om hastigheten på landsväg var hyggliga 60 km i timmen så var framkomligheten i terräng i det närmaste obefintlig. Den ”provisoriska” pansarbilen hade endast ett axeldrev och drivningen var på bakhjulen. Dessutom var däcken mycket smala – endast vid mycket hårt underlag på torr och fast mark var det möjligt att färdas vid sidan av vägen.

Totalt vägde bilen drygt 4 ton – den blev så tung på grund av pansaröverbyggnaden och den medförda utrustningen för strid. Det var även möjligt att köra bilen bakåt. En ledare placerad på flaket kunde med en ratt få en wireförbunden pil på förarplats att visa åt vilket håll föraren skulle vrida sin ratt för att styra vid bakåtkörning. Det krävdes övning, men när detta väl hade lärts in gick det att backa snabbt och över långa sträckor.

Under första världskriget hade så kallade infanterisköldar tagits fram för att ge ett extra frontskydd när eld skulle öppnas över skyttegravskanten. Storleken på sköldarna var 60x30 cm och hade en tjocklek på 6,2 mm pansarstål vilket gav en vikt om c:a 14 kg. Skyddet detta gav var mot vanlig gevärsammunition. Dessa sköldar hade till det andra världskriget spelat ut sin roll, men kom till användning som flyttbara extraskydd för kulsprutorna på Pansarbil m/31 (de hakades på överkanten på sidoväggarnas pansar). Även strid från flaket möjliggjordes eftersom det gick att skjuta med handeldvapen genom ett ovalt hål i sköldarna – totalt fick fyra stycken sköldar plats samtidigt.

Det finns även en annan historia att berätta kring dessa infanterisköldar. De var ursprungligen beställda av armén från Avesta Jernverk. Totalt 5000 stycken – den sista levererades i oktober 1919. Eftersom det första världskriget då var slut kom de att bli liggande oanvända i förråd. Några av dessa sköldar kom emellertid att användas vid tillverkningen av ett par provisoriskt sammansatta pansarbilar på Gotland 1937. Konstruktionen baserades på standard lastbilschassier med bakhjulsdrift. Den första pansarbilen som färdigställdes 1937 efter ett beslut av överste Törngren (sedermera militärbefälhavare) och gavs modellbeteckningen Försökskp m/37. Fordonet, en Ford med V8, samövade året därpå med pansarbilar m/31 från K1. Försöken återupptogs under 1941-42 då ytterligare en provisorisk pansarbil konstruerades, denna gång baserad på ett Volvo lastbilschassi med en rak 6-cylindrig motor. Den senare pansarbilen fick ett ”modernare” utseende. Bilarna togs fram för att användas i försvaret mot luftlandsatta trupper och de gick under smeknamnen "Grilljalk" och "Oskar".

Beväpningen utgjordes av en dubbel kulspruta m/37 som monterats på flaket, men i senare försök var åtminstone den första gotländska pansarbilen försedd med en 20 mm akan m/40. Bilarna synes ha fungerat utmärkt. På grund av sin tyngd var de dock svåra att manövrera – inte minst att backa. Även om försöken visade att fordonen rent tekniskt hade mer att önska så bidrog de till att höja utbildningsnivån på Gotland.

Mot slutet av 1943 hade samtliga pansarbilar av typ m/31 överförts till nybildade pansartrupperna för att de fortsättningsvis skulle ombesörja utbildningen på fordonen. De blev kvar där tills de utgick ur organisationen så sent som 1958. Organisatoriskt var de placerade i spaningsförband i olika brigader (pansarbrigad, motorbrigad eller kavalleribrigad). Med åren kom de att få verka tillsammans med betydligt modernare pansarbilar av modell m/39 eller m/40.

Totalt byggs 32 st pansarbilar av typ m/31. Två av bilarna försågs 1942 med nya chassier (pansarkarossen återanvänds) och då en bil förstördes i en brand byggs en ny och pansarbilsnumret återanvänds. Den sista m/31 sattes samman i ett sent skede vid P3 i Strängnäs. Det finns ett antal bevarade Pbil m/31, bland annat vid nya Försvarsfordonsmuseet Arsenalen i just Strängnäs.

De äldre fotografierna på denna sida kommer från Armémuseum och FMV.

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!