Sverker den yngre Karlsson, född 1164, död 17 juli 1210 vid slaget vid Gestilren (stupad), var kung av Sverige 1196–1208, son till kung Karl Sverkersson och drottning Kristina Stigsdotter Hvide. Regeringstid 1196-1208. Tillhörde den Sverkerska ätten.

Gemål(er)
1. Bengta, från före 1190

2. Ingegärd från 1200 ca

Sverkers barn
Med Bengta (gift c. 1180):.

1.Helena, gift med jarl Sune Folkesson (Bjälboätten) lagman i Västergötland

2.Karl (död 1198).

3.Kristina (död 1252), gifte med Henrik Borwin II av Mecklenburg (har även ansetts vara dotter till kung Karl I).

4.Margareta (född 1192), gift med Wizlaw I av Rügen.

Med Ingegärd (gift 1200):

1.Johan (1201-1222), svensk kung 1216 (ej att förxäxla med Jon Jarl).

2.Ingrid, abbedissa i Vreta

Om Sverkers liv

Då Sverkers far, kung Karl dödats 1167 på Visingsö av Knut Eriksson i kampen om kungakronan, fördes Sverker till sin mor Kristina "hvítaleð"s släkt i Danmark för en säkrare uppväxt. När kung Knut dog omkring 1196 var hans söner för unga för att någon av dem kunde väljas till kung, Sverker återkom till Sverige och valdes till kung med jarlen Birger Brosas stöd.

Sverker gifte sig med den danska stormansdottern Bengta Hvide senast 1190 och de fick minst tre barn. Hon dog före 1200 då Sverker gifte om sig med Birger Brosas dotter Ingegerd och de fick sonen Johan.

Under Sverkers tid kulminerade maktkampen mellan Sverkerska ätten och Erikska ätten. Sverker hade nära kopplingar till påvestolen och främjade kyrkans politik i Sverige och en stark kungamakt medan den Erikska ätten främjade en nationell kyrka, kungens rätt att utse biskopar samt stormännens traditionella regionala makt och självbestämmande. Danska intressen stödde också Sverker som ville utöka det danska riket, bland annat sökte Valdemar II Sejr att införliva Västergötland med Danmark genom att stödja Sverker med danska trupper men misslyckades i slaget vid Lena.

Kyrkoprivilegier

Sverker utfärdade det äldsta kända generella kyrkoprivilegiet i Sverige genom donations och privilegiebrev för Uppsala domkyrka och ärkebiskopen Olof Lambatunga år 1200. Privilegierna innebar bland annat att man skilde på civilrätt (världslig) och kanonisk rätt (kyrklig) som betyder att präster inte kunde dömas av en civildomstol i brottsmål utan bara av ett domkapitel. Kyrkan i Sverige blev också befriad från viss kunglig beskattning och blev därmed ett eget frälse. I gengäld erbjöd kyrkan den skriftliga administration som var nödvändig i systemskiftet från flera regionala maktcentra ledda av stormän mot en mer central kungamakt och rättsapparat som Sverker sökte bygga upp.

Stridigheter och död

Kung Sverkers välde var omstritt, och när Birger Brosa dog 1202 ökade motsättningarna mellan de olika stormannagrupperna. Knut Erikssons fyra söner som dittills vistats vid hovet sökte sig till Norge. När Sverker utsåg sin minderårige son Johan till jarl reagerade de Erikssonska bröderna med ett uppror. Understödda av den norska gruppen birkebeinarna drabbade de samman med Sverkers här i slaget vid Älgarås 1205 i Tiveden. Tre av bröderna dödades vid slaget och den överlevande Erik Knutsson, flydde därefter till Norge.

Erik Knutsson återkom med en norsk här och mötte kung Sverker vid slaget vid Lena 31 jan 1208. Sverker hade dansk hjälp och hans svärfar, Ebbe Sunesson Hvide ledde den danska hjälphären som enligt medeltida källor uppgick till 18.000 man (troligen starkt överdrivet). Men Erik besegrade Sverkers här och valdes till kung av Sverige medan Sverker flydde med sin familj och ärkebiskop Valerius till Danmark.

Påven Innocentius III stödde Sverker mot Erik och stormannafraktionen med ett påvligt brev 1209 vilket hindrade Erik att officiellt bli krönt till kung i Sverige. I ett sista försök att återerövra riket samlade Sverker ihop en dansk här och mötte Erik och folkungarna vid den oidentifierade orten Gestilren i juli 1210, där Sverker stupar. Västgötalagens kungakrönika nämner att det var folkungar som dödade kung Sverker och att deras ledare Folke Jarl stupade också där. Sverker begravdes i ättens begravningskyrka i Alvastra.

Slaget vid Gestilren

Bakgrund

Slaget vid Gestilren 1210 hade föregåtts av en flera generationer lång maktkamp mellan de erikska och sverkerska ätterna.

Under 1130-talet hade den östgötske stormannen Sverker den äldre erkänts som kung också av uppsvearna och i Västergötland. Sverker förlorade dock med tiden sin position i Uppsala, där istället Erik Jedvardsson (sedermera Erik den helige) valdes till kung 1150. Efter att Sverker lönnmördats 1156 blev Erik även härskare bland dennes besittningar. Erik Jedvarsson mötte dock själv döden 1160, då han mördades av den danske prinsen och tronpretendenten Magnus Henriksson. 1161 utropades Sverker den äldres son Karl till kung, och han antog kungatiteln Rex Svecorum et Gothorum ('Svearnas och götarnas konung').

Karl Sverkersson mördades även han 1167, av Erik den heliges son, Knut Eriksson, som då vann regeringsmakten. Åren som följde präglades av politiskt samförstånd, och vid hans naturliga bortgång 1195 överfördes kronan till Sverker den yngre Karlsson. Men sedan denne utsett sin minderårige son till jarl orsakade Knut Erikssons fyra söner 1205 ett uppror, då slaget vid Älgarås i Tiveden stod. Tre av bröderna dödades vid slaget och den ende överlevande av Knut Erikssons söner, Erik Knutsson, flydde därefter till Norge.

1208 utmanade han ånyo kung Sverker, då slaget vid Lena (alias Kungslena) i Västergötland utkämpades. Utgången av detta slag tvingade kung Sverker att fly till Danmark, för att två år senare, med hjälp av danska trupper, återvända i syfte att återta sin förlorade krona. Men vid Gestilren triumferade så Erik Knutsson på nytt, samtidigt som Sverker stupade. Samma år kröntes kung Erik.

Slaget vid Gestilren markerade slutet för maktkampen mellan de båda erikska och sverkerska kungaätterna. Efter nära ett sekel av konflikter stabiliserades det politiska läget i Sverige, och en konsolidering av riket tog fart.

Myt eller fakta?

Det hävdas i diverse historisk litteratur att den Erikska och den Sverkerska ätten skall ha drabbat samman vid Gestilren den 17 juli 1210.

I flera böcker nämns att Sverker den yngre Karlsson skulle ha haft stöd av danskt kavalleri. Ett är dock klart: några danskar nämns inte i källorna. I historisk litteratur har det hävdats att Sverker den yngre Karlsson haft ett danskt kavalleri med sig, ibland preciserat till 18 000 man, men sanningen är att detta (till skillnad mot slaget vid Lena) inte bekräftas i de danska källorna. De nämner bara att Sverker dött, och att vinnare av striderna är Erik Knutsson som i lugn och ro kan regera Sverige. Men kort tid efter det påstådda slaget gifte han sig dessutom med den danske kungens dotter Rikissa av Danmark och det var på den tiden den största eftergiften man kunde ge i ett politiskt försök att ena länder i fred.

Danmark var vid denna tid involverat i strider i Baltikum, och slaget kan ses som en inrikes uppgörelse mellan Sverkerska och Erikska ätten.

Det är okänt huruvida det under slaget har använts långbågar eller huruvida kavalleri spelat någon roll i striderna. Det kan lika gärna ha varit gerillakrig i skog, eller ett plötsligt anfall mot en gård, och vem som var anfallare, och vem som var försvarare finns heller inga källor för.

Var låg Gestilren?

Man har inte kunnat lokalisera Gestilren. Det har förekommit olika förslag genom tiderna, men man har inte vid någon av de föreslagna platserna hittat så mycket som en pilspets som skulle kunna hänföras till stridigheter.

Föreslagen plats i Västergötland

Kyrkoherden Thore Odhelius utpekade i mitten av 1700-talet Varvs socken i Västergötland som platsen för slaget och där restes år 1910 en minnessten (58°11'46?N 13°49'38?O? / ?58.19611, 13.82722) över slaget. Inskriptionen på stenen lyder "Gud skydde Sveriges rike! Sjuhundra år efter slaget vid Gestilren reste Västgötar denna sten 1910". Stenen ägs av Stiftelsen Västergötlands museum. Odhelius preciseringsförsök går troligen tillbaka till Johannes Messenius som i Scondia Illustrata på 1630-talet placerade slaget i närheten av Lena. Källor som nämner en plats med det exakta namnet Gestilren i Västergötland saknas, med undantag av vissa ortnamn vilka man dock antar är uttryck för en lokal tradition uppkommen under sen tid. Den enda medeltida källa som placerar slaget i Västergötland är ett över 200 år senare tillägg av en okänd skrivarhand i Västgötalagens kungakrönika (se nedan) som troligen var den källa som Messenius anlitade.

Föreslagen plats i Uppland

Den enda orten i Sverige som, enligt en kyrkoräkenskapsbok, kallats Gestilren (el. Gestillreen/Gästillreen), låg i Frösthults socken i Uppland och skall enligt en teori sedermera ha uppgått i grannbyn Gästre. Att andra samtida källor som behandlar trakten kring Frösthult aldrig nämner ett Gestilren har gjort Bergs fynd svårbedömda. För några år sedan (2004) tog dock ortnamnsforskaren och professorn Staffan Fridell ställning för Gästre i Frösthult. Genom en avancerad historisk språkanalys kommer Fridell till slutsatsen att Gestilren och Gästre "är samma by och samma namn. Närmare bestämt anser jag att Gæstilren är en ursprungligare form av namnet Gästre." Fridell har efter en senare och mer omfattande undersökning av samtliga källupggifter om slaget framlagt ytterligare språkvetenskapliga argument som talar för Gästre. Fridell menar att den samlade forskningen efter 1998 (Rahmqvist, Berg, Sandblom och Larsson) successivt gjort det "alltmer sannolikt att byn Gästre i västra Uppland är identisk med det medeltida Gestilren".

Denna plats, byn Gästre i Uppland, framhålls också av bröderna Lindström i boken Svitjods undergång och Sveriges födelse, med en utförlig argumentation som knyter platsen till de stormannaätter som kan lokaliseras till det ursprungliga Fjädrundaland, vilket enligt författarna kan visas omfatta inte bara det i dag kända området i Uppland, utan också de östligare delarna av dagens landskap Västmanland.

Andra förslag

Andra alternativa placeringar av Gestilren har gjorts av Gunnar Linde, som lyfte fram Göstrings (förut Gilstrings) härad i Östergötland, samt av Lars Gahrn, som vill förlägga slaget till havs.

Jan Guillou och Arn

I beskrivningen av slaget i Jan Guillous tredje bok om riddaren Arn Magnusson återfinns bland annat anfallande danskar, och Sveriges räddare i form av Folkungaätten, med specialutbildat kavalleri, samt alkoholiserade svear som inte kunde strida till häst. Dessa böcker är dock skönlitterära och saknar alltså källbeläggning.

Gift med
Benedikta Ebbesdotter Hvida, född 1170 i Knardrup, Själland, Danmark, död 1199. Drottning av Sverige.

Barn:
Helena Sverkersdotter, född 1190, död 1247