Arten beskrevs första gången taxonomiskt 1758 i den tionde upplagan av Linnés Systema naturae där den beskrevs under sitt nuvarande vetenskapliga namn.
Huruvida den utgör samma art som amerikansk kricka (Anas (crecca) carolinensis), vilken förekommer i Nordamerika, är omdiskuterat. Exempelvis accepterar inte IUCN och BirdLife International dessa båda taxa som olika arter, och i november 2008 konstaterade Clements Checklist att även de behandlar dem som en art. Trots detta är det många auktoriteter, exempelvis American Ornithologists' Union (AOU) och SOF som behandlar dem som två arter, baserat på beteende (Laurie-Ahlberg & McKinney 1979), morfologi (Livezey, 1991), och molekylära (Johnson & Sorenson 1999) data vilket diskuteras av Sangster et al., 2002.
Krickan förekommer i större delen av Europa och i den tempererade delen av Asien.
I Sverige häckar krickan över hela landet men är talrikast i mindre insjöar i Norrland. Den svenska populationen flyttar i september/oktober, främst till Nederländerna och Storbritannien, och återkommer vid islossningen i mars och april. I Skåne är den dock en stannfågel.
Krickan är en liten and med en längd på 34 - 38 cm och ett vingspann på 53 - 59 cm och detta gör den till den minsta simanden i Sverige. Vingspegelns översida är hos båda könen grön och undersidan svart. Hannen bär beroende på årstid två olika fjäderdräkter. Från hösten fram till ruggningen i juni är dess huvud och hals rödbruna. Längs huvudets sida finns ett mörkgrönt band. Framrygg, hals och sidor är spräckliga av svart och vitt. Hannen har en brungrå rygg och övergump och en vit undergump. Efter ruggningen liknar den honan. Honan är ovan brunsvart med rostbruna fjäderkanter och på undersidan brungul med mörka fläckar.
I flykten kan de snabba flockarna med krickor påminna om vadare trots sina korta ben, och på land är den, i jämförelse med många andra änder, ganska snabb och lättrörlig.
Hanen har ett karakteristiskt upprepande visslande läte som hörs på våren utan uppehåll och som kan beskrivas som kriick.
Krickan är mycket social utanför häckningssäsongen och kan bilda stora flockar. Under häckningen förekommer den vanligtvis i skyddade våtmarker med enstaka högre vegetation, som taigans mossar eller mindre sjöar eller dammar med större vassområden. Vintertid uppträder den ofta i brackvatten eller i skyddade vikar eller laguner utmed kusten.
Den födosöker genom att snappa föda i närheten av ytan eller genom att tippa kroppen framåt så att den når bottnen med näbben där den betar vegetation. Den kan också mer sällsynt dyka för att nå föda. Under häckningsperioden lever den främst av vattenlevande insekter, som kräftdjur och dess larver, blötdjur och maskar. Vintertid lever den istället främst vegetation som frön, vattenväxter olika sorters gräs, som starrgräs. Krickan är dagaktiv under häckningssäsongen medan den främst födosöker i skymningen eller till och med nattetid under vintern.
Parbildningen sker i vinterkvarteret och de når häckningsområdet tillsammans i början av mars. Häckningen påbörjas några veckor senare men inte förrän i maj i de nordligaste häckningsområdena. Boet består av en fördjupning i marken som fodras med torra löv och dun, och placeras väl skyddat i tät vegetation i närheten av vatten. Hanen lämnar honan så fort hon påbörjat att lägga äggen och flyttar en längre eller kortare sträcka till specifika sjöar där han slår följe med andra hanar för att rugga till eklipsdräkt. Hanarna flyttar vanligtvis separat och möter ofta sin avkomma först i vinterkvarteret. Honan lägger vanligtvis 8-11 grönaktiga ägg men kullar med 5-16 ägg har observerats, och äggen ruvas i 21–23 dagar. Ungarna lämnar boet snart efter att de kläckt och tas om hand av mamman i 25–30 dagar, tills de är flygfärdiga. Efter första vintern ruggar första årets fåglar till sin adulta fjäderdräkt.
Det svenska trivialnamnet och det vetenskapliga namnet anses vara ljudhärmande och syfta på hanens läte om våren. Den har tidigare bland annat kallats för krickand, knikand, kräcka och kräka. Historiskt har namnen årta och kricka på olika språk, även svenska, varit starkt förknippade med varandra och används synonymt för flera olika mindre änder. Detta märks än idag på att trivialnamnet för kricka på flera latinska språk, exempelvis italienska cerceta, är avledningar från latinska querquedula och grekiska kerkithalis som betyder "årta".