När jag var liten växte jag upp på Frösön i Jämtland. Det första året bodde familjen på Norra Strandgatan 5C, men 1959 (då jag var ett år) flyttade vi lite längre upp på Hornsberg till Fjällgatan 20A.

I vilket fall så minns jag promenader med min mamma ner till stranden vid Frösöbrons fäste. Jag satt ju mestadels i en barnvagn vid den tidpunkten. Och jag minns så tydligt runstenen som stod där ute på udden. Tidigt fick jag lära mig att runstenen på Frösön var Sveriges nordligaste runsten och att den var lite speciell. Det kändes faktiskt lite speciellt att vara från Frösön – även om stadsborna inne i Östersund kallade oss för bönder…

Den här bilden som ni ser till vänster, från tidigt 1966, visar hur det såg ut där runstenen stod ute på ”runudden” vid ”gamla Frösöbron” – fotografiet taget av min mors farbror Nils Nordström. Den är ju fortfarande sig lik, vilket framgår av mitt eget foto från 2011 (ovan)...

Texten på runstenen består av 107 runor. De har ristats in med den 16-typiga runraden som användes under vikingatiden:

Frösöstenens runrad ser ut enligt följande:

Runinskriften på Frösöstenen har kunnat tydas (translittreras) till följande text:

Austmoð (r) kuðfastarsun litrai(s).... (n)ðinoaukiruabruðisaukh (onli) tkristnoeotalont osbiurnkirðibru triunraista uktsainrunorðbisar

Trots att tio runtecken har gått förlorade genom alla århundraden har texten på Frösöstenen kunnat tydas. Det finns i och för sig några olika tolkningar av vad runorna säger, men den allmänt vedertagna tolkningen är följande:

Östman, Gudfast son, lät resa denna sten och göra denna bro och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor.

Egentligen är det ju ett fantastiskt minnesmärke. Frösöstenen berättar ju om den tid då Jämtland kristnades. Det är alltså inte en runsten som har rests för att hedra minnet av någon död anförvant, vilket är det vanliga. Dessutom berättar ju stenen om en bro som blev anlagd. Forskningen har kommit fram till att stenen restes omkring 1050 (mest troligt i perioden 1050-1080), dvs vid den tid då de två sönerna till Olof Skötkonung, Anund Jakob och Emund, var sveakungar (mellan 1022 och 1060). Olof Skötkonung är ju om inte annat känd som den som kung som lät kristna ”Sverige” och även hans söner var kristna. Jag ler lite för mig själv eftersom min dotter Rebecka för något år sedan skrev ett lite specialarbete om Olof Skötkonung (som Du kan läsa här)…

Runstenen är den äldsta skrivna källa som nämner Jämtland vid namn. Och det är även den enda runstenen i Sverige som berättar om kristnandet. Den enda sten i övrigt i Norden som låter berätta om ett lands kristnande finns i Jellinge i Danmark och på den stenen, rest omkring år 985, står det: ”Harald… gjorde danskarna kristna.” Helt följdriktigt eftersom den kände kungen Harald Blåtand var den som kristnade Danmark...

Men vem var då denne Östman Gudfastsson? Och vilka var Åsbjörn, Tryn och Sten?

Helt klart är att denne Östman måste ha haft en mycket stark ställning i Jämtland i början av 1000-talet. För att införa en ny troslära och lyckas med det, krävs onekligen viss makt. Kanske var han lagman och som sådan med tillräcklig makt att driva fram ett beslut vid Jämtarnas ting på Frösön? Motsvarande hade skett på Island några årtionden tidigare när det isländska alltinget tog beslut att övergå till den kristna läran år 1000 – något man kan läsa om i de isländska sagorna.

Eller så kanske han tillhörde skaran av stormän? Under den tid Olof Skötkonungs söner var sveakungar var det många bönder och stormän som också kristnades. När de bytte troslära var det inte ovanligt att de högtidliggjorde detta med att resa en sten. Och kanske ville de även undvika att komma på kant med sveatinget i Gamla Uppsala…

Östman bodde troligen på Frösön och var son till Gudfast. Kanske var han till och med ansvarig för att det kristna kapellet i byn Västerhus blev uppfört på Frösön och kanske var det hans eget gårdskapell?

Kanske hade han även ett förnamn han normalt tilltalades med, men att detta inte skrevs ut på runstenen. Östman behöver således inte ses som ett förnamn utan istället det nya efternamnet som Gudfastsson lagt sig till med för att markera att han avancerat i hierarkin (precis som vi vet att det har fungerat under många århundraden). Men å andra sidan finns namnet Östmansson senare använt, vilket pekar mot att det trots allt är ett förnamn.

Västerhus – byn där den kända Frösösläkten Skancke kom att härska något århundrade senare (jag är själv släkt med Skancke i rakt nedstigande led - se Nicolaus Hallstensson Skancke född år 1300). Släkten Blix ingifte i Skanckesläkten har dock ifrågasatts... 

Fotot till höger visar den s k  Skanckestenen. Den hittades i Frösö kyrka och utgör en gravsten varunder Önd Pedersen en gång vilat. En latinsk text på stenen upplyser oss om att "Øndo Pedri" var en fogde i Jämtland som avled på S.t Briccis dag år 1397. Av stenen kan även skönjas en man med sköld och ett sporrklätt mansben, dvs Skanckevapnet.

Efter en ingående studie har professor Nils Ahnlund kommit till slutsatsen stenen utgör ett minnesmärke över Önd Pedersen som härstammar från Västerhus på Frösön och att han var befryndad med Skanckesläkten...

Den lokala folktron har berättat om en stormanssläkt med namnet Gudfastsson som levt på Frösön under flera generationer. En ättling och trolig sonson till Östman, Guttorm Austmannsson, sägs ha levat omkring 100 år senare (i mitten av det 12:e århundradet) och ha gift sig med Ingrid (dotter till Guttorm Åsulvsson från Rein i norska Tröndelag).

Professor Nils Ahnlund har även framfört teorin att den som lät resa runstenen på Frösön var en man från öster, t ex från svearnas land Svitjod. Ahnlund anför som bevis ett exempel från Island där en ”svensk” man med vid namn Eyvind fick tillnamnet Austmadr (dvs Östman).

Hur som helst är Östman ett namn som inte var känt i svearnas rike vid denna tidpunkt. Detta gäller även för en av runristarna – namnet Tryn har inte kunnat kopplas till dåtidens ”Sverige”.

Åsbjörn, han som byggde bron, hade dock ett namn som var vanligt på vikingatiden. Detta gäller även för Sten, en av dem som ristade stenen. Det har kunnat vederläggas att runinskriften på Frösöstenen har ristats på samma sätt som runstenar man funnit i Uppland – typiska ornament och runformer (rundjuret och korset) från ”svenska” runstenar återfinns även på Frösöstenen. Det har särskilt påpekats likheter med ristningar utförda i Uppland och Gästrikland av den där verksamme Åsmund. Även om Jämtland hörde till Norge politiskt under medeltiden, så var landskapet knutet kyrkligt till Uppsala ärkestift. De uppländska dragen på Frösöstenen kan ge en antydan åt att det var därifrån missionsinitiativet utgick. Det sägs även att de säregna dragen återfinns på stenar från Hälsingland och Medelpad.

Runforskaren Henrik Williams i Uppsala har efter noggrann analys kommit fram till att den som ristade stenen måste ha gjort minst tio runstenar tidigare för att ha ernått den skicklighet vi kan utläsa av Frösöstenen.

Williams klargör även att denne runstensmästare var från Jämtland – dvs inte ”svensk” eller ”norrman”. Norska runstenar har ett helt annat utseende...

Det är idag inte helt enkelt att få grepp om hur det såg ut i Jämtland under medeltiden och under 1500-talet när Gustav Vasa hade blivit kung.

Den bästa ledtråden får vi kanske ur Olaus Magnus (1490-1557) berömda över Norden - Carta Marina från 1539 (framtagen i kolorerad version 1572). Av denna karta kan ingen bro utläsas mellan Frösön och fastlandet. Däremot är Västerhus utmärkt (vilket framgår av bilden nedan)...

När vi idag försöker återfinna historien bakom runstenen på Frösön så är det äldsta dokumentet med ledtrådar från år 1635. Det är kyrkoherden Mogens Pedersen som tecknat ner en gammal sägen enligt följande:

”För länge sedan stod två troll, Jata och Kata, på Storsjöns strand och kokade något i var sin kittel. De kokade och spädde i dagar, veckor och år. De visste inte vad som skulle bli av brygden utan undrade mycket. En afton hördes ett underligt läte ur den enes kittel. Det kved, stönade och skrek och sedan kom en stark knall. Ett underligt djur med svart ormkropp och katthuvud hoppade ur kitteln och försvann i sjön. Odjuret trivdes i sjön, växte oerhört och väckte fasa bland människor när det visade sig. Till sist nådde det runt Frösön och kunde bita sig själv i svansen. Ketil Runske band det väldiga odjuret med en stark trollformel, som höggs in i sten, som restes på Frösön. Ormen avbildades på stenen. Så skall trollet ligga bundet tills någon kan läsa och förstå inskriften på stenen.”

Detta är ju naturligtvis förklaringen till Storsjöodjuret (?), men om inte annat får vi ju en antydan till att runstenen på Frösön de facto existerade och var känd.

Sveriges första runstensforskare var Johannes Bureus (1568-1652). Han hade många strängar på sin lyra och var bl a Gustav II Adolf:s läromästare, lärare till drottning Kristina, samt Sveriges första riksantikvarie. Som runolog lät han avteckna mer än 200 runstenar som han publicerade i flera verk (där "Runokenslones lerespon" från 1599 och "Runa ABC-boken" från 1611 är de mest kända). Han var kusin med Magdalena Engelbertsdotter Bure (som jag själv är släkt med i rakt nedstigande led). Trots att Johannes Bureus reste runt mycket i landet och inte minst i Norrland, där han letade rätt på anorna till Bureätten, så tycks han ha missat att under sina färder ha uppmärksammat Frösöstenen.

Ole Worm (1588-1654)      Frösöstenen 1643

Den måste emellertid ha blivit känd för Johannes Bureus i egenskap av riksantikvarie (åren 1630-1648) eftersom det år 1643 åter berättas om runstenen på Frösön. Det är fornforskaren Ole Worm från Danmark som i sitt verk ”Danicorum Monumentum” omnämner stenens placering som varande ”intill vattnet”. Han låter även återberätta en fabel där det sägs att en orm under en längre tid orsakat problem för innevånarna på Frösön, men att en trollkarl med hjälp av runskrift på en sten låtit binda ihop ormen. Ole Worm gör en koppling till ormen och texten på runstenen.

Att Worms beskrivningen av runstenens placering stämmer, får vi ett påtagligt bevis för tre år senare i Christopher J. Stenklyfts karta från 1646 där runstenen tydligt finns markerad vid det Östra Sundet på Frösöns östra udde. Vid denna tidpunkt tog man sig med färja över sundet från Frösön till fastlandet, dvs det fanns inte vid denna tidpunkt någon bro (enligt vad runstenen låtit antyda från 600 år tidigare).

  Stenklyfts karta från 1646

Att man tar sig med färja över sundet vid denna tidsperiod framgår även av en karta från 1676 i Krigsarkivet där såväl ”Färgsúnne” som runstenen finns markerade. Se även förstoringen av Antonio Lafreris nytryck av Carta Marina från 1572 där Västerhus syns...

År 1685 skickas ett brev till Antiquitetscollegium där följande text finns skriven: ”…vid östra färjesundet står en runsten med en orm omkring och innantill med bokstäver ritat. Efter härmelse skall samma sten vara en gång därifrån tagen och fört på Frösö kyrkogård, då mycket spökeri i sundet skall ha synts, ty måste runstenen på sitt förra rum föras, varmed det stillades. Efter gammal sägen skall sjöormen i östra sundet så länge bliva liggande till dess någon kan läsa vad som på runstenen skrivit står.”

Samma år (1685) publicerades ”Rannsakningar efter antikviteter”, där runstenen på Frösön ånyo finns omnämnd. Detta verk var ett resultat av ”Kungl. Maj:ts Placat och Påbudh om Gamble Monumenter och Antiquiteter” år 1666 som fick präster att ombesörja efterforskningar. Med utgångspunkt i kungens påbud gick riksantikvarien Johan Hadorph år 1669 ut med ett plakat ”Om Monumenters och Antiquiteters upspanande och conservation” till biskopar och landshövdingar och andra, vilket ledde till häradshövdingens rannsakningar 1685.

Den teckning av Frösöstenen som finns publicerad i ”Rannsakningar efter antikviteter” visar en i det närmaste intakt runsten och det är endast en mindre bit som saknas i toppen av stenen.

Dock finns det en uppgift från den som var färjkarl vid det östra sundet 1685 om att stenen skulle ha blivit slagen i två bitar under något av de många krigen på 1500- och 1600-talen (en uppgift förtydligar detta till ett av krigen mellan Norge och Danmark).

I boken står det om runstenen att den ”…finnes på Frösön i Jämptlandh, uedh Östre färiesunnett af 10 alner längdh från uatnet. Dett säges att unner denne sten ligger ett fasligit stortt Orm hufuudh, och kroppen räcker öfuer Storsiön till Knytta By och hille Sandh, der stiärten är nedhgrafuen, är uidh pass en god fiärendels mijll”.

Även Urban Hiärne nämner runstenen och dess placering i sin reseberättelse från 1685. Han skriver att han reste från Frösön ”öfver ett sund, der en runsten stod”. Nästa gång runstenen omnämns är i Bautil...

Bautil är ett verk från 1750 utgivet av prosten Johan Göransson. Som nummer 1112 har han i sin bok ”Bautil, Der er: Alle Svea ok Götha Rikets runstenar, Upreste från verldens år 2000 till Christi år 1000” låtit avbilda runstenen på Frösön.

    Hadorph Peringskiöld

Av denna teckning framgår att runstenen gått av på mitten och därefter lagats. Avbildningen visar även att runstenen vid denna tidpunkt har fler runor bevarade i övre kanten av runstenen. De två signaturerna på teckningen, IH och IP, står med största sannolikhet för riksantikvarien Johan Hadorph och Johan Peringskiöld efter den förres besök på Frösön (riksantikvarien Johan Peringskiöld hade besökt Frösön 1687). Detta får oss att misstänka att bilden härrör från en tid efter de nyss nämnda efterforskningarna 1669-1685 och att skadan på runsten (att den gått itu i två delar eller fått en tvärgående spricka) uppkommit någon gång i perioden 1685-1750 (eller mer exakt någon gång 1685-1687). Ett alternativ förklaring kan förstås vara att skissen på runstenen i ”Rannsakningar” (1685) utelämnade sprickan.

Det har inte gått att med säkerhet fastställa att det verkligen har funnits en bro mellan Frösön och fastlandet fram till och med 1600-talet, men då en Oluff Olsson i Bergom år 1684 besvärade sig till tinget över en ägogränstvist avseende ”åverkan å slåtter” i Nifsåsen, åberopas ett rågånsbrev från 1578 vari nämns ett sådant redan från 1385 där det bland gränsmärken nämns en bäck ”nord om broändan”. Forskare tvivlar dock på att det handlar om östersundet. Det finns även en uppgift om att man gett sig i kast med ett brobygge under 1500-talet, men inte gått i land med detta (ursäkta vitsen). I Görans Wallins reseskildring från sin färd genom Jämtland år 1708 skriver han att ”rudera och stolpar” finns synliga kvar i vattnet efter en tidigare bro.

År 1711-12 byggs emellertid en pålbro i trä över det östra sundet. Det betydde att Frösön återigen bundits samman med fastlandet. Precis som runstenen lät berätta kring år 1050. Det är Lars Ytter som bygger bron efter ritning av kronobefallningsman Alander och kapten Brunman. Kartan till höger är från 1772 och visar var bron fanns placerad.

Det finns tvivlare till att det så tidigt som 1050 skulle ha varit möjligt att anlägga en så lång bro mellan Frösön och fastlandet. Hypotesen att det istället skulle ha handlat om en 10-12 m lång en kavelbro över en bäck vid Ändsjön, där den gamla ”färdevägen” på Frösön gick förbi, har framlagts.

Andra menar att denna teori kan avfärdas och att det inte råder någon tvekan om att bron de facto gick över det östra sundet. Och varför inte? År 1050 efter Kristus var de egyptiska pyramiderna i Ghiza 3.500 år gamla och de imponerar ju onekligen lite mer än en 300 m lång träbro. Och att man skulle ha yvats så mycket över en 12 m lång kavelbro över en bäck att det befogade en tillverkning av Jämtlands ena runsten, förefaller inte särskilt troligt (enligt mitt sätt att se det)…

Bron från 1711 användes flitigt, men uppfattades som bristfällig redan 1760. Detta föranledde så småningom en reparation, beslutad vid ett möte på Rödön i början av 1774. Renoveringen av bron genomfördes under 1774-1775 av bönder från Frösön och Odensala. De senare skulle stå för 303 alnar av den norra delen av bron emedan frösöbönderna fick bekosta den södra delens 318 alnar.

Arbetet utfördes under tillsyn av en ryttare vid namn Håkan Tängman (som 1776 fick se till att en del brister rättades till). Frågan är ju varför de inte tog hälften var, men i vilket fall får vi ju klart för oss att bron vid den tidpunkten var 366 meter lång och att den gick i en vinkel nära Frösösidan…

Vad gäller runstenen på Frösön så omnämns den av ytterligare tre källor under 1700-talet. Det är dels Abraham Hülpers som 1775 berättar att det finns en runsten vid östra färjesundet på Frösön, dels Fale Burman som 1791 förtäljer att stenen står vid norra sidan av Östersundsbron. Även Erik Tuneld nämner runstenen i sitt verk ”Geografi över Norrland” från 1795.

År 1800 var det dock dags att uppföra en ny bro mellan Frösön och Östersund. Den kom stod klar 1804 och kom att stå kvar i närmare 100 år. Den tidigaste bild vi har av denna bro är från perioden 1838-1846 då grundaren av Jämtlands Tidning, mångsidige regementsläkaren och författaren C A Wetterbergh (Onkel Adam) tecknade en vy från Östersund mot Frösön där bron också syns. Bron återkommer senare i flera andra konstverk under 1800-talet.

 Efter att runstenen gått itu någon gång innan 1750 synes den ha levt vidare i en allt hårdare tillvaro. Om stenen omedelbart lagades är oklart, men om så skedde var det en högst provisorisk lagning som inte höll måttet. I en skrivelse från den förste länsläkaren Pehr Rissler, ”Anteckningar från Jämtlands län” (1866), får vi veta att

 ”Denna runsten, bestående av granit, är 3 alnar hög, 1 1/4 aln bred och 4 tum tjock, och har blivit avbruten på mitten, synbarligen ej utan användande av mycken kraft. Anledningen till detta dåd är ej säkert känt, ej heller när detsamma skett, men en gammal sägen förmäler, att en rymmare från Sverige till Norge haft den vidskepliga tron, att om han kunde sönderbryta eller skada denna runsten, skulle han säkrast undgå efterspaning. De söderbrutna delarne af stenen blefvo sedermera under tidernas lopp höljda af sand och mull, och upptäcktes först år 1819, hvarvid de voro i fara att bortföras, för att användas till knutstenar för ett i Östersund tillämnadt hus. Denna afsigt blef lyckligtvis känd och förhindrad, hvarefter runstenens delar hopsattes medelst jernkrampor och en på stenens baksida anbragt jernstång. Runstenen, sålunda återställd, upprestes 1820 på sin forna plats och står som ett för Jemtland dyrbart minne av en vitt avlägsen forntid.”

Den gamla sägen som Pehr Rissler refererar till, har som förklaring att om den hopknutna ormen runt Frösön kunde frigöras så skulle denna förhindra folk att ta upp jakten på rymmaren.

Således står det klart att den omkullfallna runstenen reparerades för att sedan (1820) uppresas på sin ursprungliga plats på Frösön vid det östra sundet. Det var Pehr Rissler som personligen tillsåg att stenen räddades. Under sin dagliga promenad över bron från hemmet på Hornsgatan in till jobbet på sjukhuset i staden, fick han en naturlig uppsikt över runstenen och det är helt logiskt att han direkt uppmärksammade när stenen plötsligt var borta. Hans egna efterspaningar ledde honom till den nybyggare i staden som tänkt använda stenen i husgrunden.

Att det förhöll sig på det viset vet vi tack vare lektorn och fornforskaren Peter Olsson. År 1874 lät han nämligen publicera ett litet häfte med titeln "Några upplysningar om fornsaker i Jemtland" och däri kan vi läsa följande: ”Med tysthet bör ej förbigås en man, som genom sina åtgärder för detta minnesmärkes bevarande gjort sig förtjent af att tacksamt ihågkommas, nämligen aflidne provincialläkaren i Jemtland och Herjeådalen Pehr Rissler. Det var han som år 1819 upptäckte detta minnesmärke, då det, framdraget ur gruset, bortfördes för att användas som byggnadsmaterial för ett hus i Östersund, och som derefter lät hopsätta och uppställa det, stadigt fästadt med jern, der det nu står.”

Frågan är om denna lagning av runstenen kan ha varit tillfylles eftersom runologen och riksantikvarien Johan Gustaf Liljegren i ett brev 1826 (se Liljegrens ”Runakunder” 1829) fick klart för sig att stenen som ”…är på mitten afslagen skall, genom försorg af Jemtlands Hushållssällskap, åter sammanfogas och uppresas”. Det var kalvskinnsprästen Nils Ekdahl som under sin resa i Jämtland samma år uppmärksammade att stenen på nytt hade stjälpts ikull och gått i två delar. Historien förtäljer att det var lantmätaren Lars Cedergren, som år 1826 ånyo tvingats rädda runstenen till eftervärlden. Men kanske handlar denna historia istället om ett försök att ta åt sig äran av vad andra tidigare har gjort. Och Per Olsson omnämner inte händelsen i sitt häfte från 1874…

Den bro som byggdes år 1800 mellan Frösön och Östersund skadades av vårisen 1840 och blev tvungen att undergå reparation 1841-1842. Frösöborna stod för kostnaderna, men de tilldelades utjämnadsbidrag för detta 1844.

Det finns ytterligare en historia som tyder på att stenen gick itu en gång till under 1800-talet. I ett brev 1936 till länsantikvarien Eric Festin från före detta lokomotiveldaren och lokföraren Anders Nikolaus Bäckman, återger denne en historia han hört från sin farfar:

”Det blev en väldig uppståndelse i hela stan då runstenen skadats och ingen kunde tänkas som skyldig till ett dylikt nidingsdåd. Stenen var avslagen och dess övre del borta. Det gick ett par dagar varunder efterforskningar gjordes. Så kom någon att undersöka en husgrund som just då var under arbete vid Strandgatan och Brogränd …och där fanns runstenen inmurad i grunden”.

Detta gjorde att runsten kunde föras tillbaka till Frösön och åter placeras vid det östra sundet. Den lagades med en stötta som enligt Bäckman hade tillverkats av hans farfar: ”Stöttan uppsattes av farfar med biträde av min far, smeden Frans Fransson Bäckman. Enligt mina beräkningar hände detta i mitten av 1860-talet eller kanske något senare”.

Vem var då Anders Bäckmans farfar? Den som avses är troligen den Hans Jansson Bergström som Frans Bäckmans mor, Karin Nilsdotter, gifte sig med 1859. Denne var född i Tensta i Uppland 1822 och hade utbildat sig till smed i Haga i slutet av 1840-talet. Han flyttade 1854 upp till Jämtland och träffade sin blivande fru i byn Säter på Rödön 1856.

Eftersom denna historia, återberättad 1936 av Anders Nikolaus, i mångt och mycket överensstämmer med det som sades ha hänt 1819, är det inte otroligt att den f d lokföraren fått saker å ting om bakfoten. Det låter orimligt att runstenen ånyo skulle ha blivit föremål för att användas som ”knutsten” i ett hus under bygge. Däremot kan det säkert stämma att de gamla ”jernkramporna” från 1820 behövde bytas ut och att den nya ”stöttan” kom på plats i mitten av 1860-talet (Frans Bäckman var då drygt 20 år och utbildad smed). Men inte heller om denna händelse berättar Per Olsson i sitt häfte från 1874…

Målningen från 1880 visar den gamla träbron från 1800/1840 mellan Frösön och Östersund. Det som lätt kan identifieras är Gamla Kyrkan mitt i stan på Kyrkgatan och landshövdingens residens på Köpmangatan. Pålbron var tydligen så skrank och känslig att en trupp soldater inte fick marschera i takt över bron, annars riskerade den att skadas. Vid brofästet på Frösön stod länge den gamla kronomagasinet från 1817, men 1911 flyttades huset upp till regementet I 5 inne i Östersund.

Östersunds Postens jubileumsutgåva 1886, när staden Östersund fyllde 100 år, innehöll två intressanta teckningar. Dels på själva Frösöbron, men också på Frösöstenen. Av teckningen på runstenen framgår hur den då var torftig lagad och stöttad...

För att markera runstenens unikhet och till viss mån skydda den från rymmare och husbyggare, sattes år 1889 dels ett järnstaket upp kring stenen, dels placerades stenen på en gräsbevuxen kulle. Det vackert snidade staketet för inhägnaden av runstenen hade bekostats av grosshandlare Conrad Hammarström och i Östersunds Posten kunde vi läsa: "En ledamot af Jemtlands Fornminnesförening låter för dess räkning men på egen bekostnad vidtaga denna åtgärd till skydd och vård om den gamla runohällen till Östman Gudfastsons minne."

Runstenen hade då placerats på det ställe som kom att kallas för Runudden. Det var grosshandlare Nils Olof Näs som hade köpt marken från Kronan - mark som han nu upplät för fortsatt tillhåll för stenen. Nils Olof Näs var kollega till Conrad Hammarström. Som kuriosa kan nämnas att Nils Olofs son Per ärvde Runudden på 1890-talet, men lät år 1909 efterskänka Runudden till Östersunds stad (vartill municipalsamhället Hornsberg på Frösön hörde). År 1954 överlät emellertid Östersunds stad Runudden till Frösön, som år 1948 hade blivit en köping. Efter detta beslut i Fornminnesföreningen var det Peter Olsson som fick ansvaret för arbetet. Vid denna tidpunkt hade stenens två isärbrutna delar nyligen sammanfogats med cement (något som även påtalades inför det arbete som skulle utföras). Även en losslagen flisa hade cementerats fast. Men lagning synes ha varit oskickligt utförd. I det tomrum som uppstod i runraden där istället cementen tog för sig, ristades flera nya runtecken in som var felaktiga. Runstenen stod vid denna tidpunkt på den norra sidan av den gamla träbron.

På fotat av Frösöstenen, inhägnad av det vackert smidda järnstaketet, syns i bakgrunden vedstaplar och tegelhögar…

Under 1890-talet uppfördes en ny bro av modern konstruktion. Bron byggdes mellan stenbankar som anlades på respektive sida om sundet och järnkonstruktionen inkluderade två spännbågar.

Den nya bron byggdes norr om den gamla träbron. Vid den högtidliga invigningen 1897 var kung Oscar II på plats i sällskap med kronprins Gustaf. De skrev båda sitt namn på räcket till bron, varför bron kom att kallas för Oscarsbron.

Runstenen kom att stå med baksidan åt den nya bron, varför den vändes 1898. Det finns även en uppgift om att runstenen kom att stå för nära vägbanan på den nya bron och att den därför behövde flyttas några få meter.

I vilket fall blev det tyvärr nödvändigt att efter att den nya Oscarsbron kommit på plats byta ut det vackra järnstaketet mot ett enklare och samtidigt göra inhägnaden mer vidlyftig.

  Tydligen var inte den nya inhägnaden för runstenen tillräcklig för att markera dess särställning i bygden. År 1905 fick nämligen riksantikvarien Hans Hildebrand in en begäran från dr Hjort av Ornäs om att runstenen borde flyttas över sundet till fastlandet inne i stan och Badhusparken (som då var föremål för sanering och iordningställande). Östersundsborna hade uppfattningen att runstenen inte vårdades på rätt sätt. I skrivelsen till riksantikvarien stod att läsa:

”…dold bakom och bland vedstaplar och tegelhögar, samt sommartiden dessutom överväxt af tistlar och annat ogräs, står den nu å Frösöstranden af bron och skämmes öfver ett samhälle, som ej bättre vet att vårda sina gamla minnen.”

Men den föreslagna flytten av stenen in till staden mötte inte gehör hos argt protesterande Frösöbor och den blev därför kvar på sin ursprungliga plats. De skrev ett brev till Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien vari man framhöll ”att det icke är Frösö sockenmän som gjort den vackra platsen för minnesmärket mindre tilltalande, utan just vedhandlande och virkesförsäljare i staden som med sjelftagen rätt använda stranden vid Öster sundet för sina upplag.”

I brevet till riksantikvarien meddelades också att ”Frösö kommun… å kommunalstämman iklädt sig kostnadsansvaret för dess (runstenens) framtida hägn och vård.”

Detta resulterade i att Frösö kommun lät iordningställa den s k Runudden – en särskild plats för runstenen som bättre framhöll dess särställning som minnesmärke. Den cementsockel som kommit på plats några år efter Oscarsbrons invigning, täcktes nu över med gräs. I den park som växte upp kring stenen planterades buskar och träd samtidigt som grusade gångar anlades.

Och Runudden måste ha mött den nye riksantikvariens gillande eftersom denne, Oscar Montelius (riksantikvarie 1909-1913), lät uttrycka att runstenen skulle betraktas som en minnesvård över Östman Gudfasts son (ett klargörande som till och med har fått vissa att föreslå en ny flytt av runstenen upp till Frösö kyrka).

  Eric Festin

Vykort ovan visar Östersund från Frösön år 1919. Av fotot framgår delar av den vackra parken på Runudden. Men säg den glädje som varar. Redan 1919 var det dags för en ny flytt av runstenen. Landsantikvarien i Jämtlands län, Eric Festin, (landsantikvarie 1919-1945) anhöll då i ett brev till dåvarande riksantikvarien Bernhard Sahlin (1913-1923) om att få flytta stenen ett par tre meter från vägen. Festin förklarade sin framställan med att runstenen ”fått mottaga smutsstänk särskilt från förbisusande biler”.

Lite svårt att tro att biltrafiken över Frösöbron var så intensiv redan 1919, men det hela resulterade i att runstenen ånyo flyttades. Denna gång fyra meter söderut (med några kompletterande arbeten påföljande år), men frågan är om det hjälpte mot bilarnas smutsstänk eftersom vägen sedermera även breddades…

Med tiden blev bron från 1897 för smal för den allt intensivare biltrafiken – särskilt de förhöjda gångbanorna i trä inkräktade på körbanan. Detta föranledde ett förslag att lägga gångbanorna utanpå längs med sidorna, men detta mötte inte gehör...

Vykortet ovan visar runstenen på Frösön någon gång i perioden 1920-1929

Istället byggdes en ny bro 1936. Den nya bron var byggd i betong och hela 12 m bred. Jag vill minnas att det fortfarande i slutet av 1950-talet/början av 1960-talet gick att se rester i vattnet av den gamla bron från slutet av 1800-talet, men jag kan ha fel...

Landsantikvarien Festin, fortfarande verksam ett år innan sin död i mars 1945, lät år 1944 flytta runstenen 30 meter – nu till en plats norr om brons landfäste för att ge den en ”tryggad plats för framtiden”. I samband med detta avlägsnades även det mindre vackra järnstödet och stenen vändes åter mot söder. Dessutom fick en runolog och stenkonservator uppgiften att laga stenen och måla i själva runinskriften. Av dennes rapport från renoveringsarbetet framgår att ”ihållande regn under förrättningen kan tänkas ha inverkat oförmånligt på stenkittets bindning och därmed på lagningens hållbarhet”.

Och detta är naturligtvis förklaringen till att det bara några år senare (1948) var dags för en ny reparation. Den lagning som hade gjorts (och som dessutom hade sin grund i en lagning från i slutet av 1800-talet) uppvisade brister, vilket hade medfört att vatten trängt in i sprickorna (med logiska följdverkningar under kylslagna vintrar).

När lagning var klar året därpå (då hade även skadade runtecken åtgärdats) flyttades runstenen tillbaka till en tidigare plats den haft på Runudden på södra sidan av vägen. Motivet till denna flytt synes ha varit Frösö hembygdsförenings vilja att stenen borde ha en ”lämpligare plats” – en plats som ansågs ge en mer pietetsfull och skyddad omgivning.

Frösöstenen fick därefter stå orörd på Runudden i nästan 20 år ända fram till 1967. Då påbörjades bygget av den senaste Frösöbron (den finns kvar än idag). Jag har stor förståelse att för det behövdes en ny bro mellan Frösön och Östersund. Varje gång det passerade ett tåg inne i stan som gjorde att bommarna fälldes, så blev det bilköer – ibland så långa att de sträckte sig tillbaka ända in på Hornsgatan på Frösön. Det kunde jag tydligt se där jag gick i lekskolan på gamla Hornsbergsskolan på 60-talet...

Runstenens fortsatta öde var sedan ovisst under ytterligare ett par år och den kom att förvaras i ett av kommunens förråd under det att frågan diskuterades. Beslutet blev att runstenen provisoriskt skulle placeras på gården till det nya kommunalhuset och när så skedde (1969) vändes den med runristningen mot NNV.

Tanken var att när den nya bron var färdigställd skulle en ny konstgjord ”runudde” anläggas så att runstenen kunde återfå sin plats intill bron över det östra sundet.

"Runsten, granit, 1,7 m h, 0,5-0,75 m br (VSV-ÖNÖ) och 0,1-0,2 m tj. Runhöjd 6,5-9 cm. Ristningen vetter mot NNV. Stenen stöttas på baksidan av en T-balk av järn. Stenen har varit avslagen 0,65 m över markytan, och av rotdelen har ytterligare en bit, 0,6 m h och 0,25 m br varit avslagen i VSV delen. Runslingan är kantskadad. Vid stenen finns en upplysningstavla.

40 m NNÖ om nuvarande plats stod stenen vid restaureringen 1944. Platsen före 1944 har ej gått att få utpekad, men bör vara ca 20 m ÖNÖ om nuvarande plats. Stenen ska flyttas, efter utfyllnad i sjön."

Men så har det inte blivit – runstenens provisoriska placering har permanentats. Sedan början av 1970-talet har Frösöstenen endast varit utsatt för en mindre förflyttning om femton meter – denna gång norrut och vänd mot väster – en förflyttning motiverad av att finna ett ”lämpligare läge”…

Foto: Östersundsposten 9 mars 2012

Den 7 november 2011 togs dock ett beslut i Östersunds miljö- och samhällsnämnd som klargjorde att runstenen på Frösön skulle bli kvar på den plats vid Medborgarhuset (f d landstingsborgen) där den numera finns placerad. Ett slutgiltigt beslut förväntas fattas av kommunalfullmäktige i Östersund i mitten av mars 2012.

Min förhoppning är emellertid att tanken om en ny konstgjord runudde förverkligas så att den historiska Frösöstenen kan få den plats den förtjänar…

Källor:

• Krigsarkivet / Lantmäteriet, 1600-tals kartor med runstenen utritad

• Olle Worm, Danicorum Monumentum, Köpenhamn 1643

• Johan Göransson, Bautil, Der er: Alle Svea ok Götha Rikets runstenar, Upreste från verldens år 2000 till Christi år 1000, 1750

• Anders Plantin, Rannsakningar efter antikviteter 1685, tryckt i Uppsala 1960

• J G Liljegren, Runakunder, 1829

• Per Rissler, Anteckningar om Jemtlands län, Stockholm 1866

• Peter Olsson, Några upplysningar om fornsaker i Jemtland, Östersund 1874

• Jämtlands-Posten, Runstenen vid Frösöbron, 3 juli 1889 

• Östersunds-Posten, Kring runstenen vid Frösöbron, 4 juli 1889 

• Eric Festin, Runstenen på Frösön, Jämten 1944

• Nils Ahnlund, Festskrift till Iwan Wikström, Östersund 1947

• Per Swedmark, Blad ur Frösö historia, Östersund 1955

• Erik Liljeroth och Erik Nilsson-Tannér, Jämtland - ett bildverk, Alhelms tryckerier 1961

• Maj Nodermann, Jämten 1964

• Gunnar Svensson, Runstenen på Frösön, Bokmalens Förlag, Östersund 1967

• Sven B F Jansson, Runinskrifter i Sverige, Uppsala 1977

• U Oscarsson, Storsjöodjuret, Jämtlands läns museum 1986

• Marit Åhlén, Frösöstenen – Sevärdheter i Jämtland-Härjedalen, Jämtlands läns museum, 1988 

• Henrik Williams, Jämtlands Kristnande, Uppsala 1996

• Tio uppsatser om Gamla Uppsala, Wladyslaw Duczko, 2000

Hemsidor:

www.espell.se/runstenen.html (Björn Espells hemsida om bl a runstenen på Frösön)

http://www.bo-oscarsson.org/Runstein.html (Bo Oscarssons hemsida om bl a runstenen på Frösön)

http://www.svenskarunstenar.net/jamtland/j1froson.html

http://www.jamthistoria.se/Frosostenen/frosostenen.htm

http://www.froson.com/sevart/frosorunsten.html

http://www.raa.se/cms/extern/kulturarv/arkeologi_och_fornlamningar/froson_runstenar_i_sverige.html

Åter till sidan om Frösön? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!