Den härstammar från Asien. Fasanen har introducerats till stora delar av världen där de sedan förvildats och den förekommer från sydöstra Europa genom Centralasien till Japan och Taiwan. Vissa underarter har introducerats till Nordamerika där de har hybridiserat och utgör idag en väletablerad förvildad population.
Utbredningsområdet (som inte omfattar de introducerade områdena) delas upp i 34 underarter. De tre formerna som förekommer på de Japanska öarna kategoriseras av vissa auktoriteter som arten grön fasan (P. versicolor) medan andra kategoriserar den grupp som en underarter till fasanen.
Den svenska stammen är introducerad men har förvildats och stora delar av populationen kategoriseras idag som spontant förekommande av SOF. I Sverige förekommer den i södra halvan av landet, på Öland och Gotland, och norr över, främst utmed Östersjökusten. Den har numera en viss spridning till landets norra delar. Enligt SOF kategoriseras den spontant/förvildade populationen förekomma så långt norrut som till Medelpad men den observeras ända upp till Norrbotten, men de senare kategoriseras inte som förvildade eller spontana utan härstammar från utplanterade individer.
Fasanen har liksom övriga höns nakna hudställen på huvudet, men saknar hönsens kam och köttiga flikar. Hanarna har fjädertofsar på hjässan. Stjärten, som har 16 eller 18 pennor, är smal, mycket lång, kilformad och svagt takformigt hoptryckt. Tarsen hos hannen är försedd med sporre. Fasanhannen har en övervägande brungul kroppsfärg med huvud och hals glänsande grönblå. Den blir 53-85 cm lång, med ett vingspann på 70-90 cm.
Fasanen vistas helst i lundar och täta snår, som omges av fruktbara ängar och fält och erbjuder tillgång till vatten. Under hela dagen håller de sig på marken och smyger bland buskar för att finna sin föda, som utgörs av insekter, maskar, bär och frön. Först på kvällen uppsöker de lämpliga träd för att övernatta.
Hanarna lever i månggifte och är under fortplantningstiden mycket stridslystna. Äggen, 11-12 stycken per kull, är olivfärgade. De läggs på marken i ett enkelt bo bestående av torra växtdelar.
I Sverige har flera försök gjorts att anlägga så kallade fasanerier, det första försöket gjordes i Ulriksdal av drottning Lovisa Ulrika. Det hade ingen framgång och lades snart ned. 1846 lät kung Oscar I inrätta ett fasaneri i Fiskartorpet nära Stockholm, men uppfödandet misslyckades gång på gång, varför även detta företag upphörde, 1852. Även försök vid Näsbyholm i Skåne, vid Adelsnäs i Östergötland och på Öland att införa fasaner misslyckades med att åstadkomma varaktiga resultat.
Större framgång hade det storskaliga fasaneri som friherre Oscar Dickson anlade på Visingsö 1879. Här övervintrade fasanerna i det fria, och stora jakter anordnades årligen. Efter Dicksons död (1897) lades fasaneriet ned. Men 1905 levde där fortfarande förvildade fasaner.
Senare lyckades man dock på flera ställen, särskilt i Skåne och Östergötland, med att uppföda fasaner och låta dem vistas och häcka i det fria.
Både dess vetenskapliga namn Phasianus och trivialnamnet "Fasan" härstammar från det grekiska ordet phāsiānos, vilket betyder "(fågel) från Phasis". Phasis är det antika namnet på den georgiska floden som idag heter Rioni.
Fasanen är ett uppskattat jaktvilt och jagas främst med stötande och stående fågelhundar. Även vid klappjakter är fasan ett vanligt byte. Fasanens kött är mycket välsmakande.