Vit stork är en stor fågel med lång hals och näbb, långa ben och långa breda vingar. Den har en längd på 95 till 110 cm och ett vingspann på 183 till 217 cm. Könen är lika till utseendet men hanarna är något större. Dess näbb och ben är röda. De yngre fåglarna har en mörk näbbspets. Dess fjäderdräkt är övervägande vit förutom arm- och vingpennor som är svarta. Det enda "läte" som storkar har är att de "klapprar" med näbben. Detta sker oftast när paret möts vid boet.
Vit stork häckar i Europa, norra Afrika och västra Asien. I Skandinavien häckar den numera endast i Danmark och Skåne. I de nordligare delarna förekommer den endast tillfälligtvis. I Norge och Finland observeras bara enstaka storkar årligen, dock har man observerat åtminstone ett säkert häckningsförsök i Finland under de senaste åren. I Estland förekommer rikligt med häckande stork. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar och deras vinterkvarter ligger i tropiska och södra Afrika, Iran och Indien. Under flytten passerar de Medelhavet främst via Gibraltar sund och Suezkanalen och områdena däromkring. Regionalt har den försvunnit som häckfågel i Storbritannien och i Heilongjiang i Kina.
Arten delas upp i två underarter:
- Ciconia ciconia ciconia - häckar i västpalearktis och västra Asien. Övervintrar i tropiska och södra Afrika.
- Ciconia ciconia asiatica (Severtsov, 1873) - häckar i Turkestan. Övervintrar i Iran och Indien.
Ibland har även svartnäbbad stork (Ciconia boyciana) behandlats som en underart till vit stork, exempelvis av Mayr & Cottrell, 1979.Från 1920-30-talen blev arten mycket sällsynt i Sverige, och en häckning 1954 bedömdes länge som den sista, men från och med början 1990-talet har den gjort en tydlig återetablering, framför allt längst i söder. De storkar som häckar i Skåne anländer i början av april och flyttar i mitten av augusti.
Innan flytten samlas de i flockar som kan vara mycket stora. De förflyttar sig genom att glidflyga på varma uppåtvindar vilket gör att de i så stor utsträckning som möjligt undviker större vatten och förflyttar sig över land. Därför nyttjar de kortast möjliga väg över Medelhavet vilket är den västra passagen över Gibraltar sund och den östra passagen över Suezkanalen och närliggande områden.
De flesta vita storkar lever i livslånga par som bildas när individerna är 3 till 4 år gamla. Paret bygger tillsammans boet som inte sällan ligger i människans närhet. De bygger ett plattformsliknande bo på tak, skorstenar eller på ett större avstympat träd. Dessa bon återkommer paret gärna till år efter år. Honan lägger vanligtvis 4 ägg, men kullar på upp till 7 ägg finns rapporterade. Paret ruvar äggen tillsammans i mellan 29-34 dygn. Båda föräldrar tar hand om ungarna som blir flygga efter 58-64 dagar.
Storkens föda utgörs företrädesvis av mindre djur, som insekter, groddjur, ormar, fågelungar och sorkar.
Sägnen att storken kommer med barn anses idag härstamma ur dess namn. Ordet stork är samma i de flesta germanska språk och anses vara nära släkt med ordet stark. I vissa dialekter är det synonymt med stel eller pinne.
Storken är förknippad med många sägner och myter. Bland annat trodde man att ett storkbo skulle skydda huset för eldfara. Man ansåg också att storken var en uteslutande nyttig fågel och den har därför varit populär och åtnjutit beskydd. Storken är enligt en vida spridd skämtsam barnkammarsaga den som kommer med barnen.