Tidigare placerades arten i familjen sångare (Sylviidae) men förs idag till familjen Phylloscopidae. Arten delas inte, trots sitt stora utbredningsområde, upp i några underarter utan behandlas som en monotypisk art.
Den har sitt främsta utbredningsområde på taigan i sydöstra Sibirien, från Novosibirsk och Altaj i väster, till Sachalin i öster och vidare söderut genom provinsen Heilongjiang i Kina till Nordkorea. Arten är en långflyttare vars övervintringsområde ligger i Sydostasien. Sällsynt men regelbundet uppträder videsångaren, precis som ett antal andra sibiriska arter som taigasångare och kungsfågelsångare, i nordvästra Europa i månadsskiftet september-oktober, trots att de är 3000 kilometer från deras häckningsplatser.
Videsångaren är lika stor som en lövsångare. Den är morfologiskt lätt att förväxla med brunsångare men videsångaren har en kraftigare kroppsbyggnad och ett större huvud med brantare panna. Näbben är kort, trubbig och kraftig, benen är grövre och ljusare. Ovansidan är rätt mörkbrun med olivgrå ton, undersida smutsvit med varmt gulbeige på bröst, sidor och undergump. På huvudet har den ett kraftigt ljust ögonbrynsstreck och mörkt ögonstreck. Till skillnad från brunsångare är den lite trögare i rörelserna och inte så rörlig som denna. Arten upptäcks främst på dess lockläte, som utgörs av ett lågmält och mjukt chick.
Fågeln trivs bäst i taigans gläntor, intill vattendrag med frodig undervegetation. Boet är placerat lågt i en buske där också äggen läggs. Som många andra sångare är den insektsätare.
Dess vetenskapliga artepitet har den fått för att hedra den tyske astronomen Ludwig Schwarz (1822-1894).
Det finns ingen genomförd populationstrend av världspopulationen av videsångaren. Men arten finns över ett mycket stort område som uppskattas till 1.000.000-10.000.000 km², och den beskrivs som vanlig i delar av detta utbredningsområde, vilket resulterar i att IUCN kategoriserar den som livskraftig (LC) på sin lista över hotade fågelarter.