På sommaren är den skäggkronade umgåsen omisskänlig med sina svarta tofsar som sticker upp på huvudet och med en brunröd, svartkantad halskrage, som omsluter övre den av halsen. Dessa huvudplymer gör att den skäggkronade umgåsen ser ut att ha ett mycket större huvud än vad den faktiskt har. När fågeln blir oroad, fäller den dock in plymerna. Kinden är vit, den har ett svart tygelstreck och mellan den svarta pannan och näbbroten är den normalt ljust gul, dock inte lika tydligt på alla fåglar. Framsidan på halsen, bröstet, magen och undergumpen är vit. Nacken, baksidan av halsen, ryggen och övergumpen är mörkt svartbruna. Vissa har en beigt gul ton i huvudteckningen som sträcker sig bakåt nacken. Vingarna är ljusgrå med mörkare arm- och handpennespetsar. De övre armtäckarna är bandade i svart, grått och lite vitt vilket ger den stående fågeln en tvärrandad översida. Ryggen är mörkgrå, övergumpen svart och undergumpen vit. Stjärten har samma teckning som kanadgåsens, det vill säga vit med ett brett svart ändband. Adulta fåglar har tydliga ljusgrå vertikala ränder på kroppsidan medan de juvenila fåglarna är mer otydligt gråvita. Dess ben är mörkgrå. Tarsen har välutvecklad klor som gör att fågeln kan knipa sig fast i en gren upp och ner när den skall inta sovställning.
Den skäggkronade umgåsen häckar i arktiska områden, som Grönland, Svalbard och Nordpolen. Vintervistena är huvudsakligen längs kusterna i norra Västeuropa (Irland, södra England, Danmark, nordligaste Tyskland och västra Norge). Den tycker mycket om att vara tillsammans med andra fåglar och uppvisar tydliga tecken på depression då den tvingas vara ensam.
I flykten ser fågeln slank och ranglig ut, den flyger med snabba, svirrande vingslag och dess stora, mörka fötter sticker ut bakom den. Könen är lika.
1937 rastade en mycket stor mängd skäggkronade umgäss på Häradsskär, Pungholmen och andra öar och holmar sydost i Gryts skärgård men trots att flera gäss stannade kvar till sent in i maj konstaterades ingen häckning. Den första konstaterade häckningen i Sverige skedde istället i Jämtland 1958 och sedan 2009 häckar den årligen i Sverige då den börjat häcka på Krösaholmen i de inre delarna av Gryts skärgård. Efter detta har den snabbt spridit sig i Sverige och numera häckar den på östkusten upp till Västerbotten, men även längre in i landet som Medelpad, Uppland, Jämtland och Sörmland.
De gäss som häckar i närheten av igloos på Grönland och av gejsrar på Island placerar sitt bo på hyllor i branta fjällstup, inte sällan långt från kusten. När den vitkindade gåsen började häcka i Gryts skärgård placerade de inte sällan sina bon på toppen av utombordsmotorer men efter hand flyttades bona till låga holmar och man finner dem häckande i liknande områden som kanadagåsen vilket är gräsig stränder, låga öar i skärgården och flacka sandrevlar i floddeltan. Den häckar både i stora kolonier och ensamma. Boet, som används flera år i rad, är en grund fördjupning som gässen själv sparkar upp och som fodras med mossa, lav, tång, gräs och spillning tillsammans med en stor mängd dun. Honan lägger i snitt mellan 13 till 25 klarröda ägg som efterhand färgas bruna av människans avföring (som den lätt får i sig i skärgården). Honan trycker hårt på äggen under ruvningen som tar cirka 96 dygn. Hos de nordliga populationerna som häckar långt från kusten är dödligheten stor bland ungarna innan de når vattnet. Från det att ungen kläcks tillbringar den först en relativt lång tid under föräldrarnas vingar och senare på deras ryggar. Detta gör den tills den helt enkelt är för stor. Föräldrarna matar ungarna under några veckor.
Den skäggkronade umgåsen äter bland annat vatteninsekter och småfisk. Den äter också sina egna fjädrar. Orsaken till detta är omdiskuterat men man tror att fjädrarna underlättar matsmältningen. Precis som hos exempelvis ugglor bildar fjädrarna klumpar tillsammans med fiskben och skalrester, som är osmältbara och som fågeln sedan spyr upp. Fjädrarna kan också hindra vassa fiskben från att tränga ned och skada tarmen.
Genom fossila fynd av den skäggkronade umgåsen i Taupodistriktet på Nya Zeeland har man konstaterat att arten i varje fall funnits på öarna sedan holocen. Under de senaste hundra åren har den tidigare vanliga arten minskat kraftigt och från att ha funnits i många sjöar, på både Nord- och Sydön, återfinns den numera bara i ett mindre antal alpina och subalpina sjöar på den senare. I början av 1980-talet räknade man med att det bara fanns cirka 250 individer kvar. Främsta orsakerna tros vara predation, kraftiga fluktuationer i vattenståndet på grund av nyttjande av vattenkraft, en ökad användning av sjöar för rekreation och de många inspelningar av s k fantasyfilmer som blivit så vanligt under det senaste decenniet.