En adult trana är ungefär 96-119 cm lång, har ett vingspann på 180-222 cm och väger 4-6 kg. Hanen är generellt något större än honan. Dess fjäderdräkt är huvudsakligen grå. Kinder, nacke och hals är svarta, huvudets sidor bakom ögonen och på överhalsen vitaktiga. På hjässan har den en fjäderlös röd vårtaktig hudfläck som tranan varierar i färgintensitet och storlek med hjälp av sin kraftiga nackmuskel. Vingpennorna är svarta. De inre förlängda armpennorna har upplöst, krusiga fan, vilka bildar en krusig stjärtliknade fjäderbuske. Tranans egentliga stjärt är istället ganska kort.
under häckningsperioden förekommer det att individer gnider in sina ryggfjädrar med järnoxidhaltig röd jord som en sort kamouflage inför ruvningen. Denna rödbruna färg kan sitta kvar så länge som till nästkommande vår.
Den flyttar i flock och flyger då i V-formation. Tranan har ett högljutt nasalt och skorrande trumpetande.
Tranan häckar i ett område som sträcker sig från Skandinavien och Östeuropa österut till norra Kina och östra Ryssland. Nästan alla populationer är flyttfåglar och de övervintrar i några isolerade områden utspridda utefter ekvatorn på Iberiska halvön, i nordvästra Afrika, i ett område i Sudan och Etiopien, Mellanöstern, Pakistan, Indien, Kina och på några platser i Sydostasien. Den har observerats vid ett fåtal tillfällen i Nordamerika.Data från DNA-undersökningar visar att trana (Grus grus) är nära besläktad med Trumpetartrana (Grus amreicana) men även med munktrana (Grus monachus), svarthalsad trana (Grus nigricollis) såväl som Japansk trana (Grus japonensis).
Tranan brukade förr delas upp i de två underarterna G. g. grus och G. g. lilfordi (Sharpe 1894). Den senare ansågs vara en mindre och ljusare variant vars utbredningsområde fanns öster om Ural. Denna klassificering anses idag vara inkorrekt eftersom det inte förekommer någon distinkt skillnad mellan dessa populationer.
Här kan också tilläggas att Linné felaktigt kategoriserade tranan som en häger i släktet Ardea.
I Sverige häckar den mer eller mindre sparsamt i hela landet utom i fjällen – dock mer sällan utefter sydkusten och kring Göteborgstrakten. Den anländer i mars-april och flyttar i september-oktober. Tusentals tranor ses varje år vid Hornborgasjön som är en arena för tranornas parningsdans. Flertalet av paren drar sedan vidare norrut till sina häckningsområden.
Vid häckningstid utför tranorna en spektakulär parningsdans på vissa utvalda arenor. Efter detta flyttar merparten norrut till häckningsplatsen som inte sällan ligger i öde trakter. Boet placeras direkt på marken och består av en bale med mossa och kvistar. Honan lägger i vanligaste fall två [[ägg], endast sällsynt ett eller tre, vilka ruvas i 27-31 dygn. Efter att äggen har kläckts tar båda föräldrar hand om ungarna i 65-70 dygn tills de är flygga. Under häckningsperioden är tranan mycket vaksam och lättskrämd. Tranan lägger bara en kull om året.
Tranan ruggar varje år. Detta sker direkt efter häckningen och den ruggar då sina vingfjädrar så fort att den blir flygoförmögen. Under denna period uppsöker de därför ett område med gott om föda och skydd mot predatorer.De tranor som inte häckat flyttar först till vinterkvarteren.
Tranan är allätare. Vegetarisk föda dominerar, särskilt utanför häckningstiden. Under häckningstiden utgörs dock en viktig del av animalisk föda, som maskar, sniglar, insekter, grodor, ormar, ödlor, fisk och gnagare.
Arten häckar globalt över ett mycket stort område som uppskattas till 10 000 000 km² och man uppskattar den globala populationen till 270 000 individer. Historiskt sett har dess utbredningsområde i Väst- och Sydeuropa minskat kraftigt sedan medeltiden, främst på grund av utdikning av våtmarker. Exempel på länder där tranan tidigare häckat är Italien (till och med cirka 1880), Österrike (till och med cirka 1885) Ungern (till och med cirka 1952) och Grekland (till och med 1965) Den har även försvunnit som häckfågel från Montenegro och Serbien.
Tranan var en häckfågel i Storbritannien under medeltiden. Dock råder det viss förvirring då gråhägern på denna tid även kallades crane (eng. trana), men man tror att den lokalt utrotades kring början av 1600-talet. I början av 1980-talet häckade så det första tranparet i England i modern tid. Detta skedde i Norfolk Broads där det idag finns en liten lokal population.Tranan har ökat kraftigt i Sverige sedan mitten av 1990-talet och man uppskattar att det idag häckar mellan 20 000-25 000 par i Sverige.
Tranan är en stor fågel, med ett distinkt läte, den anländer om våren, har ett spektakulärt spel och ansamlas på vissa platser i stora skaror. Allt detta har lett till att tranan har varit en uppmärksammad fågel och därför förekommer i många myter, folkloristiska berättelser och som symbol. Det går inte alltid att med säkerhet utröna om berättelser om tranor verkligen avhandlar denna art eftersom de har blandats samman med storkar, hägrar och andra arter av tranor.
Tranans cykliska flyttningsbeteende har observerats och tolkats i årtusenden. Aristoteles (384 - 322 f. Kr) skrev i sin bok Historia Animalium:
| ” | Efter vårdagjämningen vända de av fruktan för värmen åter tillbaka. Vissa flyttar från platser i långt borta, medan andra sägs komma från världens slut, som är fallet med tranorna; som från de skytiska stäpperna flytta till sumpmarker söder om Egypten där Nilen har sitt flöde. Och för övrigt är det här som de sägs strida med pygméer, och denna berättelse är inte en fantasi, för det finns verkligen ett folk med dvärgar och deras hästar är också små, och dessa män lever i grottor under jord... ...Många flytta tidigare, andra senare; så komma vaktlarna före tranorna. | „ |
| — Artistoteles, Historia Animalium | ||
En ofta upprepad myt, som bland annat beskrivs av Plinius den äldre var att tranan var en pliktskyldig fågel, och den beskrivs likt en soldat, och när flocken skulle sova så ställdes alltid en trana på vakt som fick hålla en sten. Om tranan somnade tappade den stenen och skulle på så sätt väcka sig själv. Denna myt motsägs av Aristoteles i hans Historia Animalium men istället menar han att fågeln inne i kroppen bär på en sten som ballast och om de spyr upp den så är det en sten som kan förvandla saker till guld, likt de vises sten.
Tranan har på många platser setts som ett viktigt vårtecken och under antiken menade man att tranans trumpetande på våren var en signal till jordbrukarna att börja plöja åkrarna. I norra Europa har tranan setts som bringare av ljuset om våren. I Norden finns det många traditioner kring tranans ankomst bland annat att man inte längre fick tända ljus om kvällen och på vissa platser innebar den att man efter detta skulle få ett extra mål mat mellan middag och kvällsmat. På många platser firades på våren trandagen som också kallades ljusdagen och som på vissa håll sammanföll med vårfrudagen. Trandagen inträffade vid olika tidpunkter på olika platser, bland annat 15 mars i Danmark, vårdagjämningen 21 mars i Småland och 12 mars i Kumla i Västmanland. På vissa hålla ansågs det viktigt att jaga barnen, och i vissa fall tjänstefolket, tidigt i säng denna tranedag medan det på andra håll istället var en festdag för barnen. På vissa håll klädde man ut sig till trana och lekte speciella lekar och en annan tradition var att skriva tranebrev till varandra som man lämnade i hemlighet. I Kalmartrakten firas tranedagen fortfarande den 25 mars varje år, då barnen får så kallat trangodis.
Även tranans flytt mot sina vinterkvarter om hösten uppmärksammades på vissa håll. På Öland kallades tranan för ”marknadsfågeln” eftersom den flyttade samtidigt som höstens frömarknad omkring den 15 september.
Den grekiska sagohjälten Palamedes sägs ha uppfunnit bokstaven "V" då han såg tranornas V-formade fylking om våren och sett detta som ett heligt tecken från gudarna. Utifrån denna myt ansågs det på många platser under antiken förbjudet att döda eller skada tranor som flög i V-formation.
I Kina har tranan beskrivits som prinsen av alla fåglar och är en symbol för långt liv och sägs också vara det djur som bär döda själar till himlen.
Tranan fungerade på många håll som ett varsel på hur bra skörden skulle bli, i Frankrike förebådade den fint väder om den flög högt och i Mecklenburg fanns ett talesätt som sa att när tranorna skriar om huset blir det snart bröllop.
Den antika grekiska trandansen Geranos skulle illustrera hur hjälten Theseus efter att han dödat Minotauros lämnade Minotauros' labyrint i en tranas gestalt. I Norden finns berättelser om att trollkunniga personer kunde förvandla sig till tranor, och att tranan även kunde vara hin ondes fågel och på magiska sätt hämnas oförrätter, varför fågeln inte fick skadas.
Bilden av tranan förekommer på romerska gravar för att denna symbol kunde förebygga de onda ögats inverkan. I Kina har tranan traditionellt varit en vanlig fågelsymbolen men eftersom det finns flera olika arter av trana i landet så kan det ofta vara omöjligt att avgöra vilken art som avhandlas.
Tranan förekommer i en mängd olika heraldiska sammanhang som symbol för vaksamhet. Tranan avbildas då ofta hållandes en sten i klon vilket härstammar från den mytologiska uppfattningen som beskrivs ovan.
Som vårtecken och bringare av ljus har tranan i Europa ofta avbildats med ett ljus i näbben. Exempelvis i Olaus Magnus verk Historia om de nordiska folken från 1555.
Tranan är Västergötlands landskapsdjur och landskapsfågel.
Trivialnamnet ”trana” tros vara ett ljudhärmande namn. En förklaring är att tranas läte "krroik" blev till fornsaxiskans krano, som på tyska blev kranich och på de nordiska språken blev till trana. Det äldsta belägget för namn i Sverige är från 1400-talet. Namnet "trana" har inget med tran att göra. Det finns få dialektala namn för tranan men i Bohuslän har den kallats blåfot.
Under antiken sades tranans kött vara bra för hälsan, och under medeltiden var dess kött en uppskattad och dyr delikatess. I Västergötland trodde man att vänstra sidan av tranan var ätbar medan den andra sidan smakade tran.