Tordmulen är en stor alka med en längd på 38-43 cm och ett vingspann på 60-69 cm. Den har smala och spetsiga vingar som ihopslagna räcker över stjärtroten och stjärten är längre än hos sillgrisslan. Adulta fåglar har svart huvud, svart ovansida och vitt bröst och buk. Den tjocka näbben har en trubbig avslutning. I vinterdräkt hakan, kinden och delar av huvudet vit. Till skillnad från sillgrisslan så har tordmulen helvit "armhåla".
Arten är vanligast inom polcirkeln. Dess häckningsområden är öar, klippiga stränder och klippor belägna utmed kusterna av norra Atlanten, i östra Nordamerika så långt söderut som Maine, och i Västeuropa från nordvästra Ryssland till norra Frankrike. Nordamerikanska fåglar flyttar och övervintrar på havet utanför kusten i ett område som sträcker sig från Grand Banks vid Newfoundland till New England. Holarktiska fåglar övervintrar också till havs där vissa flyttar så långt söderut som till västra Medelhavet.
Tormulen delas upp i två erkända underarter:
- A. t. torda - häckar i nordöstra Amerika och i ett område som sträcker sig från Skandinavien till Murmansk och Vita havet.
- A. t. islandica (C. L. Brehm, 1831) - häckar på Island och Brittiska öarna till Frankrike. Övervintrar vid Medelhavet.
Ett urval av välkända häckningskolonier
- Heligoland, Tyskland (54°10' N) - nära den sydliga häckningsgränsen i Europa. Endast ett fåtal par.
- Staple Island, Outer Farne Islands, Storbritannien (55°38' N) - häckningssäsong maj till mitten av juli.
- Runde, Norge (62°24' N) - 3,000 par
- Látrabjarg, Island (65°30' N) - 230,000 par vilket på mitten av 90-talet utgjorde cirka 40% av världspopulationen. Häckningssässong juni-juli
- Grímsey, Island (66°33' N)
I Sverige häckar tordmulen främst på lokaler i östkustens skärgård och på Gotland, men även på några få platser på västkusten.
Tordmulen simmar och dyker mycket bra och flyger också ganska snabbt. Den häckar kolonivis på fågelbergen tillsammans med bland annat lunnefågel, sillgrissla. Honan lägger ett enda, mycket stort, gråvitt och mörkfläckigt ägg på någon klippavsats eller i någon springa i klippan. Den livnär sig genom att dyka efter fisk, men också på havslevande kräftdjur och maskar.
Alkor kan bli mycket gamla. Tordmulen blir i genomsnitt 13 år men en individ som ringmärktes i Storbritannien 1967 levde i minst 41 år.
Idag är tordmulen ensam art, men släktet Alca hade en mycket större mångfald under pliocen och man har funnit ett antal fossil från från andra arter:
- Alca sp. (Sen miocen/tidig pliocen i Lee Creek Mine, USA) - möjligtvis synonym med A. stewarti
- Alca stewarti (Kattendijk Sands tidig pliocene i Belgien)
- Alca ausonia (Yorktown tidig pliocen i Lee Creek Mine, USA - mellersta pliocen i Italien)
- Alca sp. (Puerto de Mazarrón pliocen i El Alamillo, Spanien) - möjligtvis synonym med A. ausonia
Släktet Alca verkar ha utvecklats i ett område i västra Nordatlanten eller i dagens Karibien likt flertalet inom släktgruppen Alcini. Dess förfader nådde dessa vatten genom det då öppna Panamanäset under miocen.
Tordmulen har tidigare kallats "skatalka".