Tofsmesen taxonomiska beskrivning härstammar från Linnés tionde upplaga av Systema Naturae från 1758 men tofsmesen hade redan beskrivits och avbildats av exempelvis Olof Rudbeck d.y. i den fågelbok han skapade i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet.
Denna art placeras traditionellt i det stora messläktet Parus och görs så fortfarande av exempelvis Sveriges Ornitologiska Förening (SOF). På grund av de distinkta karaktärer som gruppen eurasiska tofsmesar uppvisar, vilket får stöd i många undersökningar så placerar många taxonomer numera gruppen i det egna släktet Lophophanes, bland annat American Ornithologists' Union (AOU) och British Ornithologists' Union (BOU). Släktnamnet Lophophanus användes första gången 1829 av Johann Jakob Kaup.
En förmodad hybrid mellan tofsmes och talltita (Parus montanus) observerades och ringmärktes i Gällivare år 2000 vilket belyser släktskapsproblematiken bland dessa mesar.
Tofsmesen, som är en stannfågel, är en västpalearktisk art som återfinns i merparten av centrala och norra Europa och så långt österut som till Uralbergen. Den häckar på höjder upp till 1800 meter.
Den delas ofta upp i sju underarter:
- P. c cristatus, inkl. bureschi (von Jordans, 1940) - återfinns i Skandinavien och Polen, söderut till Albanien och Grekland, och österut till Uralbergen.
- P. c scoticus (Prazák, 1897) - återfinns i Skottland.
- P. c abadiei (Jouard, 1929) - återfinns i Bretagne och Normandi.
- P. c weigoldi (Tratz, 1914) - återfinns i Portugal och i västra och södra Spanien.
- P. c mitratus (C. L. Brehm, 1831) - återfinns i centrala och västra Europa, från Danmark och söderut till centrala delarna av Spanien, och österut till Tjeckien, västra Ungern, Bosnien och Kroatien.
- P. c baschkirikus (Snigirewski, 1931) - återfinns kring de västra och södra sluttningarna av Uralbergen.
Tofsmesen är 10,5-12 cm lång och har en vingbredd på 17-20 cm. Den väger ungefär 11 gram. Den är gråbrun med ljusare mage och har en tydligt markerad vit krage runt halsen som avgränsas nedtill av ett svart band som framtill bildar en triangelformad haklapp. Den har dessutom en tofs på hjässan som gör den lätt att känna igen. Könen är lika.
Som många andra mesar är den mycket "pratsam" och ger ifrån sig ett typiskt zee, zee, zee Tofsmesläte , vilket påminner om svartmesens läte.
I merparten av sitt utbredningsområde lever den i barrträdsområden. I Frankrike och på Iberiska halvön lever den i lövskog. Populationen i Storbritannien är begränsad till ett litet område med uråldrig tallskog i Spey Valley i Skottland.
Tofsmesarna bygger bon i murkna stubbar, och håller sig ofta långt ner i träden för att äta. Den lägger vanligtvis 6-7 ägg (extremfall 3-9) som ruvas av honan i 13-18 dagar. Efter att ungarna kläckts tas de om hand av båda föräldrar i 18-22 dagar tills de är flygga. Dess föda består av larver, insekter och frön. På vintern observeras den ofta i stora blandflockar med mesar.
Tofsmesen har haft många regionala namn, bland annat "tofsmyssa", "tofstita", "toppmes", "meshatt", "skogsbock" och "meskung".
Tofsmesen är Västmanlands landskapsfågel.