Tjädern är en mycket stor och tung hönsfågel som liknar orren, men skiljs från denna genom större storlek och den rundade stjärten. Könen är olika såväl i storlek som färg där hanen är betydligt större. Den adulta hanens huvud, nacke, framrygg, strupe och övre delen av bröstet är fint vattrade i svart, ljusgrått och mer eller mindre skimrande i blått. Bakryggen, skulderfjädrar, vingtäckare och armpennor är bruna med svart och ljusgrå vattring medan handpennorna är gråbruna. Armpennorna har vitaktig spets och handpennorna är i ytterfanet kantade med vitt. Övergumpen och övre stjärttäckarna är svarta med gråvit vattring, de senare med vita spetsar. Stjärten är svart, ofta med vita horisontella fläckar på mitten. Mindre täckare är vita och bildar en fläck framför skulderfjädrarna. Bröstets främre del är grönaktig med stark metallglans medan återstoden av bröstet, buken, undergumpen och undre stjärttäckarna är svartaktiga med vit vattring och sparsamma vita fläckar. Den har ett rött svullet ögonbryn. Näbben är hos äldre individer gulvit, hos yngre mörkare. Längden är 74–90 cm och vingspannet omkring 115 cm.
Honan är spräcklig i brunsvart, rostgult, grått och vitt. Dess strupe och bröst är enfärgat orangebruna. De mindre täckarna är vita vilket ger den en liten vit fläck vid vingvecket. Stjärten är rostbrun med grova svarta tvärband och ett smalt vitt yttre stjärtband. Den mäter i genomsnitt 54–63 cm på längden och har ett vingspann på omkring 95 cm.
En steriliserad höna antar ett mer eller mindre tuppliknande utseende. Först mörknar bröstet och blir brunaktigt, ofta med grönaktig glans, vingarna blir mörkbruna; senare blir ryggen gråvattrad, övergumpen blågrå och stjärten brunsvart. Ännu längre gående tupplikhet har påträffats. Dock bibehålles alltid vissa hönskaraktärer: undersidans fjädrar behåller de långa övre stjärttäckarna och en del stjärtpennor sina vita spetsar. Dunungen är på ovansidan grågul med rödbrun inblandning och svarta band och fläckar. Dess undersida är enfärgat grågul. I första fjäderdräkten är könen ganska lika (brunspräckliga, "hönsliknande"); dock igenkänns ungtuppen på att huvudet och halsen är fint vattrade av ljusgrått och svartbrunt och att rygg och skuldror är mörkare än hos hönan.
Tjädern är vanligtvis tystlåten under året förutom på våren när de spelar inför häckningen. Under spelet urskiljs tre olika läten: Knäppningarna, som liknar det ljud som uppkommer när tunna träpinnar slås mot varandra. Dessa upprepas 8–10 gånger i allt hastigare takt. Därefter följer klunken, som liknar ljudet av en kork som dras ur en flaska. Slutligen kommer sisningarna som liknar det väsande ljudet av en lie som slipas. Av dessa ljud hörs klunken bäst, i lugnt väder upp till 100–150 meter.
Det kraftfullaste lätet är det rapande, rosslande läte som tuppen avger gentemot rivaliserande tuppar. Tjädern "skär näbb" är ett uttryck som ibland brukas av jägare om detta läte. Detta rapande läte, hörs tydligt i skymningen, innan tuppen slagit sig till ro för natten.
Arten förekommer i norra och mellersta Europa samt i norra Asien.
Uppfattningen om antalet underarter av tjäder varierar men vanligt är att indela 10–12 underarter.
- T. u. urogallus, inkl. lugens (Lönnberg, 1905) - förekommer i Skandinavien och är återintroducerad i Skottland sedan 1837.
- T. u. cantabricus (Castroviejo, 1967) - förekommer i Kantabriska bergen.
- T. u. aquitanicus (Ingram, 1915) - förekommer i Pyreneerna.
- T. u. major (C. L. Brehm, 1831) - förekommer i Centraleuropa i Tyskland, Alperna, sydvästra Baltikum, västra Vitryssland, östra Karpaterna och norra Makedonien.
- T. u. rudolfi (Dombrowski, 1912) - förekommer i Karpaterna i Ukraina och Rumänien, och i Rodopibergen i Bulgarien.
- T. u. lonnbergi (Johansen, 1957) - förekommer på Kolahalvön.
- T. u. karelicus (Lönnberg, 1924) - förekommer i Finland och Ryska Karelen.
- T. u. pleskei (Stegmann, 1926) - förekommer i Vitryssland, norra Ukraina och merparten av Europeiska Ryssland.
- T. u. obsoletus ( Snigirevski, 1937) - förekommer i norra Ryssland, från Onegasjön till floden Lenas övre delar.
- T. u. volgensis (Buturlin, 1907) inkl. grisescens (Kirikov, 1932) - förekommer i centrala och sydöstra Europeiska Ryssland.
- T. u. uralensis (Menzbier, 1887) - förekommer i södra Uralbergen och sydvästra Sibirien.
- T. u. taczanowskii (Stejneger 1885) inkl. kureikensis (Buturlin, 1927) - förekommer i centrala Sibirien till bergskedjan Altaj, nordvästra Mongoliet och allra nordvästligaste delarna av Xinjiang.
I Sverige finns tjädern av underarten T. u. urogallus i alla större barrskogar från norra Skåne upp till barrskogsgränsen i de lappländska fjällen. Sommartid visar den sig ofta uppe på högfjället, till och med ovanför björkregionen. Den norrländska tjädern är betydligt mindre än den syd- och mellansvenska. Tjädern uppehåller sig helst i skogar som är något blandade med lövträd och genomkorsas av kärr och myrar. Man har dock på flera ställen iakttagit att tjädern börjat trivas också i mindre skogsbestånd, till och med i hagmarker. Tjädern är den största vilda hönsfågeln i Sverige.
Tjädern förekommer i öppna skogar. Sommartid vistas den mest på marken men tillbringar alltid natten i träd, med undantag för honan under ruvningstiden och när ungarna är små.
Tjäderns föda utgörs av diverse växtdelar, som knoppar, späda blad, säd, frön och bär, men den äter också insekter, larver och maskar, särskilt ungarna matas med insekter. Under vintern utgör tallbarr den huvudsakliga födan. Den viktigaste barmarksfödan är blåbär, där alla delar av plantan, inklusive blad nyttjas av tjädern. Blåbärsriset har en viktig biologisk funktion för tjädern och utgör en nyckelart.
Tidigt på våren, ibland redan i mars men vanligen i början av april samlas tjädertupparna till sin lek för att spela. Honorna kommer till leken först efter mitten av april. Den är vanligen belägen i gammal, högstammig tallskog med flata berghällar. Luckor som uppstått genom skogsbrand är särskilt omtyckta. Spelet börjar tidigt på morgonen, vid 3–4-tiden, fram i maj till och med vid 2-tiden. Först spelar tuppen från det träd, där han tillbringat natten men sedan kommer tupparna ned på marken och utkämpar där ofta heta strider där de äldre försöker mota bort de yngre. Efter soluppgången spelar tuppen också från träd vilket avslutar den dagens lek. Under spelet bär tuppen stjärten solfjäderlikt utspärrad och släpar vingarna i marken.
Tjäderhönan lägger 8–9 ägg på marken i en enkel fördjupning. Äggen är gulaktiga med små bruna fläckar. Äggläggningen är i södra och mellersta Sverige i regel avslutad omkring mitten av maj. I Norrland infaller den vanligen i senare hälften av samma månad. Ungarna, som kommer fram efter 3 veckors ruvning, är i början mycket känsliga för köld och väta. Vädret under första hälften av juni har därför stor betydelse för tillgången på ungtjäder under året.
Det förekommer sällsynt men regelbundet hybrider mellan tjäder och några andra skogsfågelarter. Rackelhane är en korsning mellan tjäder och orre) och riptjäder är en korsning mellan dalriptupp och tjäderhona. Rackelhane och rackelhöns påträffas regelbundet medan riptjäder är mycket sällsynt. Exempelvis finns det bara en känd observation av Riptjäder i Sverige men något fler i Norge och Finland.
Denna art har ett utbredningsområde på över 10 miljoner kvadratkilometer och en global population som uppskattas till 5–10 miljoner individer. Det finns indikationer på att populationen minskar men arten anses inte närma sig de gränsvärden uppsatta av IUCN som skulle placera den på rödlistan och den kategoriseras som livskraftig (LC).
Den spanska underarten Tetrao urogallus cantabricus är kategoriserad som hotad av IUCN på grund av en mycket snabb populationsminskning, liten population och ett fragmenterat utbredningsområde.
I Skottland återintroducerades arten på 1830-talet efter att ha dött ut. Denna population har minskat kraftigt sedan 1970-talet, på grund av viltdjurstängsel, predation och brist på lämpliga häckningsbiotoper. Populationen dök från 10 000 par på 1960-talet till mindre än 1 000 individer 1999.
Populationen på Irland är utdöd sedan 1700-talet och i Belgien sedan 1820-talet.
I Sverige talar äldre jägare om de goda skogsfågelåren på 1940-talet, då flera vårar i rad med goda betingelser ledde till en stor ökning av tjäderstammen. Populationen var sedan på tillbakagång i stora delar av Sverige under 1970- 1980-talen. Tillbakagången berodde till stor del på skogsbrukets ökade omfattning som ledde till en minskad andel gammal tallskog. Under 1990-talet och fram till i dag har tjäderstammen ökat i och med att större naturvårdshänsyn har tagits i skogsbruket. Exempelvis lämnar man ofta kända tjäderspelplatser orörda vid avverkningar. 2000-talets höga avverkningstakt, där tidigare hänsyn till naturvård och den biologiska mångfalden frångåtts, avverkas nu tjäderns lekplatser på löpande band. Detta kommer att få förödande konsekvenser för den biologiska mångfalden, eftersom tjädern är en paraplyart, vilket innebär att där tjädern spelar i den äldre skogen är den totala artrikedomen av häckande skogsfåglar högre än på andra platser.
Ett hot mot tjädern är skogsbruksmetoder som hotar blåbärsriset, som kalhuggning, markberedning, stubbrytning och skogsgödsling. Flera forskningsresultat visar att betydande negativa effekter uppstår av skogsbrukets radikala brukningsmetoder, som påverkar såväl blåbärs- och lingonrisets vegetativa utveckling som dess bärproduktion.
I Sverige och Norge är tjädern ett uppskattat jaktbyte och räknas som "storviltet" bland fåglarna. I Sverige jagas tjädern främst i norra och mellersta Sverige, men även i delar av Västergötland och Småland, där den förekommer i jaktbara bestånd. Jakten bedrivs främst med trädskällande hundar som finsk spets och Norrbottenspets, men även med stående fågelhundar som t ex vorsteh och gordonsetter. I norra Sverige jagar man även tjäder med kulvapen på vintern, s k toppfågeljakt.
Tjädern är Gästriklands landskapsdjur.
I Sverige trodde man att skogsrået kunde uppträda som orre eller tjäder och att en sådan "trolltjäder" var omöjlig att skjuta.
Tjäder har också använts i folkmedicin. Exempelvis ansågs det i Småland att det var bra att smörja brännsår med tjäderfett. I Norge och delar av Sverige ansågs man skyddad mot ormbett, trolldom och knivhugg om man bar ett tjäderhjärta om armen. I Bayern ansågs de små stenar som finns i tjäderns mage vara bra mot ögonsjukdomar och för kramper hos spädbarn har man gett de torkade och pulveriserade innehållet i tjädermagen eller tjädertunga från en spelande tjäder. Om man lade en tjäderfjäder under en havande kvinnas säng så föder hon med lätthet.
Ordet tjäder härstammar från ett germanskt þeþura- eller något liknande, och är sannolikt besläktat med gammalgrekiskans ord för orre, tetrax och tetraon. Namnet har förmodligen ett ljudhärmande ursprung, inspirerat av fåglarnas läten. Dock har namnen i de västgermanska språken annat ursprung.