Tallbiten har en cirkumpolär utbredning i de norra delarna av norra halvklotet och förekommer i tallskogar i Alaska, bergsområdena i västra USA, i Kanada, subarktiska Fennoskandia, Sibirien på Kurillerna och i högt belägna bergsområden på Hokkaido. Den är mestadels en stannfågel, men under vissa invasionsår flyttar den längre söderut och förekommer då i tempererade Eurasien, och observeras mycket sällsynt i Tyskland, Frankrike och Italien.

Tallbiten, tillsammans med sin släkting Himalayatallbit (Pinicola subhimachala), utgör det lilla finksläktet Pinicola som utvecklades ur samma grupp med fåglar som också gav upphov till domherrarna (Pyrrhula). Utvecklingslinjen för Pinicola skiljde sig ifrån sina släktingar under pliocen, för ungefär ett dussintals miljoner år sedan.

Underarter:

• P. e. enucleator - häckar från norra Skandinavien till Ryssland och till Jenisejfloden i västra Sibirien.
• P. e. pacata - häckar i Sibirien, från Jenisej och österut till bergskedjan Altai, och i Mongoliet och Manchuriet.
• P. e. kamtschatkensis - häckar i västra Sibirien, från Anadyrfloden till Kamchatkahalvön.
• P. e. sakhalinensis - häckar i Sakhalin, på Kurillerna och i högt belägna bergsområden på Hokkaido.
• P. e. alascensis - häckar från nordvästra Alaska till nordvästra Mackenzie och nordöstra British Columbia. Övervintrar så långt söderut som till nordvästra USA.
• P. e. flammula - häckar från södra Alaska till nordvästra British Columbia. Övervintrar så långt söderut som till nordvästra USA.
• P. e. carlottae - häckar på öar och utmed kusten från Queen Charlotte Islands till Vancouver Island.
• P. e. montana - häckar från de inre delarna av centrala British Columbia till Rocky Mountains i sydvästra USA.
• P. e. californica - häckar i bergsområdena i Sierra Nevada till östra Kalifornien.
• P. e. leucura - häckar i centrala och östra Kanada. Övervintrar så långt söderut som till nordöstra USA.
• P. e. eschatosa - häckar från centrala Québec och Newfoundland till New England.

Hanen är vanligen mörkt rosenröd med grå och svarta inslag, men grundfärgen kan variera i ljusare röda gula toner. Honans fjäderdräkt är övervägande grågul. Båda könen har svartaktiga vingar, där yttre delen av vingpennorna är svartvita. Den svartgrå stjärten är kluven i spetsen. Totallängd 22 centimeter.

Tallbitens föda består av frön och allehanda bär (synnerligen enbär och rönnbär). Boet, tillverkat av fina kvistar och fodrat med strån, finns ofta i täta barrskogar och innehåller 3-4 ljusgröna, med grå och svarta fläckar försedda ägg. Tallbiten är orädd.

Tallbiten har ett mycket stort utbredningsområde och populationsstorleken är mycket stor, så trots att populationstrenden verkar vara nedåtgående så bedöms den inte vara tillräckligt negativ för att utgöra ett hot mot den globala populationen. Av dessa skäl kategoriseras arten som livskraftig av IUCN.

I Sverige är tallbiten rödlistad. I 2010 års rödlista kategoriseras den som nära hotad (NT). Tidigare var den upptagen som sårbar (VU).

Förr har den på vissa håll i Sverige kallats för dumsnut.