T-14 Armata MBT

Denna sida uppdaterades senast 2016-01-31. Ansvarig för sidan är Rickard O. Lindström.

Armata T-14 Armata MBT T-15 Armata IFV Kurganets-25 Bumerang 8x8 T-80U BMP-3 T-72 T-90

Inledning

Informationen på denna sida bygger på öppna uppgifter som publicerats på "nätet". Analys blandas med spekulation. Många uppgifter måste tas med en stor nypa salt. Framtiden kommer att utvisa vad som är rätt och fel. Det som nedan står beskrivet som ett faktum, kan komma att visa sig vara fel. Otvivelaktigt har ryssarna satt samman en stridsvagn som förtjänar respekt - men kommer den att fungera och när blir den operativ på slagfältet?

Bakgrund

T-14 Armata (industriell beteckning "Objekt 148") är en rysk 5:e generationens stridsvagn baserad på den universiella stridsplattformen Armata. Den visades första gången offentligt (inledningsvis med dess torn och kanoner dolda under presenning) under repetitionerna inför 2015 års Segerparad i Moskva. Vid själva segerparaden deltog sju T-14.

Det anmärkningsvärda är att denna nya ryska stridsvagn, till skillnad från tidigare ryska stridsvagnar, inte har en relativt simpel design. Istället är T-14 försedd med en mängd avancerade lösningar som aldrig tidigare har implementerats på någon annan stridsvagn som idag är operativ någonstans i världen. Den nya designen till trots – T-14 kommer ofrånkomligen att drabbas av många barnsjukdomar innan den är så mogen att den operativt kan tas i bruk.

Anmärkningsvärt är också att den nya stridsvagnen redan nu har givits beteckningen T-14 (där T är en förkortning av det ryska ordet танк) av GABTU (motsvarande stridsfordonsenheten vid FMV).

Stridsvagnen tillverkas av UVZ (UralVagonZavod – motsvarande Urals Vagnfabrik) i Nizny Tagil. Totalt fem år har ägnats åt design och utveckling innan dagens förserie producerades. UVZ är samma designcenter som tidigare utvecklat de nämnda stridsvagnsmodellerna T-72/T-90.

Från 2015 till 2025 planerar den ryska armén att anskaffa 2.300 T-14 och övriga stridsfordon inom Armata-familjen – detta enligt UVZ:s chef Oleg Sienko. T-14 anskaffas för att ersätta upp till 70% av dagens stridsvagnsflotta inom de ryska arméstridskrafterna bestående av T-72M och T-90. Den första experimentella delserien med T-14 kommer att vara komplett levererad till armén under 2016. Ytterligare vagnar för tester kommer att levereras under 2015.

T-14 Armata MBT (Main Battle Tank) är den första nyutvecklade ryska stridsvagnsdesignen sedan T-72:an såg dagens ljus i början av 1970-talet. Stridsvagnens chefskonstruktör, Andrey Leonidovich Terlikov (f.1963), beskriver Armatakonceptet som ett "avgörande steg mot mer avancerade obemannade maskiner, inklusive de som kan operera autonomt i strid - den nya tekniken som byggts in i Armata kan göra det möjligt att i framtiden bygga fullt ut robotiska fordon".

Armata chefskonstruktör Andrey Terlikov i samspråk med Rysslands president Vladimir Putin

Design

Med ett antal innovativa egenskaper, representerar T-14 en ny generation av ryska stridsvagnar. Den mest betydelsefulla nya funktionen är användningen av ett obemannat fjärrstyrt torn, med besättningen på tre sittande i en kraftig bepansrad kapsel i den främre delen av chassiskrovet – fysiskt separerade från det utrymme där ammunition lagras.

Det har även rapporterats att T-14 skall kunna opereras av endast en 2-mansbesättning.

Vagnchefen sitter nere i chassiet på höger sida, skytten i mitten något bakom de andra och föraren på vänster sida. Förarens periskop ligger bakom dennes instigningslucka, vilket betyder att han halvligger ner när han kör med stängd lucka (jämförbart med Chieftain) – något som innebär att han måste ha någon annan möjlighet att se när luckan är stängd. Det periskop som finns rakt under eldröret är skyttens.

Utvecklingen av stridsvagnen initierades efter att det tidigare stegvis innovativa projektet T-95 (”Objekt 195”) avbröts – detta efter efter en utdragen utveckling där olika myndigheter anfört motiven övervikt, komplexitet och kostnad.

För första gången verkar den ryska militären ha satt besättnings överlevnad som högsta prioritet. Det kan vara ett resultat av Rysslands ambition att professionalisera sin militär – möjligen på grund av landets sjunkande demografi.

De som står bakom designen på T-14 anför även att särskilt tonvikt lagts på ergonomin då att även väldigt långa personer skall känna sig komfortabla inne i stridsvagnen. En av konstruktörerna har uttryckt att den nya stridsvagnen är bekväm och lika lätt att köra som en modern SUV. Skillnaden i jämförelse med den förra generationens ryska stridsvagn T-90 är tydlig, T-14 är betydligt större!

Om T-14, i likhet med Objekt 195, har en toalett ombord, är inte klarlagt. Om så är fallet så skulle UVZ:s uttalande, om att besättningen i en T-14 kan jobba 72 timmar i streck utan att lämna fordonet, framstå som mer realistiskt.

Trots att det obemannade tornet erbjuder mycket bättre överlevnadsförmåga för besättningen så har denna lösning också vissa nackdelar. Besättningen måste helt förlita sig på sina sensorer för situationsmedvetenhet i närområdet och målupptäckt. Det är inte en stor nackdel normalt, men det kan bli ett problem om stridsvagen träffas och dess sensorer eller elektronik slås ut. Detta kan resultera i att en mindre träff på tornet gör stridsvagnen oförmögen att skjuta tillbaka ännu. Trots att fordonet är fortsatt körbart så är det frågan om en ”mission kill”. 

Biträdande chefskonsruktör, Ilya Demchenko (f.1980), sade att det integrerade datoriserade kontrollsystemet utför de flesta av de tekniska funktionerna, vilket gör att besättningen kan fokusera på viktigare uppgifter. "För besättningen är det som att spela ett videospel – man utför några slutgiltiga rörelser och fattar beslut", sade han. Detta informationskontrollsystem (TICS) övervakar alla aggregat och komponenter, diagnosticerar störningar och kontrollerar övriga system ombord.

T-14 Armata har ett digitalt kontrollsystem som sägs styra dess rörelse, som spårar mål och aktiverar stridsvagnens aktiva skyddssystem. Detta befriar besättningen från att behöva utföra rutinuppgifter så att de istället kan fokusera på viktiga stridsfunktioner.

Den nya ryska stridsvagnen T-14, baserat på den universiella plattformen "Armata", väger cirka 48-50 ton. Chassi har en utvecklingspotential att klara cirka 65 ton för att möjliggöra framtida uppgraderingar.

Vapen - verkan

T-14 är bestyckad med en ovanpålagrad grovkalibrig kanon som automatladdas. Denna huvudbeväpning utgörs av en 2A82-1M 125 mm slätborrad kanon, en nyutvecklad kanon som ersättare till den 2A46 som tidigare utgjort huvudbeväpning i sovjetiska och ryska stridsvagnar från T-64 till T-90. Enligt ryska pressuppgifter har den nya kanonen 15 till 20% bättre precision än den i T-90. Det anförs också att 2A82 är en nedskalad version av 2A83 152 mm kanon.

Anmärkningsvärda funktioner inkluderar avsaknaden av en krutgasejektor (tack vare det obemannade tornet, dvs inget besättningsutrymme som måste tömmas på giftiga krutgaser), en eldhastighet om 10-12 skott per minut och en maximal effektiv skottvidd på upp till 8 km. Stridsvagnens optiska sensorer har ett detektionsavstånd på cirka 5 km för stridsvagnsstora mål i dagsljus och 3,5 km på natten genom det termiska siktet. Skyttsiktets optiska kanal är utrustad med 4x och 12x optisk zoom och laseravståndsmätaren har en teoretisk maximal räckvidd på 7,5 km.

Enligt öppna uppgifter skall samma typ av ammunition som används i 2A46 även kunna användas i 2A82. Om så är fallet så begränsar det i avsevärd utvecklingspotentialen för framförallt APFSDS eftersom längden på pilprojektilen inte kan tillåtas vara ”hur lång som helst”.

Den pilprojektil med benämningen Vakuum-1 som för närvarande håller på att utvecklas för 2A82-1M kanonen är 900 mm lång och har en penetrationsförmåga på 1000 mm RHA på ett avstånd av 2000 meter. Hur denna långa pilprojektil ska få plats och kunna hanteras i laddautomaten är inte helt lätt att förstå. Även den nyutvecklade spränggranaten Telnik HE-Frag, som har en kontrollerbar detonationsfunktion, sägs också vara tillgänglig.

Öppna uppgifter klargör att det skall finnas plats för 45 skott i vagnen (vissa uppgifter håller nere denna siffra till traditionella 40 skott), varav 32 skott i laddautomaten.

Och frågan är var laddautomatiken är placerad? Uppgifter har cirkulerat i pressen om att denna skulle vara placerad i tornets ”ryggsäck”, bl a uttryckt i en intervju med UVZ:s ställföreträdande chef, Vyacheslav Khalitov (som också säger att de i framtiden planerar att göra sig av med skytten). En nyanserad analys av denna fråga gör P-H Andersson i tidskriften Pansar (nr 2 2015):

”Designen på tornet är förbryllande. På taket framför vagnchefens CITV finns en lucka som på vänster sida har en torsionsfjäder för att underlätta öppnandet av luckan med handtaget till höger. Om man jämför den tjocklek som detta tyder på, med den tjocklek som handtagen och gångjärnen som luckorna på tornets ”ryggsäck” indikerar, så är det sannolikt så att ”ryggsäcken” inte är avsedd för ammunitionslagring utan troligen hjälputrustning för påfyllning av ammunition. Om detta antagande är korrekt infinner sig i så fall frågan var ammunitionen är lagrad. Det mest sannolika är då att det finns ett karusellmagasin på stridsvagnens botten.

Karusellmagasinet är i sig inte mer detonationsbenäget än någon annan magasinskonstruktion. Riskerna beror snarare på var i stridsvagnen ammunitionen är placerad och hur väl skyddad den är. Karusellen är även en konstruktion som på ett enkelt sätt medger medförande av ett antal olika ammunitionssorter med omedelbar access. Med hänsyn till att ryska stridsvagnar idag använder och medför fyra olika ammunitionsslag och att kravet på detta inte har minskat, är det svårt att se något annat sätt att lösa detta problem.”

Laddautomatiken i Objekt 195 är beskriven i ett öppet patent och det är inte osannolikt att T-14 använder en modifierad variant av denna lösning. I Objekt 195 automatladdning var skotten lagrade vertikalt – med granaten på utsidan och laddningen på insidan av karusellmagasinet. En robotarm användes för att greppa såväl granat som laddning, för att sedan föra in dessa i tornet. Skotten lagras sedan i en kassett, men till skillnad från hur det fungera i en T-72:a så kastas kassetten ut. Här några skisser på på Objekt 195 automatladdning och hur denna lösning skulle ta sig ut i T-14:

Kanonen har också förmågan att avfyra pansarvärnsrobotar, en funktion som först implementeras på sovjetiska stridsvagnar, med den nya 3UBK21Sprinter ATGM speciellt utvecklad för det. Mål kan bekämpas på upp till 12 km avstånd. T-14 sägs även kunna avfyra luftvärnsrobotar.

Den sekundära beväpningen består av en 12,7 mm Kord (GRAU index 6P49) tung kulspruta med 300 skott (dock inte observerad under paraden) och en 7,62 mm PKTM (6P7К) kulspruta med 1.000 skott. Alla vapen fjärrstyrs. Dessutom sägs ytterligare 1.000 skott kunna lagras separat. En 12,7 mm kulspruta är monterad ovanför det torntaksmonterade vagnschefssiktet, detta för att undvika visuella hinder, medan tornets front har en säregen slits som spekuleras vara avsedd för koaxial 7,62 mm kulspruta.

I en framtida version kan T-14 komma att använda en 152 mm kanon (2A83) i stället för dess nuvarande 125 mm kanon 2A82. Denna kanon, utvecklad i början av 2000-talet till prototypen för stridsvagn T-95, har en höghastighets pilprojektil (APFSDS) med en utgångshastighet på 1.980 m/s som bara tappar till 1.900 m/s på 2 km avstånd. Ryska ingenjörer har emellertid gjort sådana kaliberökande anspråk under 30 år, men har ändå bibehållit 125 mm kanonkaliber med bedömningen att förbättringar i ammunition kan vara tillräckligt för att öka effektiviteten och samtidigt dragit slutsatsen att en grövre kaliber endast skulle ge få praktiska fördelar.

En övergång till 152 mm kaliber är dock inte okomplicerad. Eftersom ammunitionsvolymen vid kaliberökningen ökar med förhållandet i kaliber upphöjt i 3 (i detta fall (152/125)³ = 1,8), så kommer det att krävas nästan en fördubbling av lagringsutrymme för samma antal skott. Enär utrymmet för ammunition i T-14 inte verkar ha ökat, samtidigt som åtminstone GABTU inte accepterar färre skott än 40, så kommer övergången till 152 mm medföra problem.

Efter skott kastas "hylsan" automatiskt ut ur en lucka på vänster sida av tornet - vilket framgår av följande bilder:

Tidigare uppgifter har talat om en co-axial 30 mm luftvärnskanon som komplement till huvudbeväpningens 2A82A 125 mm kanon – detta istället för 12,7 mm kulspruta. Vid paraden i Moskva var emellertid förseriefordonen inte försedda med någon sådan kanon (och som nämnt ej heller med 12,7 mm co-axial ksp).

På den första skalamodellen av Armata som visades i juli 2012 var fordonet försett med ett sekundärvapen som skulle kunna ha varit en 57 mm granatkastare monterad på vänster sida av tornet och med en 12,7 mm kulspruta monterad på den högra sidan.

Rörlighet

T-14 drivs av en Chelyabinsk – ChTZ 12Н360 (A-85-3A) – tolvcylindrig X-dieselmotor som ger upp till 1.500 hk (1.100 kW). Den är placerad baktill som på konventionella ryska stridsvagnar.

Motorns maximala teoretiska effekt, som normalt inte används, är 2.000 hk – en effekt på bekostnad av radikalt minskad livslängd (beräknad till cirka 2.000 timmar vid nominella 1.500 hk i jämförelse med andra moderna stridsvagnsmotorer och upp till de exempellösa 10.000 timmar vid moderata 1.200 hk). Motorn är elektroniskt styrd.

T-14 har en 8-växlad automatlåda (vissa uppgifter talar om 12 växlar), en toppfart på 80-90 km/h och en operativ aktionsradie om 500 kilometer. Minst en expert har spekulerat i att växellådan kan vara en elektroniskt styrd mekanisk växellåda med externa back- och demultiplierväxlar, vilket skulle ge stridsvagnen lika framåt- och bakåtväxelintervall. Andra källor föreslår å ena sidan en helt eller delvis hydrostatisk transmission, å andra sidan en elektrisk transmission – detta för att spara vikt som kan användas till ökad användning av tilläggsskydd. Unikt för en sovjetisk/rysk design är att transmissionen är förbunden med motorn i en enda enhet som enkelt kan bytas i fält på knappt 30 minuter.

Till skillnad från tidigare ryska och sovjetiska stridsvagnsutformningar, såsom T-90/80/72/64, har T-14 sju stycken 700 mm dubbelgummerade bärhjul på var sida. Bärhjulen är baserade på en variant av bärhjulen på T-80 eftersom de var så mycket lättare än bärhjulen på T-72:an (120 kg versus 194 kg). Detta medgav cirka ett tons inbesparad vikt. Banden förefaller vara en oblyg rysk kopia på de tyska Diehlbanden...

T-14 har förmågan att justera fjädringen på åtminstone de två första bärhjulen och förmodligen även på det sista. På en video från en repetition inför Segerparaden, så kan man se på en  T-14 Armata som svänger hur  ett av de främre bärhjulen dras tillbaka. Detta, och några nyligen publicerade konstruktionsritningar, tyder på åtminstone en partiell hydraulisk fjädring som bygger på den justerbara hävarmen till stötdämparen som nu dubblerar som stötdämpningsaktuatorer – något som kan ha gjorts för att förbättra stridsvagnens svängförmåga. Nedanstående bild visar hur ena sidans band är upplyft i jämförelse med andra sidans band – denna typ av semi-aktiva, fjädring med ett av bärhjulen upplyft, torde minska friktionen på hårt underlag vid en centrumsväng.

 

Ett aktivt fjädringssystem förbättrar tiden till att låsa på målet med en faktor 2,2 och tiden mellan måldetektering och skott minskar med 31 % tack vare den resulterande mjukare körningen.

Den justerbara fjädringen kommer att ge T-14 en förmåga att anpassa sig till varierande terrängtyper och fordonshastighet, vilket resulterar i ökad hastighet vid förflyttning i kolonn samt över oländig terräng. Denna typ av fjädringssystem kommer också lindra besättningens utmattning.

En avsevärd mängd tankemöda ägnades åt stridsvagnens strategiska rörlighet. Dess måttliga vikt om cirka 48 ton gör att den lättare kan transporteras på järnvägsvagnar och stridsvagnssläp, vilket gör att livslängden på dess motor och transmission kan sparas. Den lägre vikten medger även att stridsvagnen lättare kan köra över de flesta stabilt byggda broar i landet. Dessutom kan två stridsvagnar, inklusive dess besättningar och all deras utrustning, lätt flygas i det tunga transportflygplanet An-124. Däremot kan det mest talrika av ryska strategiska transportflygplan, Il-76, endast lyfta denna vikt i sin senaste PS-90-utrustade variant – oaktat att den nya stridsvagnens faktiska dimensioner fortfarande är okända.

Huvudstrålkastarna på T-14 är av LED-typ där olika intensitet av synligt- eller IR-ljus kan regleras.

Skydd - överlevnadsförmåga

T-14 Armata är försedd med en nyare generations ERA – explosivt reaktivt pansar – utvecklat vid forskningsinstitutet Nll Stali (enligt en källa vid ryska Tractor Plant). Detta nya ERA beskrivs som innovativt, med prestanda som överstiger det hos tidigare generationers ryska ERA (Kontakt-1, Kontakt-5 och Relikt 9) och är idag utan kända motsvarigheter i världen. Detta nya dubbel-reaktiva pansar har fått benämningen Malachit.

Det är framförallt motståndskraften/skyddet mot KE-projektiler (APFSDS) som har förbättrats och detta har inte åstadkommits med att öka mängden använt explosivämne. Detta nya ERA sägs ge skydd mot NATO:s pansarvärnsvapen, inklusive verkan från pilprojektilerna DM53 och DM63 utvecklade vid Rheinmetall samt pansarvärnsrobotar.

En detonation i detta nya ERA skall tydligen inte skada elektronik och annan utrustning installerad under pansar. Både chassi och torn är utrustade med den senaste generationens ERA – monterat frontalt, på sidorna och i takattityd.

Det är endast stridsvagnens främre del som skyddas av ERA – den bakre delen förlitar sig på ett statistiskt pansar av typ ”bar/slat armour” – ett galler/staket. Även detta tilläggsskydd är utvecklad vid Nll Stali och sägs ge skydd mot RPG (Rocket-Propelled Grenade) till 50-60%.

Grundpansaret på T-14 Armata bygger på ett nytt pansarstål som ska ge skydd i enlighet med STANAG 4569 Level 5 (25 mm APDS-T (M791) eller TLB 073 på 500 m med 1258 m/s och splitter från en 155 mm artillerigranat på 25 m).

På själva grundpansaret är ett passivt laminerat tilläggsskydd bestående av metall-keramiska plattor applicerat. I mitten av 2015 inledde det Novosibirskbaserade företaget NEVZ-Ceramics serieproduktion av dessa keramplattor efter att de försök som avslutades tidigare under 2015 visat att de möter förväntad kapacitet. Det sammansatta flerskiktade pansarskyddet är en kombination av stål som gjorts av elektroslaggomsmältning och nyutvecklade kompositer. Detta nya metall- och kerambaserade skydd erbjuder 1,5 ggr bättre skydd i jämförelse med system som är enbart metallbaserade. Utöver T-14 kommer även T-15, Kurganets-25 och Bumerang 8x8 att förses med denna passiva skyddslösning. Serieproduktion av Armataplattformens keramiska skyddskomponenter inleddes i mitten av 2015.

Förutom det nya grundpansaret och det ERA-baserade tilläggsskyddet så är fordonet även försett med nyutvecklade varnar- och motverkanssystem (VMS).

T-14:s aktiva skyddssystem (APS – Active Protection System) är benämnt Afghanit (ryska: Афганит). Detta system innefattar en millimetervåglängdsradar för att möjliggöra upptäckt, spårning och (som det hävdas) för bekämpning av inkommande pansarvärnsammunition – såväl tandemstridsdelar med riktad sprängverkan (RSV) som projektiler (APFSDS) verkande med kinetisk energi (KE). För närvarande kan endast anflygande hotstridsdelar med en maximal hastighet på 1.700 m/s slås ut, men en beräknad framtida uppgradering ökar denna upp till 3.000 m/s.

Det troliga är att systemet endast medger skydd mot RSV och inte mot APFSDS. Samtidigt ser man likheter med de gamla Drozd-systemen (Drozd och Drozd-2), d v s mot i första hand ett ”kalla-kriget” scenario med i huvudsak frontalt hot och inte mot hotbilden vid strid i urban miljö. De äldre systemen skickade ut en 107 mm ostyrd HE-granat (High Explosive) som genom splitterverkan var tänkt att slå ut inkommande pansarvärnsrobotar.

Afghanit APS innehåller två typer av sensorer monterade runt tornet på T-14. Två stora sensorer tros vara elektrooptiska/infraröda (EO/IR) -baserade laservarningsmottagare – monterade i vinkel på framsidan av tornet med 180° täckning. Fyra mindre sensorer (som tros vara radarsensorer) är monterad runt tornet för att ge 360° täckning.

Tidskriften Defence Update spekulerar i sin analys av stridsvagnen att Afghanit huvudsensorer utgörs av de fyra panelerna som kan ses monterade på tornets sidor och som förmodligen är AESA radarrutor (mm-vågsradar) utspridda för 360° runtomsikt och med eventuellt ytterligare en på toppen av tornet. Denna lösning härstammar från AESA radarteknik som utvecklats och som implementerats på Sukhoi T-50 stridsflygplan med ”stealth” förmåga. Enligt Defence Update:s mening består den aktiva delen av systemet både av ”Soft-Kill” och ”Hard-Kill” element – där ”Soft-Kill” systemet förvirrar styrningen av en ATGM (vilket får missilen att förlora den infraröda eller laserstyrda låsningen) och där ”Hard-Kill” systemet förstör inkommande hotstridsdel. De tror att det skulle vara effektivt mot de flesta moderna pansarvärnsrobotar, inklusive Hellfire, TOW, Spjut, Spike, Brimstone, JAGM, e t c.

”Hard-Kill” systemet Afghanits utskjutningsanordning utgörs av de långa rören monterade i två grupper om fem mellan tornets främre sidor och chassit. Tillsammans täcker de en frontal sektor om 120º. Dessa skickar ut en elektroniskt aktiverad stridsdel som avfyrar en explosivt formad penetrator (av typ RSV IV) mot målet (den inkommande hotstridsdelen) i alla riktningar.

Utöver detta är stridsvagnen även utrustad med Upper Hemisphere Protection Complex från NII Stali, ett skyddssystem som består av två styrbara utskjutningsanordningar som vardera innehåller 12 småkalibriga utskjutningsrör riktade horisontellt. Dessa två enheter är placerade på var sida om tornets tak. Ytterligare två liknande enheter är försänkta och fast integrerade till vänster i toppen av taket och riktade vertikalt (se bilden till vänster). Förmodligen motsvarar dessa utskjutningsanordningar ett Soft-Kill system – även omnämnt i Defense Update:s analys. Dessutom, med användande av AESA radar och luftvärnskulsprutor är det möjligt att förstöra inkommande missiler och långsamma flygande granater (utom hypersoniska KE-projektiler).

På bilden ser man också kastarna för rök/facklor/remsor för närskydd (hitom CITV), den ballistiska sensorn och sensorn för eldrörskrökning, samt två av kamerorna för ökad situationsuppfattning (SA – Situational Awareness). Längst bak på tornet finns antennen för satellitkommunikation med hjälp av GPS/GLONASS, för datalänk och radiokommunikation. En meteorologisk mast förser den ballistiska datorn med nödvändig data.

Stridsvagnsbesättningens tre personer är placerade i en bepansrad kapsel i chassits främre del som har en skyddsnivå motsvarande mer än 900 mm RHA. Detta ökar besättningens chans till överlevnad i händelse av att stridsvagnen träffas av fientlig eld. Tornets form är designad för användning av smygteknik – detta för att minska dess radar- och termiska signatur.

Stridsvagnen är skyddad runt om. De ytor som syns utifrån verkar bestå av tunnare plåtar där observationsutrustningen placerats. En troligen förklaring är att det under detta tunna skal finns en inre tungt bepansrad vapenlagring. Luckan längst inne i hålet på vänster sida av tornet verkar vara konstruerad av väsentligt kraftigare material än yttre delen av tornet. Luckan är avsedd för hylsutkastning.

Skissen till vänster är en möjlig hypotes för hur tornet är konstruerat. Med denna konstruktion minskar den frontala ytan avsevärt och den viktsbesparing som görs kan antingen användas för viktminskning eller (vilket i detta fall är sannolikare) en avsevärd höjning av skyddsnivån.

I strid kan mjukvaran i det integrerade datoriserade kontrollsystemet som övervakar stridsvagnens tillstånd och alla dess funktioner, användas för att analysera hot – antingen för att föreslå eller automatiskt vidta åtgärder för att eliminera dem. Och då inget yttre hot föreligger kan programmet upptäcka och rätta till fel som besättningen gör.

I juli 2015 hävdade den biträdande chefen för det stridsvagnstillverkande företaget UVZ (UralVagonZavod) att T-14 skulle vara osynlig för upptäckt inom våglängdsområdena radar och IR-strålning genom användande av radarabsorberande färg och genom att ”baka in” komponenter med värmesignaturer djupt inne i skrovet. Amerikanska och ryska pansar experter tvivlar på dessa obevisade påståenden. En pensionerad amerikansk officer med hög rang sade att känslig modern termisk teknik kunde fånga upp saker som fordonsrörelse, ett vapen som avfyras, en exponerad besättningsman eller avgassystemet på en motor som kan förflytta en 50-tons stridsvagn oavsett placeringen av värmealstrande komponenter. Ryska analytiker påpekade också att de flesta smygteknikprogram i Ryssland har varit inriktade mot flygplan för att minska deras radarmålarea i syfte att undgå detektering från luftburna eller markbaserade system, medan tillvägagångssättet för ett markfordon skulle vara att göra det omöjligt att särskilja det från den omgivande terrängens bakgrundsstrålning för att optimera avskärmning från luft-till-markdetektering. Dessa två tekniker överlappar inte nödvändigtvis varandra.

Som vanligt är även denna stridsvagn utrustad med NBC-skydd och ett automatiskt brandsläckningssystem.

Därutöver är T-14 Armata försedd med ett aktivt motverkanssystem som utformats till att upptäcka eller utlösa minor framför stridsvagnen. Systemet är monterat på den nedre främre fronten av fordonet.

Till skillnad från de utlösningsbara bränslefat som användes på tidigare ryska stridsvagnar, är de yttre bränsletankarna på T-14 fast monterade. Det är därför sannolikt att dessa konsumeras först för att minska sårbarheten i strid.

Sensorer och kommunikation

Stridsvagn T-14 är utrustad med en 26,5-40 GHz aktiv elektroniskt scannande radar som har en räckvidd på 100 km och som främst används av det aktiva skyddssystemet. Upp till 25 luftburna eller 40 markmål i storlek upp till 0,3 m kan spåras simultant.

Detta målfångningssystem medger en automatisk avfyrningslösning för bekämpning av målet, signaler som kan överföras till datorerna som kontrollerar det aktiva skyddssystemet eller huvudbeväpningen. Stridsvagnen kommer att kunna överföra positioner för potentiella mål till artilleriet och i övrigt kunna utgöra en funktion för luftvärn och spaning. T-14 använder väl skyddade kommunikationskanaler som förbinder en grupp med T-14 med ledningen i förbandet.

Vagnchefen och skytten har i stort sett identiska multispektrala bildalstrande sikten – sikten med kanaler för det visuella elektromagnetiska spektrat och det termiska och med laseravståndsmätare. Vagnchefens sikte (CITV – Commanders Independent Thermal Sight) är installerat på toppen av den högra delen av tornet ihop med den ovanpålagrade 7,62 mm vapenstationen och har 360° synfält. Ett CITV har tidigare endast funnits på tre ryska stridsfordon – BMD-4, BMPT och T-90SM – varav endast BMD-4 är införd i den ryska armén.

Skyttens sikte, som är fast integrerat i en nisch på tornet till vänster om kanonen, är slavat till huvudbeväpningen och dessutom utrustat med en kanal i periskopet för direktseende och en lasermållåsning för den eldrörsutskjutna semi-automatiska pansarvärnsroboten (LOS ATGM). Detekteringsavståndet stridsvagnsstora föremål för båda siktena är 7.500 m i dagsljus genom TV-/periskopkanalen och cirka 3.500 m om natten genom IR-kanalen. Dessutom finns ett ”backupsikte” för  mörkerseende installerat som medger 2.000 respektive 1.000 m detekteringsavstånd.

Föraren har utöver de traditionella periskop med direktutblick även en framåtriktad infraröd kamera och ett antal TV-kameror med zoommöjlighet för runtomsikt i närområdet. Videokameror är installerade för runtomsikt för besättningen, eftersom stridsvagnen saknar den normala utkiksplatsen från vagnens högsta punkt genom takluckor. Den 360-gradiga täckningen med kameror är kanske en av T-14:s mest unika egenskaper, men också en funktion som blivit nödvändig på grund av den extremt begränsade sikten utan dem. Med besättningen ihopträngda i den främre delen av chassit, skulle de ha en dålig uppfattning om läget runt vagnen om kameror och videoflöden fallerade.

Även om T-14 är tippad vara en fullt ut rysktillverkad ”nästa-generations” stridsvagn, så kan vissa komponenter komma att behöva tillverkas i utlandet. Cybersäkerhetsanalytiker har avslöjat att ryska industrier har haft svårt att producera kritiska komponenter till systemen för mörkerseende (standard på stridsvagnen) och att de tidigare har försökt att köpa dem från västerländska leverantörer eller från Kina. Detta innebär att komponenter i T-14 kan ha sitt ursprung utanför Ryssland och att dessa kan vara svårare att få tag på eller producera på grund av de sanktioner som är riktade mot Ryssland som en följd av den verksamhet de bedriver i Ukraina.

Hur T-14 Armata kommer att klara sig på slagfältet kommer till stor del att bero på hur stora framsteg Ryssland har gjort i utvecklingen av stridsvagnens sensorer och dess datanätverk i elektronikarkitekturen. Den stridsvagn som ser fienden först – vinner nästan alltid striden...

Systemkostnad

Kostnaden per stridsvagn har ännu inte officiellt kommunicerats, men frågan diskuteras i pressen, med möjliga siffror som föreslagits av olika analytiker:

        Cirka 4 miljoner US $ – ungefär dubbelt så mycket som för den nuvarande  stridsvagnen i produktion (T-90A), ungeför samma kostnad som för den föreslagna vidareutvecklade stridsvagnen (T-90AM) och något mindre än hälften av kostnaden för amerikanska M1A2.

        Cirka 7,4 miljoner US $, jämförbar med kostnaden av ett lättare stridsflygplan – detta är fortfarande mindre än kostnaden för en del andra stridsvagnar.

        Det nuvarande överenskomna priset är ett hemlig fast belopp, men är tillämpligt endast på det aktuella partiet; även det nuvarande embargot mot Ryssland försvårar massproduktion, men kostnaden kommer att minska avsevärt i produktionen.

Frågan är om T-14 kan produceras i ett stort antal? Det är väldigt mycket en faktor att beakta med tanke på tillståndet i Rysslands ekonomi.

Export

 

Att utveckla ett nytt vapensystem och sedan sätta det i produktion innebär en enorm kostnad och eftersom den ryska militärindustrin är statsägd (”kvasiregeringen”), finns det ett egenintresse i att generera intäkter och andra stordriftsfördelar genom export.

Baserat på tidigare projekt (T-90, Iskander-E) och Rysslands ekonomi, gör experter bedömningen att export av T-14 kommer att ha mycket hög prioritet.

Egypten

Denis Manturov, Rysslands minister för handel och industri, sade att Ryssland var redo att sälja den mycket sofistikerade Armata stridsvagnen till Egypten. "Ryssland är redo att diskutera med Egypten om leveranser av T-14 Armata stridsvagnen efter att de själva har uppfyllt sina planer med denna nya generations stridsvagn inom ramen för under statens rustningsprogram" berättade han för RIA Novosti på besök i Kairo.

Tillverkaren av den ryska Armata stridsvagnen bjöd in en delegation från Egypten till en militär vapenmässa i Ryssland, där förmågan hos den nya stridsvagnen kommer att demonstreras. "Vi bjöd in den egyptiska delegationen till utställningen av vapen, som kommer att hållas i september 2015, för att visa vad den här maskinen är kapabel till" berättade bolagets direktör Oleg Sienko för TV-kanalen Ryssland-24.

Kina och Indien

Vladimir Kozhin, ryska presidentens medhjälpare, sade att Rysslands utländska partners, däribland Kina och Indien, har uttryckt intresse i den nya militära materielen som presenterades den 9 maj vid Segerparaden i Moskva, inklusive Armata stridsvagnen. "I större utsträckning utgör Indien, Kina och Sydostasien våra traditionella partners" berättade han för tidningen Izvestija. Även om Kina har visat intresse för T-14, hävdar det kinesiska företaget Norinco att deras inhemska VT-4 stridsvagn är överlägsen Armatans design i form av mekanisk tillförlitlighet, eldledning och enhetskostnad.

Data

 

Typ

Stridsvagn

Ursprungsland

Ryssland

Används av

Ryska arméstridskrafter

Konstruktör

Ural Design Bureau of Transport Machine-Building, Ural Vagon Zavod

Tillverkare

Ural Vagon Zavod (UVZ)

Enhetskostnad

7.6 M$ - 9 M$ (inflation)

Produktionsår

2015

Antal tillverkade

20

Vikt

48 ton

49 ton (med kit för strid i bebyggelse)

Längd

10,8 m

Bredd

3,5 m

Höjd

3,3 m

Besättning

3 (vagnchef, skytt, förare)

Skydd

44S-sv-Sh

Huvudbeväpning

125 mm slätborrad 2A82-1M stridsvagnskanon med utrymme för 40-45 skott – olika uppgifter förekommer (varav 32 i automatladdare)

Sekundärbeväpning

12,7 mm Kord ksp (6P49), 7,62 mm PKTM ksp (6P7К)

Motor

ChTZ 12Н360 (A-85-3A) diesel 1.500 hk (1.100 kW), begränsad till 1.200 hk (890 kW) vid normal användning

Specifik effekt

31 hk/ton

Transmission

8-vxl automatisk växellåda

Aktionsradie

500 km

Hastighet

80–90 km/h

Källor på internet

  1. http://ria.ru/defense_safety/20150506/1063001964.html

  2. "Танк Т-14 "Армата" или Т-99 "Приоритет"" [Tank T-14 "Armata" or T-99 "priority"]. vpk.name (in Russian).

  3. Литовкин, Дмитрий (9 May 2015). "Цена танка "Армата" вызвала споры". vestifinance.ru (in Russian). "Russia’s new Armata tank on Army 2015 shopping list"RTTASS. 2015-02-21.

  4. "Russischer T-14 schneller als US-amerikanischer Abrams" [Russian T-14 faster than US-American Abrams]de.sputniknews.com (in German). 6 May 2015.

  5. "Russia Created New Steel Armor for Armored Vehicles"Siberian Insider. 3 July 2014.

  6. http://vpk.name/library/f/armata.html

  7. "Арсенал Платформа АРМАТА и другие образцы бронетехники: Вячеслав Халитов"Echo of Moscow (in Russian). 26 January 2015.

  8. "1st PHOTO: Russia’s secretive Armata battle tank revealed"RT. April 21, 2015.

  9. MacFARQUHAR, NEIL. "As Putin Talks More Missiles and Might, Cost Tells Another Story".

  10. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201411211239-uvb5.htm

  11. Бойко, Александр (19 December 2014). "Танковые войска России переcаживаются на "Арматы""Komsomolskaya Pravda (in Russian).

  12. "Танк "Армата" получит 152-миллиметровую пушку"Lenta.Ru (in Russian). 19 December 2014.

  13. Птичкин, Сергей (5 May 2015). "Ракеты собьют на подлете"Rossiyskaya Gazeta (in Russian).

  14. Щеголев, Илья (23 January 2015). ""Армата" против "Леопарда 2" и "Абрамса""Rossiyskaya Gazeta (in Russian).

  15. "Антикризисная модель "Арматы""svpressa.ru (in Russian). 10 March 2015.

  16. https://eadaily.com/news/2015/05/14/tank-armata-usilyat-pushkoy-kalibrom-152-mm

  17. http://ria.ru/defense_safety/20150514/1064375844.html

  18. http://izvestia.ru/news/586485

  19. "Отечественные проекты танковых пушек" (in Russian). 19 March 2015.

  20. "История создания перспективного танка. "Русский "Тигр" Т-95"" (in Russian). 11 August 2013.

  21. "Т-95 / Объект 195" (in Russian). 1 May 2011.

  22. "152-мм пушка для "Арматы"" (in Russian).

  23. Russia’s New Tanks Are Pretty ‘Stale’ - Offiziere.ch, 10 June 2015

  24. http://www.aif.ru/dontknows/infographics/tank_t-14_armata_infografika?utm_source=Surfingbird&utm_medium=click&utm_campaign=Surfingbird

  25. https://medium.com/war-is-boring/the-t-14-is-a-new-russian-tank-plus-a-whole-lot-more-9df3a817c975

  26. "Дизельный двигатель 12Н360"ЧТЗ-УРАЛТРАК (in Russian).

  27. http://www.kp.ru/daily/26338.4/3220581/

  28. http://vpk.name/library/f/armata.html

  29. "Трансмиссия для "Арматы""Gur Khan Attacks (in Russian). 2 May 2015.

  30. "Следующий – Т-14"Vzglyad (in Russian). 26 September 2013.

  31. "Активная подвеска танка "Армата""Gur Khan Attacks (in Russian). 12 May 2015.

  32. http://goinkyox.com/Gunji/Tank/JTank/Type90.htm

  33. http://topwar.ru/30166-prototipy-tanka-armata.html

  34. http://fmso.leavenworth.army.mil/OEWatch/201503/201503.pdf

  35. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201411211239-uvb5.htm

  36. "New Russian Armor; First analysis: Armata"defense-update.com. 9 May 2015.

  37. http://topwar.ru/31710-sistemy-aktivnoy-zaschity-bronetehniki.html

  38. "КОМПЛЕКС ЗАЩИТЫ ВЕРХНЕЙ ПОЛУСФЕРЫ"НИИ Стали (in Russian).

  39. http://interpolit.ru/blog/chto_iz_sebja_predstavljaet_t_14_armata/2015-05-07-5030

  40. "Армата" расстреляет снаряды противника из пулемета"Известия (in Russian).

  41. http://tass.ru/armiya-i-opk/1954916?page=2

  42. http://tass.ru/armiya-i-opk/2022554

  43. Is 'Russia’s Deadliest Tank' Really Invisible to the Enemy? - Thediplomat.com, 13 August 2015

  44. http://www.rg.ru/2015/05/07/koalitsiya-site-anons.html

  45. "На танки "Армата" установят радары с АФАР"army-news.ru (in Russian). 23 January 2014.

  46. "Russia's armour revolution"Jane's 360.

  47. Is Russia's 'Deadliest Tank’ Using Western Technology? - Thediplomat.com, 6 June 2015

  48. http://lenta.ru/news/2015/01/20/armata/

  49. http://top.rbc.ru/business/07/05/2015/554b5e869a7947aa0808faaf

  50. http://www.rg.ru/2015/01/21/stoimost-site-anons.html

  51. http://ria.ru/defense_safety/20150227/1049933241.html

  52. [1] - RIA Novosti.com, 26 May 2015

  53. [2] - Sputniknews.com, 26 May 2015

  54. [3] - Sputniknews.com, 4 June 2015

  55. Can This Chinese Tank Beat Russia’s T-14 Armata? - Thediplomat.com, 9 June 2015

 

Klicka Dig vidare:

Armata T-14 Armata MBT T-15 Armata IFV Kurganets-25 Bumerang 8x8 T-80U BMP-3 T-72 T-90

 

 

 

 

Fotografierna på denna sida är kommer från Wikipedia  ("БМП «Армата» Т-15" av Соколрус och Vitaly V. Kuzmin), Alexey Khlopotov's Archive, Vlademir Malkevich, Bastion Karpenko, Youtube samt Internet (fotograf okänd).

Åter till sidan om Pansar? Klicka här!

Åter till första sidan? Klicka här!