Svarthätta

Denna sida uppdaterades senast 2018-04-30. Ansvarig för sidan är Rickard O. Lindström.

Fotografiet Något riktigt bra foto på en Svarthätta har jag ännu inte lyckats ta. Men ovanstående får duga. Fotograferat under promenad i Hagby Ekopark. Trist väder, med mörka moln, gjorde det inte lättare. Kanske får bli ett nytt försök om någon dag och i gryningens soluppgång. Då hoppas jag även få ett foto på honan, med sin karakteristiska bruna hätta.  Detta foto taget den 30 april 2018.

 

Svarthätta  (Sylvia atricapilla) är en fågel som tillhör familjen sylvior.

Svarthättan är 13–15 centimeter lång och har ett vingspann på 20–23 centimeter. Den väger mellan 15–22 gram. Ovansidan är mörkgrå och undersidan ljusgrå. Den adulta hanen har en karakteristisk svart hätta medan honan har en rödbrun.

Locklätet är ett hårt smackande "täck" som vid oro upprepas i långa serier, ibland med inslag av mer utdragna hesa "schrää". Sången är kraftig och högljudd och brukar beskrivas som vacker och vemodig. Sången börjar småtjattrande likt trädgårdssångaren och blir sedan flöjtande melodisk. Ibland härmas andra fåglar.

Svarthättan förekommer i västra palearktis och häckar från norra Skandinavien och brittiska öarna i norr, till norra Afrika i söder och västra Sibirien i öst. I Väst- och Sydeuropa är den stannfågel, men i norra och östra Europa, och i Asien är den en flyttfågel som övervintrar i västra och södra Europa, runt Medelhavet, i Nordafrika och i tropiska Afrika, så långt söderut som till Zambia och Malawi. Ett växande antal individer från Mellaneuropa flyttar till Storbritannien och Irland på vintern.

Svarthättan delas ofta upp i fem underarter:

  • Sylvia atricapilla gularis (Alexander, 1898) inklusive atlantis - häckar på Kap Verde och Azorerna

  • Sylvia atricapilla heineken (Jardine, 1830) - häckar på Iberiska halvön, i Marocko och Algeriet, och på Madeira och Kanarieöarna.

  • Sylvia atricapilla atricapilla, (Linné 1758) - nominatformen häckar från norra Skandinavien och brittiska öarna söderut till Pyrenéerna, norra Italien, Grekland och nordvästra Turkiet, och österut till västra Sibirien. Dess utbredningsområde avgränsas i öster av floderna Petjora och Irtysj.

  • Sylvia atricapilla pauluccii (Arrigoni, 1902) inklusive koenigi (Jordans, 1923) - häckar på Balearerna, Korsika, Sardinien, i centrala och södra Italien och på Sicilien.

  • Sylvia atricapilla dammholzi (Stresemann, 1928) - häckar i nordöstra Turkiet, Kaukasus, Transkaukasus och norra Iran.

Den häckar allmänt i södra och mellersta Sverige men även utmed Norrlandskusten. Tillfälligtvis uppträder den även i övriga delar av Norrland. Den flyttar oftast i september-oktober och återkommer i slutet av april till slutet av maj. Enstaka fåglar kan stanna i Sverige in på vintern. Vissa delar av den svenska populationen flyttar ungefär 600 mil till östra Afrika medan andra bara flyttar halvvägs till centrala och östra Medelhavsområdet.

Svarthättan häckar i flera olika skogsbiotoper, såväl i ljusa lövskogar, parker, trädgårdar, blandskogar eller granskogar med enstaka lövträd. Den föredrar fuktiga eller skuggrika skogspartier med mycket undervegetation. Den häckar på höjder upp till 2000 meter. Svarthättan bygger sitt bo lågt i täta buskar. Boet är som en halvöppen skål av gräs, mossa och rötter. Honan lägger oftast fem ägg, som ruvas i 10 till 15 dagar. Ungfåglarna stannar i boet i 10–14 dagar. Äldsta kända svarthättan var 10 år och 9 månader gammal. Svarthättan är insektsätare, men äter på hösten även bär.

Svarthättan har ett mycket stort utbredningsområde och en stor global population. Den bedöms inte som hotad och kategoriseras av IUCN som livskraftig (LC).

Källa  http://sv.wikipedia.org

ÅTER TILL FÅGELSIDAN

ÅTER TILL OINTRES.SE