Svarthakedoppingen är 31-38 centimeter lång och har ett vingspann på 46-55 centimeter. Den är andliknande, med röda ögon och en liten och rak svart näbb, som har vit spets på sommaren. Den flyter högt i vattnet.
Både hanen och honans sommardräkt är omisskännliga med svart huvud med rödgula kraftiga öronliknande tofsar vid sidorna av ansiktet och roströd hals. De är svåra att skilja åt i fält utan att man ser dem tillsammans.
På vintern är fågeln mestadels vit med en kraftigt tecknad svart hjässa, och liknar en liten gråhakedopping.
Under häckningen hörs hanens rop som en underlig, slående serie höga kraxanden och tjattrande toner följda av långvariga skrik.
Svarthakedoppingen häckar i bevuxna områden vid färskvattensjöar i Europa och Asien. Den häckar också i norra delarna av USA inne i landet och i stora delar av Kanada. De flesta fåglar flyttar till kusten på vintern.
Svarthakedoppingen beskrivs ofta som monotypisk men delas upp i två erkända underarter:
- Podiceps auritus auritus - nominatformen förekommer lokalt i den palearktiska regionen
- Podiceps auritus cornutus (Gmelin, 1789)- förekommer lokalt i den nearktiska regionen
I Sverige finns den i stora delar av landet från Blekinge i söder till Lappland i norr. Förekomsten är dock ojämn och den häckar inte alls i Bohuslän, Halland eller Skåne. I Dalsland är den tillfällig och i Värmland är den begränsad till några få lokaler. Goda förekomster finns på både Öland och Gotland. I Västergötland har den i första hand en östlig utbredning i ett stråk från trakten av Tranemo till Tibro med en tyngdpunkt inom triangeln Falköping, Tidaholm och Skövde. Tyngdpunkten i den svenska utbredningen utgörs dock för närvarande av östra Svealand. I Norrland är utbredningen mer osäker, sannolikt på grund av att de flesta häckningslokalerna inte besöks av ornitologer. Artens ursprungliga häckningsmiljö i Sverige skall enligt uppgift vara Lappland. Svarthakedoppingen häckar också i brackvatten utmed kusten från Södermanland till Ångermanland.
Beståndet har dock sannolikt minskat under slutet av 1900-talet, men varit stabilt sedan början av 1990-talet. Tillgången på dammar liksom andra vatten utan rovfiskar som gädda, abborre och mört är nödvändigt för att arten skall skrida till häckning.
I 2010 års rödlistning av arter i Sverige kategoriserades svarthakedoppingen som nära hotad (NT). Tidigare var den upptagen som sårbar.
Liksom alla doppingar bygger den sitt bo i vatten. Själva boet utgörs av en flotte som fästes i buskar, vass, kaveldun eller annan växtlighet ett stycke, oftast minst en meter, ut från land i vattnet, för att få skydd mot landlevande rovdjur. Vanligen läggs 4-7 ägg. De individuellt strimmiga ungarna bärs på den vuxnas rygg upp till cirka 5 dagars ålder, men ibland upp till 10 dagar. Ungarna matas av båda föräldrarna. Däremot dyker inte svarthakedoppingen med ungarna på ryggen. Då får den andra föräldern ta hand om ungarna. Från cirka 10 dagars ålder börjar de bli allt mer självständiga och fångar föda allt mer själva. Vid 45-60 dagars ålder lämnar ungarna häckningsplatsen. Då har ofta föräldrarna redan lämnat häckningsvattnet.
Svarthakedoppingen är en utmärkt simmare och dykare, och jagar sitt byte under vattnet. Den kan också fånga föda på vattenytan. Små fiskar är sannolikt den viktigaste födan under vintern. Under häckningstid matas ungarna i första hand med larver från t ex fjädermyggor eller andra ryggradslösa djur. Svarthakedoppingen äter också små dunfjädrar. Varför den gör det är inte klarlagt.
Äldre namn för svarthakedopping är örondopping, svarthuvad dopping och kärrdopping.