Den svartbenta strandpiparen är något mindre än den mindre strandpiparen. I alla dräkter har den en svart tunn spetsig näbb, gråbeige översida och vitt bröst och undersida. De har också ett vitt nackband precis som större- och mindre strandpipare och ett vitt ögonbrynsstreck. De adulta fåglarna har svarta ben på sommaren och grå på vintern precis som de juvenila fåglarna. Under det vita nackbandet har hanen på sommaren ett beige streck som övergår i svart, på båda sidorna om halsen, som sträcker sig en bit ner på bröstet likt ett avbrutet halsband. Hanen har också, på sommaren, en rödbrun ton ovanför det vita nackbandet och genom ögat ett svart streck och en svart fläck i pannan. Honan saknar de svarta och rödbruna teckningarna har en dräkt som påminner om strandpiparens vinterdräkt. I flykten har den ljust gråbeige rygg, Handpennorna och handtäckarna är svartgrå men det bildas ett vitt vinklat fält på vingens bakkant med en svart kant längst ut. Övergumpen är vit och stjärtens ovansida svart med vita sidor.
Svartbent strandpipare häckar lokalt i de flesta subtropiska och tropiska delarna av världen, från norra Afrika och Europa, numera så långt norrut som Danmark, till Japan. Den häckar även i Ecuador, Peru, Chile, södra USA och i Karibien. De populationer som häckar i varmare områden är mestadels stannfåglar eller flyttar bara kortare sträckor under vintern men merparten av de nordliga populationerna och de som häckar i inlandet är flyttfåglar.
Komplexet svartbent strandpipare brukar delas upp i fem taxon uppdelade i två huvudgrupper där den ena gruppen förekommer i gamla världen och den andra i nya världen. Länge behandlades dessa taxon som fem underarter I Clements et al. 2011 behandlas den Amerikanska populationen som den egna arten Charadrius nivosus (vilken än så länge saknar svenskt trivialnamn). Javastrandpipare (C. javanicus) har tidigare ibland behandlats som underart till svartbent strandpipare.
alexandrinus-gruppen
- Charadrius alexandrinus alexandrinus, inkl. spatzi (Neumann, 1929) - häckar från västra Palearktis till nordöstra Kina. Övervintrar i Afrika, södra Asien och Indonesien.
- Charadrius alexandrinus dealbatus (Swinhoe, 1870) - häckar i södra Japan på ön Ryukyu och i östra Kina. Övervintrar på Filippinerna och Borneo.
- Charadrius alexandrinus seebohmi (Hartert & Jackson, 1915) - häckar i sydöstra Indien och på Sri Lanka.
nivosus-gruppen
- Charadrius alexandrinus/nivosus nivosus (Cassin, 1858), inkl. tenuirostris (Lawrence, 1862) - häckar från USA till Mexiko och Västindien. Övervintrar så långt söderut som Panama. Behandlas ibland som en egen art tillsammans med C. a occidentalis.
- Charadrius alexandrinus/nivosus occidentalis (Cabanis, 1872) - häckar ifrån kustområdena i Peru till de södra delarna av centrala Chile.
Året runt förekommer den till största delen i lugnare kustområden och uppträder främst på flacka sand- eller lerstränder. Under häckningsperioden föredrar de sandiga habitat utan mycket växtlighet. De undviker färskvattenbiotoper men uppträder på inlandslokaler i närheten av kusten, vid salthaltiga stäpper och sjöar, eller vid brackvatten. Boet är en grund urgröpning i marken i närheten av vatten. De häckar i mindre löst sammansatta kolonier. De lägger vanligtvis tre ägg men mellan två till fyra förekommer. Äggen ruvas i 23-29 dagar av båda föräldrar. Efter att äggen kläcks tar båda föräldrarna hand om ungarna som blir flygga efter 27-31 dagar. Den lägger en till tre kullar per häckningssässong.
Den svartbenta strandpiparen lever på platser som kan vara extremt varma och man har noterat att den sänker ned sin kropp i vatten och låter bukfjädrarna "suga åt sig" vatten. Detta fenomen som kallas bukblötning har även noterats hos andra fåglar, exempelvis flyghöns, andra vadare, tärnor och måsar. Denna form av bukblötning förekommer hos den svartbenta strandpiparen bara under häckningssässong. Man har observerat att bukblötning hos vadare ökar markant ju varmare det är och en undersökning [Aman & Masero, 2006] visar att det i första hand handlar om att kyla av den egna kroppen och sekundärt för att underlätta nedkylningen av äggen då dessa har värmts upp när fågeln varit borta från redet för att svalka sig i vattnet.
Födan består främst av insekter och dess larver men den livnär sig även av kräftdjur, mollusker, spindlar och visst västmaterial.
Svartbent strandpipare har ett mycket stort utbredningsområde och den globala populationen är mycket stor. Trots att utvecklingstrenden är negativ så minskar den inte så pass kraftigt att den anses hotad. Därför kategoriseras den som livskraftig (LC) av IUCN. Dock har den lokalt minskat kraftig eller till och med försvunnit. Exempelvis är den loklat utdöd i Sverige och populationen som häckar utmed Stillahavskusten i USA är kategoriserad som hotad. En av de största anledningarna till artens nedgång är att artens häckningsbiotop har exploaterats av människan. Antalet ostörda strandängar och sandstränder har minskat kraftigt och störningar från mänskliga aktiviteter har påverkat fågelfaunan negativt i dessa områden.
Från att ha varit allmänt häckande i Skåne och längs västkusten upp till Göteborg under 1800-talet minskade den svenska populationen stadigt. Från 2002 kategoriseras arten som nationellt utdöd (RE) i Sverige. På Jylland i Danmark finns fortfarande en liten population.
Svartbent strandpipare kallades förr hvitbröstad strandpipare.