Hanen har mörkgrönt huvud, svart rygg och nästan vita vingar. De undre kroppsdelarna är vita med rosenröd anstrykning. Honan har rödbrunt huvud, är askgrå på översidan och är undertill vit. Huvudets nackfjädrar är mer eller mindre förlängda. Honan har mycket längre fjädrar i nacktofsen än hannen.
Näbben är lång och rund och har lameller i form av sågtänder, som åtminstone i överkäken är riktade bakåt. Den utgör ett mycket kraftigt griporgan som är lämpligt att ta tag i och hålla fast små fiskar med. Övernäbben är längst ut nedböjd framför undernäbben och bildar en hake.
Längden är 60-70 cm och vingspannet 78-94cm. Den väger 1200-2000 gram.
Storskraken finns på norra halvklotet, främst i området mellan 50:e och 70:e bredgraden. Den häckar i norra Europa från Island och Storbritannien österut över Skandinavien och Baltikum, i Centralasien österut till Japan. Den häckar också i de nordligaste delarna av Nordamerika. Det finns också häckande populationer längre söderut; i Europa som i Frankrike och i området kring Albanien, Makedonien och Grekland, i Centralasien; utmed Himalaya. Den vistas vid både sött och salt vatten.
Man delar ofta upp storskrake i tre underarter.
- Mergus merganser merganser, nominatformen som häckar i Europa.
- Mergus merganser orientalis, den östliga underarten som häckar i Centralasien.
- Mergus merganser americanus, häckar i Nordamerika.
Merparten av världspopulationen av storskrake är flyttfåglar men det finns områden där de befinner sig året om.
I Sverige är den spridd över hela landet, talrikast i östra skärgården. I de flesta områden i Sverige är storskraken en flyttfågel men den övervintrar ofta på östkusten söder om Stockholm så länge Östersjön inte fryser till helt. Annars övervintrar många av de svenska storskrakarna på västkusten, i Danmark, Tyskland, Polen och i Nederländerna.
Under häckningsperioden lever de parvis och övrig tid i flockar. Boet placeras ofta i håligheter i träd och honan lägger vanligtvis 7-8 gulaktiga ägg.
På hösten samlas ofta stora flockar av denna fågel och bedriver ett slags gemensamt fiske. Alla fåglarna bildar då en linje som är parallell med stranden och simmar in mot land under oupphörligt dykande och plaskande med vingarna. På detta sätt driver de småfisken framför sig för att fånga den nära land.
Som förklaring till namnet vrakfågel, anges att när fåglarna ätit sig mätta simmar flocken sakta ut på öppet vatten för att vila och "låter vräka sig av vågorna".
Storskraken äter främst mindre fiskar.
I Sverige har den bland annat kallats skräcka, fiskand, drivfågel, körfågel, vrakfågel, (förekommer i Bohuslän) och gulskrak. Vissa kallar än idag storskrakehonan för skräcka.