Storskarven är cirka 80-95 centimeter lång, och vingspannet 130-160 centimeter. Den väger ungefär 2,5 kilo. Den grå näbben, vars överdel är nedböjd över underdelens spets, är gul längst in vid näbbroten och den är lång och har en hake i spetsen. Benen är korta och sitter långt bak på kroppen. De mörka fötterna har simhud mellan alla fyra tår. Baktån är lång och vänd inåt. Mellantån har tänder som sitter uppradade som på en kam, och yttertån är längre än mellantån. Vingarna är korta. Stjärten är avrundad och mycket styv.
Den häckande storskarven i adult fjäderdräkt är svart med blåaktig glans. Den har en bred distinkt vit fläck på strupen, vitgrå i nacken, har långa nackfjädrar och en vit fläck på låret. De adulta icke häckande fåglarna saknar den vita lårfläcken, har inte lika blåaktig glans, är mörk i nacken och har mindre nackfjädrar. De juvenila fåglarna är brunsvarta och har vitt bröst. De adulta fåglarna av underarten P. c. maroccanus har ett distinkt helvitt bröst.
När skarven sitter, sitter den ganska upprätt och när den står stödjer den sig mot den elastiska stjärten, som då blir som ett tredje ben.
Storskarven är en tyst fågel förutom vid häckning i sina kolonier då den har olika gutturala läten.
Storskarven häckar på alla världens kontinenter utom Antarktis och Sydamerika. Olika taxonomer delar upp storskarven i olika många underarter. Exempelvis anser vissa att vitbröstad skarv (Phalacrocorax lucidus) som lever i Afrika söder om Sahara ska anses som en underart P. c. lucidus till storskarven medan andra ser den som en god art. Underarterna delas ofta in i de två huvudgrupperna carbo och novaehollandiae och vissa menar att den senare gruppen ska ses som en art. Merparten delar dock in storskarven i sex underarter.
Två underarter av storskarv häckar i Sverige. Den ena populationen är underarten P. c. carbo som häckar i södra Sverige och på västkusten. Den andra populationen är av underarten P. c. sinensis, som ibland kallas mellanskarv och häckar kring Östersjön, oftast i Kalmarsund och Bråvikens övärld. Storskarven är en flyttfågel som dock stannar kvar i södra Sverige och på vissa lokaler kring västkusten under vintern.
Skarven rör sig dåligt på marken, och är inte heller någon skicklig flygare. Däremot simmar den bra och är en skicklig fiskare.
På sommaren brukar storskarven ses på klippor och skär nära kusten. Till skillnad från de flesta andra sjöfåglar är dess fjäderdräkt inte helt vattentät, den måste därför tillbringa en del tid i solen för att torka vingarna och resten av fjäderdräkten. Under höst och vinter kan fåglarna ibland göra långa förflyttningar inåt land.
I dessa fåglars beteende kan så kallade överslagshandlingar förekomma, vilket innebär att de ser ut att göra en omotiverad handling, när den normala metoden är hindrad. Ett exempel är när två revirstridande hanar hotar varandra och inte vågar angripa. Då kan en av dem börja putsa fjädrarna, bygga på sitt bo eller bete sig sexuellt.
Storskarven fångar sitt byte på djupt vatten, från botten men oftast i grundare vatten. Dess föda består av en stor mängd olika fiskar och även exempelvis ål. Den flyger ofta långa sträckor, gärna i större flockar, för att söka föda och kan även födosöka i flock. Studier har visat att storskarvens syn inte alls är speciellt bra under vatten utan jämförs med människans möjlighet att se under vatten och att de bara kan urskilja enskilda byten på mindre än en meters avstånd. Däremot anses storskarvens möjlighet att snabbt skjuta ut huvudet och näbben med hjälp av sin långa hals utgöra en av orsakerna till att den är en så pass skicklig fiskare.
I Sverige har havsörnen upptäckt skarvens potential som föda och går på vissa håll hårt åt skarvungarna. Örnarna angriper främst markbona, som ligger helt öppet när de adulta skarvarna är borta och fiskar. Örnstörning och människostörning är huvudorsakerna till att skarvar flyttar.
I början av 1900-talet var storskarven i det närmaste utrotad som häckningsfågel i Sverige. På 1940-talet upstod en liten koloni i Kalmarsund som långsamt växte sig större. På 1990-talet ökade så storskarven stort och 2004 fanns det 190 kolonier med sammanlagt 35 000 par i Sverige. I Stockholms skärgård upptäcktes den första kolonin 1994 på ön Grän utanför Utö. Skarven lägger 3 - 4 ägg men dödligheten bland ungarna är ganska stor. Man beräknar att genomsnittet för att ungarna uppnår vuxen ålder är två per skarvpar och år. En skarvkoloni kan bestå av uppemot 2000 par och det ger en explosiv ökning då en vuxen storskarv saknar fiender i Sverige. Om exemplet ovan är rätt beräknat så borde antalet 2005 ha varit 70 000 och 2006 ha varit 140 000, 2007 ha varit 280 000 för att innevarande år vara över en halv miljon. Detta vidimeras även av att man nu kan finna skarvkolonier långt inne i innerskärgårdarna och även i de norrländska älvarnas nedre lopp. Fortsätter man att räkna så kan det finnas ett par miljoner skarvar i Sverige innan 2010.
Fiskare har tidigare gått hårt åt skarvens boplatser, för att man uppfattade den som en konkurrent och ett skadedjur. Skarven plockar ibland fisk ur nät och fiskodlingar, skadar fiskeredskap, äter småfisken som utgör huvudföda åt skärgårdens större fiskar och lämnar bitmärken på fisk som därmed blir svårsåld. Till detta kommer skarvöarnas kusliga utseende, som gjort fågeln ännu mindre populär bland kustbefolkningen. Viss skyddsjakt tillåts i Sverige, men fågeln är dels skyddad av EUs fågeldirektiv och dels häckar den ofta inom naturreservat, så detta har inte någon större effekt. En storskarv beräknas äta mellan 3 till 5 hg fisk om dagen. Det innebär att en koloni på 1000 individer äter ca 500 kg fisk om dagen eller över 150 ton på ett år. I ytterskärgårdarna kanske det inte påverkar fisket så mycket, men i innerskärgårdarna kan fiskbeståndet antas minska drastiskt.
Historiskt har man använt skarvar som fiskeredskap och i vissa delar av Asien nyttjas de på detta sätt än idag. Man har då en lina om fågelns hals som hindrar den från att svälja den fisk den fångar och som istället tas om hand av fiskaren.
Storskarven kallas också än idag för ålkråka, ålakråka eller ålekråka. Förr har den även kallats för hafstjäder, ålkrok och qvitlaarskarv.