Stenskvättornas taxonomi är omdiskuterad och har placerats i flera olika familjer. Idag förs de oftast till familjen flugsnappare, men vissa för den fortfarande till familjen trastfåglar dit den tidigare brukade placeras.
Stenskvättan har en mycket vidsträckt geografisk utbredning. Den förekommer i hela Europa, norra och mellersta Asien, norra Afrika, på Grönland och nordvästligaste Kanada. Hela världspopulationen är flyttfåglar och övervintrar i Afrika. Den kanadensiska populationen tillhör världens riktiga långflyttare.
Stenskvättan är den enda arten inom familjen flugsnappare (Muscicapidae) som har en population (det vill säga den på Grönland och i Kanada) med en utbredning utanför gamla världen.
Stenskvättan delas upp i ett antal underarter där O. o. oenanthe tillhör merparten av världspopulationens nominatform.
Stenskvättan är en väl spridd art i Skandinaviens och förekommer ända upp på kalfjället. Den finns på sina häckplatser i Sverige mellan april till september.
Den blir 14-16,5 cm lång, med ett vingspann på 26-32 cm. Den har en tunn, vass, rak, och svart näbb med en smal upphöjd kant mellan näsborrarna. Den har långa mörkgrå ben och står ofta mycket upprätt med kroppen och knixar ofta med kropp och stjärt. Vid näbbroten har den små tunna borsthår. Den korta stjärten har i alla dräkter ett brett svart terminalband och de centrala stjärtfjädrarna är helsvart, medan de yttre stjärtfjädrarna är vita ovanför terminalbandet. Den svarta T-formen på stjärten kontrasterar och syns väl mot det vita på stjärten och övergumpen när fågel breder ut stjärten i flykten. Adult hane i vår- och sommardräkt har askgrå rygg och hjässa. Den har vit panna vita och ögonbrynstreck, svart tygel och örontäckare. Ovansidan av vingarna är svarta och undersidan gråaktig. Bröstet och strupen är gulbeigetonad, undergumpen är vitaktig.
Mot hösten ser hanen mer brunaktig ut och har svarta vingar med smala ljusa bräm, svart tygel och även en del svart på örontäckarna. Honan har ungefär samma dräktmönster och färg som hanen men är mindre distinkt tecknad och saknar den svarta tygeln. Juvenila och första vinterns fåglar är ljusare än adulta fåglar.
Underarten leucorhoa är mörkare och mer storvuxen. Första vinterns fåglar är mer mättat rödbeiga än en normalindivid i samma ålder av nominatformen. Dock förekommer det individer av nominatformen som också kan vara mycket lika leucorhoa. Adulta individerna av underarten seebohmi har en vattrad gråsvart haka och svarta undre täckare.
Lock och oroslätet är ett rakt visslande hiit eller ett smackande tjack. Dess sång är kraftfull, snabb, hårt kvittrig och knastrig strof med locklätet invävt. Den brukar framföras från en upphöjd sittplats men ibland också i flykten. Sången kan höras på efternatten och i dagningen men även under dagtid.
Stenskvättan är livlig och lever parvis. Deras föda består uteslutande av insekter, maskar och andra smådjur.
De uppehåller sig på stenig och öppen terräng, på åkrar och ängsmark, fjällhedar, strandängar, klippöar och alvarsmark bland buskar, stengärdsgårdar, rösen men aldrig i större skogar. I södra Europa förekommer den framför allt på hög höjd i alpin miljö.
Sina bon lägger de på marken eller i hål bland stenar. Båda föräldrarna deltar i ruvandet av äggen och uppfödandet av ungarna. Det förekommer även att de häckar under trasiga tegelpannor t ex på lador.
Namnet stenskvätta omnämns
första gången 1689, men är
säkert äldre.
"Sten" kommer säkert
av artens förkärlek för
stenig terräng och dess vana
att sitta på en sten.
Namnledet "skvätta"
är mer osäkert vad det
syftar på. Mest troligt är
att det kommer av ordet
"spritta" som skulle syfta
på stenskvättans vana att
"niga" och klippa med
stjärten.
Under 1900-talet har stenskvättan minskat i Sverige. Denna minskning kan i första hand kopplas till de förändringar som skett i jordbrukslandskapet, där inslaget av stenrösen, stengärdsgårdar och dikeskanter minskat allt mer. Mest påtaglig har minskningen varit i norra Svealand och södra Norrland samt i Blekinge.