Den beskrevs av Carl von Linné 1758. Stenknäcken häckar i stora delar av Europa och tempererade delar av Asien. De nordliga populationerna är flyttfåglar. Arten anses inte vara hotad och IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Stenknäcken är en ganska stor och kraftig fink med en kroppslängd på 18-19 centimeter och vikt på cirka 50-60 gram. Den har en mycket kraftig trekantig näbb, stort huvud, tjurnacke och kort stjärt. Stenknäcken är brun på ovansidan och askgrå med rostbrun anstrykning på undersidan. Stjärten och vingpennorna är svarta, men honan har ett grått stråk längs armpennorna, vilket är enda synliga skillnaden mellan könen. I flykten syns tydligt ett vitt vingband, även på undersidan, på de i övrigt metallglänsande blåsvarta vingarna. På sommaren är näbben blåsvart medan den är benvit eller blekt gulbrun på vintern. På vintern är även fjäderdräkten något mer dämpade i färgerna. Juvenilen har grågult bröst med en grovt mörkfläckad buk.

Runt ögat har stenknäcken en svart "mask". Detta, i kombination med den kraftiga näbben, ger stenknäcken ett bistert utseende.

Lätet är ett explosivt knäppande zick , eller pix, samt ett koltrastlikt dämpat srri. Sången, som hörs mest på våren, är lågmäld och består av zickanden varierat med knirranden och knarranden i gulsparvsliknande ramsor.

Stenknäcken häckar i stora delar av Europa och i de tempererade delar av Asien. De nordliga populationerna är flyttfåglar medan de sydliga är stannfåglar eller strykfåglar.

Stenknäcken delas vanligtvis upp i sex underarter:

• C. c. coccothraustes - förekommer från England och på norra kontinentala Europa till västra Asien. Övervintrar så långt söderut som norra Afrika.
• C. c. buvryi - förekommer i bergsområden i Marocko, Algeriet och Tunisien.
• C. c. nigricans - förekommer från Ukraina till Krimhalvön, Kaspiska havet och norra Iran.
• C. c. humii - förekommer från östra Kazakstan till Kyrgystan, Tajikistan och västra Afghanistan
• C. c. chulpini - förekommer i sydöstra Sibirien, nordöstra Kina och Korea.
• C. c. japonicus - förekommer i Sakhalin, Hokkaido och norra Honshu. Övervintrar till östra Kina och Boninöarna.

I Sverige förekommer den mest i södra och mellersta delen och tidigare även där sparsamt, men har på senare tid ökat i antal och häckar allt längre norrut.

Stenknäcken blir könsmogen efter ett år. Under häckningsperioden förekommer den i löv- och blandskog, parker och fruktträdsodlingar. Boet byggs i en klyka mellan några grenar, vanligen högt upp i ett lövträd, och är konstfärdigt sammanflätat av riskvistar samt invändigt fodrat med fina rötter, ull och hår. Honan lägger 3 till 6 ljusblå ägg. Äggen ruvas i 13 till 14 dagar, huvudsakligen av honan. Båda föräldrarna utfodrar ungfåglarna.

På hösten äter den mycket gärna kärnor av körsbär. Dessutom förtär den kärnor av rönnbär, oxelbär och dylikt samt olika sorters frön.

Stenknäcken har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stort global population. Europa utgör ungefär 25-49% av häckningsområdet för stenknäcken. Där häckar uppskattningsvis 2,400,000-4,200,000 par, vilket innebär 7,200,000-12,600,000 individer, och en global population på 14,700,000-50,400,000 individer. Utvecklingstrenden beräknas vara stabil.Utifrån detta kategoriserar Birdlife International stenknäcken som livskraftig (LC).