Den är skiffersvart med vitaktiga bakre kant på vingarna. Stjärten är kort, med mjuka fjädrar. Näbben är ljus, kort och tjock med en näbbrygg som sträcker sig upp på pannan och där utvidgar sig till en naken, kullrig plåt. Hanen har större pannplåt än honan. Benen är kraftiga och gröna. Arten har inte simhud mellan de smala tårna utan istället har den, precis som doppingarna, simflikar. Den är 36-42 cm lång och har ett vingspann på 70-80 cm. Den väger ungefär 700 gram.
Sothönans utbredning sträcker sig över västra Nordafrika, Europa och stora delar av Centralasien till Japan och söderut till Australien och Nya Zeeland. Delar av världspopulationen, främst i de kallare delarna av utbredningsområdet, är flyttfåglar, medan exempelvis populationen i Storbritannien, Västeuropa och Nordafrika är stannfåglar. Den förekommer även så långt norr ut som utmed norska under vintern. Den är härdig och återvänder tidigt till sina häckningslokaler. Populationen på Java är utdöd.
Sothönan delas ofta upp i fyra underarter.
- F. a. atra - nominatformen dominerar merparten av utbredningsområdet och förekommer i hela palearktis. Vintertid förekommer denna underart även på platser i Afrika (så långt söderut som i Sudan och Etiopien), Indonesien och Filippinerna.
- F. a. lugubris (S. Müller, 1847) - förekommer på nordvästra Nya Guinea. Även den utdöda populationen på Java tillhörde denna underart.
- F. a. novaeguinea (Rand, 1940) - förekommer i centrala Nya Guinea.
- F. a. australis (Gould, 1845) - förekommer i Australien, Tasmanien, Nya Zeeland och Buruön.
I Sverige är den vanlig vid vattendrag i de södra och mellersta delarna av landet. Enstaka exemplar har också påträffats häckande i Norrland. Merparten av svenska populationen är flyttfåglar, men drar sig då ofta bara undan isen och övervintrar längre söderut i hamnar, medan andra flyttar till Västeuropa.
Den föredrar grunda dammar, sjöar, våtmarker och långsamt flytande vattendrag med många vattenväxter och ett vassbälte.
Sothönan simmar och dyker utmärkt. Den gör ett litet hopp precis innan den dyker och stannar i regel endast korta perioder under ytan. Den nickar med huvudet när den simmar långsamt, men inte när den rör sig snabbare. På land liknar sothönans rörelser delvis tamhönans.
Den livnär sig både av växtdelar, som vattenväxter och alger när den dyker, gräs på land etc, och smådjur som insekter, musslor etc.). Den söker föda båda i och under vattnet, i strandområdet och, mer sällan, på land.