De adulta fåglarna är omisskännliga i sin sommardräkt, med rödaktigt bakhuvud och kinder och en intensivt gul fläck bakom nedre delen av näbben. Deras ben sitter mycket långt bak på kroppen så att den har svårt för att gå. Juvenilerna är randiga.
Smådoppingen häckar i små kolonier i områden med tät vegetation i sötvattenssjöar i Europa, Asien söderut till Nya Guinea och större delen av Afrika. De fåglar som häckar där vattnet fryser på vintern är flyttfåglar och flyttar vintertid till kusten eller sjöar med öppet vatten. Den beger sig till vinterkvarteren i september-november. Troligen ligger dessa i västra och nordvästra Europa. Återkomsten sker i mars och början på april. Ibland kan den även övervintra längst ner i södra delen av Sverige.
En stor majoritet av de dammar som hyser häckande smådopping är små eller mycket små - endast undantagsvis över 5 hektar. Dessutom ska dammarna vara grunda, oftast mellan 1 till 2 meter djupa. Smådoppingarna saknas ofta i vatten där det finns gädda. Den vanligaste tolkningen är att gäddan äter smådopping. Det kan också bero på att födokonkurrensen mellan gäddan och doppingen blir hög.
På grund av sitt undanskymda levnadssätt undgår smådoppingen säkerligen ofta uppmärksam, och dess vanor är inte så kända.
Fortplantningsbeteendet verkar dock överensstämma i stort med skäggdoppingen. Uppenbarligen kompenseras emellertid bristen på prydnadsfjädrar delvis med ljudsignaler, för under "spelet" kan man nästan oavbrutet höra drillande duetter.
Likt alla doppingar placerar den sitt bo nära strandkanten. Boet byggs i regel inte i den tätaste vassen, utan man finner den oftare i starrgräs, vattenklöver eller annan mer lågvuxen vegetation.
Den lägger 3-7 ägg. ruvas i omkring tre veckor. Föräldrarna bär under perioder ungarna på ryggen. Det förekommer att smådoppingen lägger två kullar, varvid honan ruvar ensam den senare äggkullen.
Den är en utmärkt simmare och kan simma ifatt fisken, som utgör dess byte, under vattnet.
Namnet används första gången 1828. Ordet dopping syftar på doppingarnas dykande. Namnet "dopping" har i äldre tid används om flera sjöfåglar, kanske främst på knipan, däremot tycks det inte ha varit vanligt att det används för doppingar. "Små-" syftar naturligtvis på artens litenhet. Något annat namn än smådopping har arten aldrig haft. Dess tillbakadragande leverne har säkert gjort att arten inte beskrevs från Sverige förrän 1796. Knappt 20 år senare beskrevs den som sparsamt förekommande i stora delar av Skåne. I takt med att kunskaperna om arten ökade omformulerades detta år 1858 till "tämligen sällsynt i södra och mellersta Sverige". Under de senaste 30 åren har arten ökat lite i antal med tros ändå inte uppgå till mer än kanske 300 häckande par.