Slaguggla

Denna sida uppdaterades senast 2012-01-19. Ansvarig för sidan är Rickard O. Lindström.

Fotografiet En Slaguggla hade jag inte sett tidigare och då det dök upp rapporter om en stationär sådan i trakterna av Möklinta norr Västerås i Västmanland, var jag inte sen att bege mig dit. Nu kommer ju inte slagugglor på beställning och vi var ett gäng som fick vänta hela dagen innan vår nördighet i fågelspanandet gav resultat. Så i dåligt ljus och på lite avstånd fick jag min observation och några bilder. Detta fotografi taget den 31 oktober 2011.

 
Slaguggla  (Strix uralensis) är en medelstor nattaktiv uggla av släktet Strix, med ett 15-tal underarter i Europa och norra Asien.

Slagugglan påminner till formen om en större variant av kattuggla. Den är mellan 50-59 cm lång och har ett vingspann på mellan 103-124 cm. Den vuxna honan väger 950-1150 gram, medan hanen som är mindre väger 600-850 gram. Slagugglan är ljust gråbrunbeige, det vill säga ljusare än kattugglan. Den har ett runt huvud med en ganska platt ansiktsrundel. Den har små svarta ögon och orangegul näbb. Stjärten är kilformad och övre delen är jämnt tvärbandade. Kroppsundersidan är vitaktig med smala, bruna längsgående fläckar. Dess vingar är rundade och dess flykt är direkt och målmedveten. Könen är lika.

Både dess lockläte och varningsläte har en skorrande hundskallsliknande nasal karaktär. Hanens sång består av ett sjustavigt rytmiskt djupt hoande. Först två stavelser följda av fyra sekunders tystnad, följt av två liknande stavelser omedelbart följd av tre till.

Den är en stannfågel med en stor utbredning i Europa och norra Asien, från Sakhalin, Japan och Korea i öster till Skandinavien i väst. Den norra utbredningsgränsen går vid ungefär 65 grader nordlig latitud, och den sydliga gränsen följer ungefär taigans sydliga utbredningsområde. Det finns reliktpopulationer i bergsområden i Centraleuropa som tillhör underarten S.u.macroura. Populationen i Polen och Skandinavien tillhör underarten S.u.liturata. Nominatformen S. u. uralensis förekommer i västra Sibirien.

I Sverige finns slagugglan från norra Västmanland till Lule lappmark. Sin tätaste förekomst har den från Uppland till Medelpad.

Den norra populationen förekommer på taiga med grovstammiga träd och myrar, ofta i närheten av hyggen eller öppet vatten. Den förekommer också i kanten där skogen möter jordbruksbygd och undviker tät skog, speciellt barrskogar. Den lilla populationen som återfinns i södra Europa häckar i bokskogar och bergsskogar och föredrar fuktigare marker.

Slagugglan häckar normalt i grova höga stubbar eller sällsynt i övergivna rovfågelbon men idag oftast i specialgjorda holkar. Slagugglan som ibland brukar beskrivas som en fågel med en bedrägligt mild uppsyn, är mycket aggressiv när dess ungar lämnar boet och kan attackera närgångna människor. Det är honan som försvarar reviret och är aggressiv medan hanen skaffar föda åt familjen. En finsk studie visade att de är som mest aggressiva efter att sorkpopulationen har kraschat och är på väg att återhämta sig, när den har många ägg eller ungar i boet eller när den har påbörjat sin häckning tidigt på säsongen. Samma studie visade också på att det råder stora individuella skillnader på aggressivitetsnivå, och förmåga att justera sitt aggressiva beteende efter situation, men att de honor som uppträder mest aggressivt är de som lyckas föda upp flest ungar.

Den äter främst smågnagare, groddjur och insekter men även fåglar och till och med andra ugglor.

Slagugglan har ett mycket stort globalt utbredningsområde och bara i Europa uppskattas populationen uppgå till 159000-420000 individer. I sin tur uppskattas Europapopulationen utgöra 5-24% av den globala populationen så en mycket preliminär uppskattning skulle vara att den globala populationen uppgår till 500000-8000000 individer. Tack vare detta och att utvecklingstrenden för arten verkar vara stabil så kategoriseras den som livskraftig av IUCN.

Slagugglan är Hälsinglands landskapsfågel.

Källahttp://sv.wikipedia.org

ÅTER TILL FÅGELSIDAN

ÅTER TILL OINTRES.SE