Skedanden är en medelstor and med en längd på 44-52 cm och vingspann på 73-82 cm. Den har en kort hals och en iögonfallande stor och platt näbb, som ger den ett framtungt intryck både simmande och i flykten. Benen är orangefärgade, den har en grön vingspegel och dess vingundersidor är ljust gråvita med en mörk bakkant.
Den adulta hanen i praktdräkt har stålgrå näbb, mörkgrönt huvud som kan se svart ut på håll, gult öga, vitt bröst och rygg, rödbruna kroppssidor och buk, svart stjärt och handpennor och klarblå övre armtäckare.
Honan, som på avstånd kan påminna om en gräsand, är vattrad i beige och brunt och ger ett ganska ljust intryck. De flesta fjädrar är dock mörkt bruna men har en ljusbeige bräm. Honan har grå övre armtäckare. Den har ett ljust ansikte med en mörkare hjässa och ett mörkt ögonstreck och mörka ögon. Kanterna på dess stora näbb är orange medan ovan och undersidan är grå. Juvenilen påminner om honorna men är betydligt mörkare i en kastanjebrun färg.
Den är en förhållandevis tyst fågel. Hanen har ett knackande lockläte '"tok-tok...tok-tok" och honan har ett gräsandsliknande kvackande.
Skedanden häckar i de norra områdena av Europa och Asien, och över merparten av Nordamerika. Merparten av populationen är flyttfåglar och överger de nordligare häckningsområdena. Vintertid förekommer arten utöver de sydligare häckningsområdena även i Afrika, södra Centralasien, Sydostasien, Mellan- och Sydamerika, och på öar i Stilla havet. Den har till och med vid några få tillfällen vintertid observerats i Australien.
Arten beskrevs första gången taxonomisk 1758 av Carl von Linné i hans verk Systema naturae under sitt nuvarande vetenskapliga namn. Som andra simänder placeras den i släktet Anas, men utgör en tydligt åtskild klad inom detta släkte, tillsammans med de andra skedänderna och dess närmsta släktingar, vilket indikerar att de kanske bättre skulle beskrivas som det egna släktet Spatula.
Trots sitt mycket stora utbredningsområde accepteras inga föreslagna underarter. Fossil av en mycket liknande and har återfunnits från tidig pleistocen i Dursunlu, Turkiet. Det är oklart hur dessa fåglar är besläktade med dagens skedand. Det vill säga om det rör sig om en annan art, en förhistorisk underart, eller om skillnaderna beror på individuella variationer.
I Sverige häckar skedanden sparsamt främst i de södra och östra delarna, i norr sällsynt utefter kusten.
Skedanden förekommer i öppen, näringsrik våtmark, med tillgång till tät skyddande vegetation, som fuktiga gräsmarker, grunda slättsjöar, träsk och kärr. Den är inte lika social, utanför häckningsperioden, som många andra simänder, och tenderar att bara bilda mindre flockar eller uppträda i par. Den födosöker genom att "beta" vattenvegetation, ofta genom att svänga näbben från sida till sida. Den äter även blötdjur och insekter under häckningsperioden.
Boet är en grund fördjupning i marken, som fodras med vätmaterial och dun, ofta i närheten av vatten. Den börjar häcka tidig, i de norra områdena strax efter islossningen. Den lägger i genomsnitt 9-11 ägg, men kullar med 6-14 ägg har observerats, som honan ruvar i 22-26 dagar. Honan tar sedan ensam hand om ungarna som blir flygga efter 40-45 dagar.
Sitt namn har den fått av sin stora platta näbb som ser ut som en sked.