Som de flesta andra piplärkor har den ett oansenligt utseende på marken, mestadels mörkbrun på ovansidan och kraftigt streckat mattgul undertill. Den har mörka ben, gråvita stjärtsidor och en ganska lång mörk näbb. Den mörka fjäderdräkten är en anpassning till de klippiga kuster där den häckar och övervintrar. Vissa nordliga fåglar kan bli rosaaktiga på undersidan och blekare på huvudet på sommaren och därmed likna den närbesläktade vattenpiplärkan.
Sången och sångflykten liknar ängspiplärkans, men med en spetsigare, mer metallisk klang.
Skärpiplärkan är endemisk för Europa och häckar på klippiga kuster på kolahalvön och i västra Europa norrut från Bretagne. Den är normalt en stannfågel i Irland, Storbritannien och Frankrike, men populationerna i Skandinavien, Baltikum och Ryssland flyttar söderut på vintern, förmodligen till kustområden i Västeuropa. Den flyttar söderut i september-oktober och återvänder i mars-april. Norge hyser hälften av världspopulationen och Sverige 2% av denna art.
Man delar ofta upp skärpiplärkan i fyra underarter:
- A. p. petrosus - nominatformen häckar på Irland, i Storbritannien och kring kusterna av Frankrike.
- A. p. kleinschmidti - häckar på Färöarna
- A. p. meinertzhageni - häckar på Yttre Hebriderna
- A. p. littoralis - häckar i nordvästra Europa, Skandinavien och på Kolahalvön.
Skärpiplärkan förekommer i klippmiljöer vid kusten, ofta på skärgårdsöar. Den livnär sig framförallt på insekter. Boet är enkelt och läggs på marken, gömt bland stenar eller grästuvor. Den lägger i genomsnitt 3-5 ägg som honan i cirka två veckor. Ungarna tas om hand av båda föräldrarna i 14-16 dagar.