Silltruten är en smäcker trut med smala och spetsiga vingar. Den adulta fågeln har gula ben och svart mantel (L. f. intermedius och L. f. fusucus) och påminner då om en mindre och smalare havstrut, eller grå mantel (L. f. graellsii) och påminner då om medelhavstrut. Dess vingar har bara en smal vit bakkant och på vintern blir dess annars vita huvud gråstreckat. Den är något mindre än gråtruten med en längd på 52-60 centimeter, ett vingspann på 135-155 cm och en på vikt 1100 gram.
Silltruten har fyra åldersklasser som de andra stora trutarna. Detta innebär att den anlägger adult dräkt efter drygt tre år efter det att dom kläcks, det vill säga på deras fjärde levnadsår. Läs mer om trutars ruggning.
Som juvenil och 1:a vinter är silltruten vattrad i svart, vitt, grått och beige. Den är svår att särskilja från gråtrut, medelhavstrut och havstrut. Dock är alla dess handpennor helmörka till skillnad från dessa andra trutar. Som regel kan man säga att den i kontrast ligger mitt emellan gråtrutens gråa fjäderdräkt och havstrutens svartvitvattrade fjäderdräkt.
Sent på 2:a vintern anlägger den sin svarta rygg, medan vingarna fortfarande är vattrade som hos 1:a vinterns fåglar.
Lätet påminner om gråtrutens och låter gah eller glau.
Man brukar dela upp silltruten i tre eller fyra underarter:
- Larus fuscus fuscus - Nominatformen som häckar på öar och längs kusterna runt Östersjön, på västra Kolahalvön och i norra Norge. Dess nordligaste och östliga häckningskolonier ligger i Onegabukten. Den övervintrar vid kusterna i Mellersta Östern och östra Afrika. Den har helt svart ovansida utan någon kontrastskillnad mot vingspetsen. På vintern har den bara lite streckad huvudteckning.
- Larus fuscus intermedius - Häckar i södra Norge, västra Sverige, Danmark, Nederländerna och nordvästra Belgien. Den övervintrar i västra Europa och söderut till västra Afrika. Har en gråare ton på ovansida än nominatformen. Dock fortfarande lika svart som havstruten. I flykten ser man en kontrastskillnad ut mot vingspetsen.
- Larus fuscus graellsii - Denna västliga underart häckar på Island, Färöarna, Storbritannien, Irland, i västra Frankrike, Portugal och nordvästra Spanien. Den övervintrar från mitten av Irland och söderut längs med Europas västra kuster ner till västra Afrika. Den har mörkt blyertsgrå ovansida som kontrastera tydligt mot de svarta vingspetsarna, som hos en gråtrut.
- Larus fuscus heuglini - Denna underarts taxonomiska ställning är omdiskuterad. Den omfattar de populationer som häckar i norra Ryssland som annars räknas till nominatformen. Den har mörkgrå översida som L. f. graellsii men är något större och grövre.
Det häckar två underarter av silltrut i Sverige; L. f. intermedius på västkusten och L. f. fuscus vid Östersjön. Den har också vi några tillfällen häckat vid Vänern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön och Torneträsk. De senaste tio åren (2006) har den svenska östliga populationen fuscus minskat medan den västliga populationen intermedius istället har ökat.
Silltruten är en utpräglad saltvattenfågel som mest ses utmed kusterna. Dock observeras den i inlandet under flyttningen på vår och höst då den kan befinna sig på åkrar där den letar efter mask.
Silltruten häckar ibland i stora kolonier då bona nästan är sammanväxta men den häckar också ensam på karga hällar i yttre skärgården. Den lägger en kul om året i maj till juni och lägger då i genomsnitt 3 ägg som ruvas i snitt mellan 24 till 28 dygn. Dunungarna lämnar tidigt bona och blir flygga efter cirka 35 dygn.
Silltruten av underarterna L. f fuscus och L. f. intermedius är flyttfågel medan de sydligare populationer av L. f. graellsii, från mitten av Irland och söderut, är stannfåglar. De flesta 1-åringar stannar hela året runt i vinterkvarteren och det är därför ovanligt att man får se individer i 1:a sommardräkt på häckningsplats.
Silltruten ansågs tidigare vara en ringart och bilda en rascirkel tillsammans med gråtruten. Senare forskning ifrågasätter dock om gråtrutskomplexet verkligen är så prydligt konstruerat som en cirkel och menar istället att dess släktskap är mer komplicerat.
Silltruten har en stor utbredning på 1 000 000–10 000 000 kvadratkilometer och man uppskattar att världspopulationen uppgår till 680 000–750 000 individer.
Nominatformen av Silltrut (L. f. fuscus) har sedan 1970-talet haft en negativ utvecklingstrend och världspopulationen omfattar idag (2007) mindre än 20 000 par. I Sverige minskade den från 17 000 par i slutet av 1970-talet till 4 000-5 000 par på 2000-talet. I Finland minskade underarten från 12000 par i början av 1980-talet till 6000-7000 par på 1990-talet. Även i norra Norge, Ladoga och Onega har beståndet minskat. På några få platser har utvecklingen varit positiv och dessa är Karlsöarna med en fördubbling av beståndet från 1998-2004, Gästrikland med en fördubbling från 1990-2006, och Berezovejöarna i Finska viken där det häckade 50 par i slutet av 1970-talet och hela 350-450 par 2002-2005. Även beståndet i Onegabukten i Vita havet har ökat sedan i varje fall mitten av 1980-talet och man räknar med att cirka 10%, det vill säga 2 000-2 100 par (2007), av världspopulationen häckar där. Både underartens nordligaste häckningskoloni, på ön Malyj Robak, och dess östligaste, Zjizjgiön, ligger i Onegabukten. Den största kolonin i Onegabukten ligger på ön Krasivyj i Solovetskijarkipelagen och har i genomsnitt haft 240 häckande par 1990-2007 och har ökat till 300 par de sista åren.
Konkurrens med gråtrut har föreslagits som orsak till silltrutens tillbakagång i Östersjön men detta motbevisas av siffrorna från Vita havet då både gråtrut och silltrut parallellt har ökat i detta område. Antalet häckande silltrutar i Östersjön följer skarpsillsbeståndets utveckling, en för silltruten viktig födokälla i Östersjön.