Sidensvansen är rödgrå, med svart strupe, ett svart band genom vardera ögat och gul stjärtspets. Fjäderbeklädnaden, som är mjuk och fin, bildar på huvudet en mycket lång tofs. Sidensvansen har en kort, vid roten nedtryckt, näbb. Vingarna är långa och spetsiga. Tarsens framsida har tydligt åtskilda sköldar. Vingarnas armpennor, ibland också stjärtpennorna, har lackröda pergamentartade bihang. De kan variera från fågel till fågel. Kroppslängden är 18-19 cm, vingspannet är 32-36 cm. Vikten är ca 60 gram.
Sidensvansen finns i nordvästra Nordamerikas och Europas och Asiens nordligaste trakter. I Sverige har den sitt sommartillhåll i Lapplands barrskogar och den har iakttagits häcka på några ställen i Norrland och i Värmland. Under vintrarna stryker sidensvansarna omkring i landet i stora skaror. Mängden fåglar varierar beroende på tillgången på rönnbär. Om bärtillgången är låg i Norrland, drar den söderut. Sällsynt kan de till och med flytta ända till Sydeuropa.
Sidensvansen livnär sig mest av bär och frukt (t ex äpplen) under vinterhalvåret, insekter under häckningssäsongen. De kan bli berusade, när sockret i bären jäser och alkohol bildas.
Äggen är vitaktiga med mörkare, ljusbruna eller violetta fläckar och punkter.
På avstånd kan en flock flygande sidensvansar påminna mycket om flygande starar, men ofta ser man bara sidensvansarna på vintern när alla starar bör ha flyttat söderut. Dessutom kan man ganska lätt skilja dem åt på lätet.
I äldre tider har den i södra delarna av Sverige kallats för dumsnut. Det beror troligen på att när fågeln blev berusad av rönnbären, kunde man fånga den med händerna. Samt även att den många gånger inte är van vid befolkning. Än mindre van bilvägar - många gånger sitter de bara kvar i vägen när bilar kommer och blir därmed överkörda. Det är därför inte helt ovanligt att stöta på överkörda Sidensvansar längs vägkanterna.
Namnet sidensvans nämns redan
1577 men är säkert betydligt äldre
än så. ”Siden-” syftar på artens
mjuka fjäderdräkt. Namnelementet
”-svans” är mer dunkelt. Visserligen
är artens stjärt iögonfallande med
sin svarta och gula färg, men
särskilt sidenlik är den inte.
Möjligen kan namnet syfta på artens
karaktäristiska hjässtofs som
onekligen är sidenmjuk och som i
någon mån påminner om en
däggdjurssvans. Arten har även
kallats snötupp.
Denna vackert silvergrå fågel ser vi
i södra och mellersta Sverige bara
under höst och vinter. Den kommer då
ofta i stora flockar och plundrar
rönnar och oxlar, och man anser att
han förebådar kyla.
Sidensvansen är sannerligen en märklig fågel! För hundra år sedan fanns det inget bevis för att han häckade i Norden. Man funderade mycket över varifrån han härstammade. I Österrike trodde man att han kom från Böhmen, i Böhmen trodde man att han kom från Sachsen och i Sachsen pekade man ut Danmark. I början på 1800-talet satte en ung finländare igång med stora efterforskningar i nordligaste Lappland. Hela den fågelintresserade världen höll andan av spänning, men resultatet blev lika med noll. Först den 11 juni 1856 hittades ett sidensvans bo av en forskare i Lappland. Senare hittades flera bon i Lappland, mycket beroende på att det betalades upp till 700 kronor för en enda kull.
I gamla skrifter kallas sidensvansen för en ”omättlig” fågel och Brehm säger att ”han är en lat och trög sälle som åstadkommer något stort endast i ätandets konst”. Han äter dagligen lika mycket som han själv väger. Många gånger kan detta bli sidensvansens stora olycka då en del av rönnbären den äter, med tiden blivit jästa. Detta resulterar i onyktra fåglar som på vingliga vingar lätt förolyckas eller faller offer för hökar eller katter. Ibland kan man hitta hundratals fåglar med brutna nackar nedanför byggnader med stora reflekterande glasrutor som de flugit in i.
Sidensvansen är en utpräglad invasionsfågel, och ungefär vart tionde år kan flockar på tusentals fåglar dra ner över landet. Förr trodde man då att dessa vintrar skulle bli speciellt stränga. Dessa invasionsflockar kommer i huvudsak från norra Ryssland. Eftersom sidensvansen är en mycket tillbakadragen fågel och svår att inventera så blir antalet häckningar i Sverige svårbedömt. Särskilt som antalet häckande par varierar kraftigt år från år. Medan det vissa år kanske bara häckar 1.000 par så kan det andra år kanske bli upp till 50.000 par. Under september till oktober börjar flyttningen söderut och är tillgången på bär dåligt i Sverige kan den fortsätta ända ner till de södra delarna av Europa.
Återkommer sedan till sina häckningsplatser tidigt, ofta innan snön och isen smält bort.