Sädgås häckar i norra Eurasien och är en flyttfågel som övervintrar på spridda ställen i Europa, Ryssland, Kina, Turkiet, Iran, Nord- och Sydkorea och i Japan. Den har observerats bland annat i Kanada, Marocko, Algeriet, Tunisien, Egypten, Mali och på Azorerna och Island.
Sädgåsens taxonomi är under diskussion. Traditionellt delas den in i fem underarter med följande utbredning:
-
fabalis – häckar på tajgan från norra Skandinavien till Uralbergen
-
johanseni (Delacour, 1951) – häckar på tajgan från Uralbergen till Bajkalsjön
-
middendorffi (Severtsov, 1853) – häckar på tajgan i östra Sibirien, öster om Bajkalsjön
-
rossicus (Bururlin, 1933) – häckar på tundran i norra Europeiska Ryssland och österut till Tajmyrhalvön
-
serrirostris (Swinhoe, 1871) – häckar på den sibiriska tundran, från floden Lena och österut till Tjuktjien
Vissa delar upp den i två arter, tajgasädgås (A. fabalis, inklusive johanseni och middendorffi) och tundrasädgås (A. serrirostris, inklusive rossicus), efter studier som visar att de är reproduktivt isolerade. Vidare är sädgåsen mycket nära släkt med spetsbergsgåsen. Senare DNA-analyser gjorda av en finsk forskargrupp pekar dock på att komplexet sädgås-spetsbergsgås går att dela in i tre väl skilda och annorlunda fördelade klader som bör behandlas som tre distinkta arter:
-
Spetsbergsgås (Anser brachyrhynchus) – häckande populationer på Grönland, Island och Svalbard
-
Sädgås (Anser fabalis) – häckande populationer på tundran och den västra delen av tajgan: dagens sädgäss av underarterna rossicus, fabalis och serrirostris
-
"Middendorffs gås" (Anser middendorffii) – häckande populationer på tajgan i Sibirien öster om Uralbergen: dagens sädgäss av underarten middendorffii och johanseni
Denna forskargrupp är istället mer tveksam till att dela upp å ena sidan taxonet fabalis, och å andra sidan taxonen rossicus och serrirostris, i två arter.
I Sverige häckar sädgåsen från norra Dalarna och nordvästra Hälsingland till nordligaste Lappland. Merparten häckar i skogsområdena från Ångermanland till Torne lappmark. Under sina årliga flyttar påträffas de i alla delar av södra Sverige. Vårflyttningen mot norr genom Sverige sker under andra hälften av april och de anländer de svenska häckningsplatserna i slutet av april- början av maj. De lämnar dessa häckningsplatser i september och observeras på de svenska rastplatserna, tillsammans med östligare populationer, i slutet av samma månad för att senare dra vidare till sina vinterkvarter i Nordvästeuropa. En viktig sådan rastplats i Sverige är Tåkern där man i oktober 1988 räknade in så många som 49600 sädgäss. Andra viktiga rastplaster i Sverige är Kvismaren och Östen.
Sädgåsen är den näst största av de grå gässen med en längd på 69–88 centimeter och ett vingspann på 140–174 centimeter, men olika populationer varierar i storlek (se nedan). Den är ganska mörk och långvingad i jämförelse med de andra grå gässen. Dess huvud och hals är gråbruna. Överkroppen är mörkt brunaktig med gråvita fjäderkanter. Bröstet är ljusgrått, buksidan vitaktig. Fötterna är gulröda. Näbben är delvis svart och har mörk nagel. Övernäbbens lameller är tydligt synliga. Kring näbben finns ett orangefärgat band. Hos nominatformen är näbbens höjd vid basen mindre än halva näbbens längd.
Sädgåsens olika taxa varierar främst i kroppsstorlek och näbbens storlek och teckning, det vill säga mängden svart och orange. Generellt kan man säga att den ökar i kroppsstorlek från norr till söder och från väst till öst:
-
fabalis har stor kropp, och lång och smal näbb med ett brett orangefärgat band
-
johanseni har stor kropp, och lång och smal näbb med smalt orangefärgat band
-
middendorffii har mycket stor kropp, och lång och kraftig näbb med smalt orangefärgat band
-
rossicus har liten kropp, och liten och knubbig näbb med smalt orangefärgat band
-
serrirostris har stor kropp, och lång och kraftig näbb med smalt orangefärgat band
Sädgåsens vanligaste läte är nasalt och trumpetande, ett två- eller trestavigt "ank-ank" eller "tjö-tjö-tjött". Det är mycket likt spetsbergsgåsens, dock något djupare.
Den häckar i anslutning till myrar och tjärnar på taigan i det nordliga barrskogsområdet och på tundran. Den lägger fyra till sex smutsvita ägg som honan ruvar i 27–29 dagar. De lever i monogama förhållanden och båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygga efter cirka 40 dagar. Ungarna håller sedan ihop med sina föräldrar hela första vintern.
Sommartid äter de fräken, ängsull, kråkbär, starr, gräs och örter. Vintertid består deras föda mest av gräs, säd och klöver och de ses på vinterhalvåret ofta beta på stubbåkrar och dylikt.
Man uppskattar att världspopulationen av sädgås består av mellan 800 000–840 000 individer på en yta av 10 000 000 km². Världspopulationen anses inte vara hotad och den är därför listad som livskraftig (LC). Däremot är vissa populationer hotade vilket gjort att taxonen fabalis och rossicus är upptagna i avtalet om bevarande av afro-eurasiska flyttande vattenfåglar (AEWA). Man beräknar det europeiska vinterbeståndet till cirka 380 000 individer och av dessa övervintrar mellan 3 000 och 12 000 i Danmark.
Det svenska häckningsbeståndet beräknades 1976 till ungefär 1 000 par, men endast 850 par 2006. Beståndet listades länge som nära hotad i Artdatabankens rödlista. Efter nya beräkningar som visar att det svenska populationen numera endast består av 840 könsmogna individer uppgraderades den till den högre hotnivån sårbar i 2020 års upplaga av rödlistan. Den i Sverige rastande populationen av tajgasädgäss anses dock vara livskraftig.
Förr har den även kallats skogsgås, skärgås och vildgås.