Sädesärlans fjäderdräkt går i svart, vitt och grått. Ovantill är den till större delen grå. Hjässan, strupen och nacken är svarta medan pannan är vit. Underkroppen och de undre stjärttäckarna är vita. På de brittiska öarna finns en underart (Motacilla alba yarrellii) som är generellt mörkare i färgen än sin fastlandseuropeiska motsvarighet. Totallängden är cirka 18 cm, vingspannet 25-27 cm och vikten 23 gram. Sädesärlans långa, vippande stjärt är karaktäristisk för hela släktet.
Locklätet låter som tsiilitt, tsiivitt. Sången, som sällan hörs, är mest en upprepning av locklätet. Vid fara, till exempel om en rovfågel kommer i närheten, ger den ifrån sig ett skarpt tsi-si.
Sädesärlan häckar i Skandinavien, Eurasien, Marocko och västra Alaska.
Sädesärlan var en av alla de arter som Carl von Linné var först med att beskriva taxonomiskt i den tionde upplagan av verket Systema Naturae, och arten har fortfarande samma vetenskapliga namn Motacilla alba.
Sädesärlans närmsta släktingar inom ärlesläktet Motacilla, verkar vara andra svartvita ärlor som japansk ärla (Motacilla grandis), Indisk ärla (Motacilla madaraspatensis) och mekongärla (Motacilla samveasnae) som tidigare behandlades som en underart till sädesärlan. Data från en DNA-undersökning (Voelker, 2002) indikerar att sädesärlan som art är polyfyletisk eller parafyletisk. Andra fylogenetiska studier som grundar sig på mtDNA indikerar istället att det förekommer ett stort genflöde mellan underarterna vilket skulle vara grund för att beskriva komplexet som en art.
Sädesärlan delas ofta upp i cirka tio taxa med de sex underartsgrupperna alba, yarrellii, subpersonata, personata, lugens och alboides, där underartgruppen alba omfattar flest underarter (se nedan):
- M. a. alba - nominatformen häckar i Europa, österut till Ural och västra Turkiet.
- M. a. dukhunensis (Sykes, 1832)- häckar i västra Sibirien så långt österut som till Angara, i nordvästra Kazakstan, sydöstra Europeiska Ryssland, Kaukasus, östra Turkiet, och nordvästra och norra Iran.
- M. a. ocularis (Swinhoe, 1860) - häckar i nordöstra och östra Sibirien, från Jenisej till Tjuktjerhalvön och Beringsund, och söderut till norra kusten av Ochotska havet.
- M. a. baicalensis (Swinhoe, 1871) - häckar i regionen kring Bajkalsjön, i centrala och östra Mongoliet, norra Amurland och nordvästra Manchuriet.
- M. a. leucopsis (Gould, 1838) - häckar i Amurland, västra Primorje kraj, sydöstra Mongoliet, Kina, Nordkorea, Sydkorea och Tonkin.
Vissa studier föreslår att det bara existerar två underartsgrupper: alboides-gruppen, med M. a. alboides, M. a. leucopsis och M. a. personata; och alba-gruppen, med M. a. alba, M. a. yarrellii, M. a. baicalensis, M. a. ocularis, M. a. lugens och M. a. subpersonata.
I Sverige flyttar den i september till sina vinterkvarter, som är utspridda ända från Tyskland ända ner till norra Afrika, för att sedan återkomma i början av april. Sädesärlan är väldigt punktlig i sin ankomst, till exempel kommer de första fåglarna till Mälardalen den 10 april. På vintern flyttar de åt sydost, enligt statistik av antalet fåglar som har återfunnits i samband med ringmärkning. Sädesärlan är spridd över större delen av landet, dock trivs den inte i Norrlands orörda skogar och myrmarker. I fjällen häckar den vanligtvis i björkskogsområdet, men finns det bebyggelse så finns den även ovanför trädgränsen.
Den vistas gärna i människors närhet, på trottoarer mitt i staden, på gräsmattor, och kan på våren ofta ses pickande på åkrar under vårbruket.
Sädesärlan använder samma bo under hela sin livstid. Boet göms ofta på smarta eller konstiga ställen, under taktegelpannor eller i motorn på en avställd bil. Sädesärlan får ofta två kullar med 5-6 ägg varje gång. Den ruvar 10-15 dagar och ungarna stannar i boet 11-16 dagar. På sensommaren samlas sädesärlorna med sina utflugna ungar ofta i flockar på vägarna där de jagar insekter.
Födan består mest av insekter.
Det finns en mängd föreställningar om sädesärlan runt om i världen. Bland annat är den hyllad som vårens budbärare som kan ge bonden skördelycka, men även bringa olycka om man behandlade den illa eller dödade den.
I Ainufolkets skapelseberättelse så är sädesärlan skapad och utsänd av Gud att ur havet skapa en bebolig värld. Havet var i det närmaste ett extremt blött träsk. Sädesärlan trampade på den vattensjuka jorden och bankade den med sin stjärt så att vattnet drevs ur jorden som blev till fast mark medan vattnet blev till oceaner. Av denna orsak har sädesärlan högt anseendet hos Ainu.
På Azorerna finns en legend om hur ärlan sopade igen spåren efter jungfru Maria och Josef då de flydde genom öknen. För detta välsignade Maria fågeln och sa att den alltid kommer vara glad och lycklig, och att ingen någonsin ska vilja döda henne. Det är därför som människan tycker om sädesärlan och ser den som ett gott varsel.
I Sverige förekommer namnet sädesärla först 1538. "Sädes" kommer från "säde, sådd", beroende på att den anländer före vårbruket, och för dess vana att följa lantbrukaren vid plöjning och harvning, för att födosöka i den omrörda jorden.
Sädesärlan har också kallats ängsärla, ringärla, kokärla, gråärla, vippstjärt, fåraspringaren, kuckerella och isspjärna. Dialektalt har den kallats säsell i Västerbotten och ringella i Jämtland.