Med sina breda och spetsiga vingar och sin långa kluvna stjärt liknar rostgumpsvalan ladusvalan. Könen är lika men honans stjärtspröt är något kortare och bredare, vilket dock är svårt att bedöma i fält. Dess totala längd är mellan 14 och 19 centimeter och den väger mellan 18 och 21 gram.
Rostgumpsvalan har en sandfärgad grundton på strupen, det diffust streckade bröstet och buken. Detta ljusa parti avgränsas tvärt av den svarta undergumpen och stjärten. Den adulta fågeln har en blåsvart rygg och hjässa, och mörk vingovansida. Övergumpen, nacken och sidan av huvudet är roströd. Vingpennorna på vingundersidan är grå och de undre täckarna är sandfärgade.
Juvenila fåglar har kortare stjärtspröt än adulta och vit eller beigevit övergump, vilket gör att den på håll kan förväxlas med hussvala. Dess nacke och ansikte är beigebrun och den har ljusa bräm på den annars mörka vingovansida som saknar blåaktig glans. undersidan är tecknad som hos adulta fåglar.
Rostgumpssvalans sång är långsammare och mindre musikalisk än ladusvalans. Lätet som ofta hörs under insektsjakt i flock är ett mjukt och nasalt pilfinkslikt "tvejt".
Rostgumpsvalan häckar i öppna klippiga landskap i södra Europa och Asien från Spanien till Japan, Indien och tropiska Afrika. De indiska och afrikanska fåglarna är stannfåglar, men europeiska och andra asiatiska fåglar är flyttfåglar som övervintrar i Afrika eller Indien.
Enligt Clements et al 2019 delas rostgumpsvalan upp i nio underarter i två grupper med följande utbredning:
-
daurica-gruppen
-
Cecropis daurica daurica – södra Sibirien till Amurfloden, norra Mongoliet, västra Kina och Transbajkal
-
Cecropis daurica japonica – Korea, östra och centrala Kina och Japan, flyttar till kustnära norra Australien
-
Cecropis daurica nipalensis – centrala Himalaya till sydvästra Kina (Yunnan), norra Indien och norra Myanmar
-
Cecropis daurica erythropygia – Indien (från Himalayas fot till Nilgiribergen)
-
Cecropis daurica rufula – Iberiska halvön till Nordafrika, Iran, Afghanistan och nordvästra Indien
-
Cecropis daurica kumboensis – Sierra Leone (Birwaplatån) och Kamerun (Bamendahögländerna)
-
Cecropis daurica emini – sydöstra Sydsudan och östra Demokratiska republiken Kongo söderut genom Uganda och Kenya till Malawi och norra Zambia
-
Cecropis daurica melanocrissus – högländer i Etiopien
-
Cecropis daurica domicella – Senegal och Gambia österut till sydvästra Sudan, Sydsudan och västra Etiopien
Underarten domicella erkänns ofta som egen art, västafrikansk svala (C. domicella). Birdlife International å andra sidan inkluderar både tempelsvala (C. striolata) och malackasvala (C. badia) i rostgumpsvala. Tidigare behandlades även ceylonsvalan (C. hyperythra) också som underart till rostgumpsvala, men erkänns numera som egen art.
I Sverige är rostgumpsvalan en sällsynt men regelbunden gäst, mest i maj och juni. Ett fynd finns av en rostgumpsvala med östligt ursprung (underarten daurica eller japonica), 16 juni 2013 vid Ottenby på Öland.
Rostgumpsvalor bygger kvartssfäriska bon med en tunnelingång som kantas med lera som de samlat i sina näbbar. De lägger 3-6 ägg, som är vita med röda prickar. Äggen ruvas i cirka två veckor. Två kullar per säsong förekommer. Rostgumpsvalan blir könsmogen efter ett år. Vanligtvis bygger de bo under utskjutande klippor i bergstrakter, men kan lätt anpassa sig till byggnader som moskéer och broar.
De bildar vanligen inte stora häckande kolonier, men är sällskapliga utanför häckningssäsongen. Hundratals kan ses på en gång på Indiens slätter. Den är en snabb flygare och dyker efter insekter när den är i luften.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling. Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC). I Europa, som utgör mindre än fem procent av artens utbredningsområde, tros det häcka 1,45-3,34 miljoner par. Notera dock att IUCN behandlar rostgumpsvala, malackasvala och tempelsvala som samma art.