Rosenfinken blir upp till 15 centimeter lång och väger ungefär 20 till 25 gram. De har en kort och kraftig och rundad mörk näbb och pepparkornsögon. I alla dräkter har den dubbla smala vingband som dock kan vara svåra att se när fjäderdräkten är sliten. Honor och hanar yngre än tredje kalenderåret, är olivbruna och streckade och går inte att skilja åt. Därför talar man om honfärgade individer. Hos den adulta hanen är huvudet karminrött med en bred mörkbrun tygel. Hans övre del av bröstet och övergumpen är också röda medan den nedre delen av bröstet inklusive buk och undergump är vit eller ljusgrå. Ovansidan av vingarna, stjärten och ryggen är mörkbruna.
Locklätet låter ungefär "vy" eller "djy". Sången låter ungefär "vy vídjio", i styrka nästan som en busvissling. Inom engelskan har det hävdats att rosenfinkens läte låter som den säger "pleased to meet you" (trevligt att träffas).
Rosenfinken har sin största och populationstätaste utbredning i främst Sibirien och Centralasien och har först sent brett ut sig västerut till Östeuropa, Centraleuropa och Skandinavien. Den är en långflyttare som övervintrar i Indien, Iran sydöstra Pakistan, Nepal och Sydostasien.
Rosenfinken delas ofta upp i fem underarter vars ända kännetecknande skillnad är färgtoner och mängden streckning. I vinterkvarteren kan dessa underarter oftast inte särskiljas utifrån dessa kännetecken eftersom det också förekommer stora individuella skillnader.
- C. e. erythrinus - nominatformen häckar från norra Europa och västra Sibirien, österut till Jenisejfloden, och söderut till norra Turkiet.
- C. e. grebnitskii - häckar i östra Sibirien, norra Sakhalin, Mongoliet och i Manchuriet.
- C. e. kubanensis - häckar i Kaukasus och i norra Iran.
- C. e. ferghanensis - häckar från nordöstra Iran och österut till norra Afghanistan, norra Pakistan och Kashmir.
- C. e. roseatus - häckar i Himalaya.
Rosenfinken kom till Sverige österifrån och första observationen gjordes 1839 på Gotland men först hundra år senare observerades det första häckande paret i Sverige vilket skedde på Fårö 1938. Under 1950-talet observerades den i södra Dalarna och i området kring Norrtälje för att från och med mitten av 1950-talet häcka årsvis i Sverige. Under 1960- och 1970-talen skedde en explosionsartad spridning i stora delar av landet, med tyngdpunkt på de östra delarna. Fram till cirka 1995 ökade beståndet, men sedan dess har det minskat kraftigt. Vid slutet av 1990-talet var den dock tämligen allmän till sparsamt förekommande i stora delar av Sverige förutom i de sydvästra delarna, i delar av Småland och i de inre delarna av Norrland, där den bara förekom sparsamt till sällsynt. Enligt Svensk häckfågeltaxering minskade den med ca 60% mellan åren 1993–2004 och idag beräknar man att det svenska beståndet består av cirka 9000 par. Det svenska beståndet var tidigare klassificerad som missgynnad (NT) på Naturvårdsverkets rödlista. I 2010 års rödlista anges rosenfinkens hotstatus i Sverige som sårbar.
Från Sverige påbörjar den sin höstflyttning under andra halvan av juli till mitten av augusti och den sträcker åt sydost och är den enda häckande finken i Sverige som övervintrar i området kring Indien.
Under häckningsperioden lever den på fuktiga ängar, i parker, buskrika landskap, våtmarksskogar och fruktträdgårdar. Boet placeras lågt och väl gömt i tjockt buskage. Häckningstiden är kort, och infinner sig i juni i Sverige. Honan lägger i snitt fyra till sex mörkblå, mörkfläckiga ägg som hon ruvar under 11 till 13 dagar. Under tiden försörjs hon av hanen med föda. Efter 12 till 14 dygn blir ungfåglarna flygga.
Den livnär sig mest av blad- och blomknoppar från rönn, vinbär och äppelträd. Även honhängen av vide, maskrosfrön, mindre insekter och bladlöss är populär föda.