Den är 19-23 cm lång. Könen är lika, med enkla bruna ryggar och streckade vita undersidor. De tydligaste kännemärkena är det röda på sidorna och på underdelen av vingen, och det vita bandet över ögat. Hanen har en varierad kort sång och flyktlätet är visslande.
Underarten T. i. coburni (se nedan) är överlag mörkare tecknad och något större än nominatformen.
Sången består av en kort fallande skala av flöjtande toner som avslutas med ett lågmält gnissel. Ibland kan den dock sjunga baklänges så skalan blir stigande istället.
Rödvingetrasten häckar i barrskog och björkskog på tundra i norra Europa och Asien, men den förekommer även regelbundet som häckfågel i de flesta typer av skogsmiljöer. I fjällen häckar arten allmänt i fjällbjörkskogen, där den ofta är karaktärsart. Den är till största delen flyttfågel och absoluta merparten av världspopulationen flyttar söderut på vintern. Den häckar mycket sällan i Storbritannien och Irland, men övervintrar ofta där. Flyttfåglar och övervintrande fåglar bildar ofta stora flockar, ofta tillsammans med björktrastar.
Rödvingetrasten delas oftast upp i två underarter
- Turdus iliacus iliacus - merparten av världspopulationen tillhör nominatformen.
- Turdus iliacus coburni (Sharpe, 1901) - häckar på Island och Färöarna och övervintrar från västra Skottland och Irland och söderut till norra Spanien.
I Sverige fanns den tidigare främst i Norrland och på Gotland, men har ökat sin utbredning under senare delen av 1900-talet. Tidigare hade rödvingetrasten en mer nordligare utbredning i Sverige (mest i Norrland och på Gotland), men vid 1800-talets mitt etablerade den sig söderut i landet. Under 1900-talets början gick artens sydgräns genom Värmland, centrala Dalarna och Hälsingland. I delar av södra Sverige saknas den dock idag. Den är för övrigt den minsta fågeln i familjen trastfåglar som häckar i Sverige.
Rödvingetrasten är en allätare och äter framför allt maskar, sniglar, blötdjur och insekter i alla utvecklingsstadier. Om hösten äter den även bär av olika slag, men dessa utgör en mindre del av dess födointag än hos många andra trastar som häckar i norra palearktis.
Boet brukar ligga lågt och byggs av honan, gärna i stamklykan på en knotig fjällbjörk, intill stammen på en låg och tät unggran eller på en stubbe. Som bomaterial används fina kvistar, gräs, mossa och liknande växtdelar, som "bakas" ihop med lera eller jord i botten. Insidan av själva boskålen brukar fodras med finare grässtrån. De 6-7 äggen är tätt brunfläckade på grågrön botten. I Mellansverige läggs äggen i maj, men andra andrakullar under juli förekommer ofta. Hanen och honan turas om att ruva i cirka 9-11 dagar och lika länge stannar ungarna i boet. De matas av båda föräldrarna i 9-11 dagar.
Namnet kom i bruk 1824 och är en systematisering av det äldre namnet rödvinge som användes sedan 1780. ”Rödvinge-” syftar på artens roströda flanker. Linné blandade ihop taltrasten och rödvingetrasten, med resultatet att stor förvirring råder i 1700-talets skrifter om både det latinska namnet och det svenska namnet för dessa två arter. Därför har samtliga namn som används för taltrasten även används för rödvingetrasten, t.ex klådra, klera, sångtrast, drossel och talltrast.