Rödbenan häckar i stora delar av Europa och Asien, norr om Himalaya och så långt österut som till Kina. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar och de övervintrar i Mellanöstern, Indien och Sydostasien. Arten övervintrar också lokalt utmed stora delar av Afrikas kuster. Exempelvis övervintrar 25% av alla rödbenor som flyttar utmed atlantkusten (i den så kallade östatlantiska flyttkorridoren) kring Bijagosöarna utanför Guinea Bissau. Merparten av populationen i Storbritannien och Västeuropa är stannfåglar eller flyttar kortare sträckor ut till havet.
Rödbenans taxonomi är komplicerad och uppdelningen i olika underarter är fortfarnade oklar. Arten delas dock ofta upp i sex underarter.
Vissa delar upp nominatformen i två underarter, en nordskandinavisk underart Totanus, och i underarten britannica som utgörs av häckningspopulationen i Storbritannien och södra Europa, österut till Baltikum.
I Sverige häckar nominatformen T. t. totanus och den förekommer i södra Sverige och upp längs med väst- och östkusten upp till Stockholmstrakten, vid den nordligare halvan av norrlandskusten och i fjällen. Rödbenan finns även på sydsvenska höglandet och sporadiskt i Norrlands inland. I Sydsverige lägger den sina ägg från april, men i landets nordliga delar kan det dröja ända till mitten av juni. I södra Sverige, framförallt i Skåne övervintrar ett mindre antal rödbenor av underarten robusta. Vid några fåtal tillfällen har individer av den inhemska underarten totanus observerats under vintern.
Adulta fåglar har röda ben och röd näbbrot med gråsvart näbbspets. Både näbb och ben är ganska långa. Den adulta fågeln är om sommaren gråbrunspräcklig på ovansidan. Bröstet och gumpen är ljust gråvattrat. I flykten visar den en tydlig vit kil längs med ryggen och breda vita bakkanter på vingarna som har svarta handpennor. I vinterdräkt är den mindre vattrad, lite dovare och gråare än om sommaren. Den är cirka 28 cm lång och har ett vingspann på 59-66 cm. Den väger ungefär 130 gram. Juvenila individer har gulorangea ben och mestadels grå näbb. Ovansidan är vattrad i gult, gråsvart och brunt medan undersidan är ljus med gråsvart längstreckning.
Flyktlätet är ett tvåstavigt ”tju-hu”, eller ”tju-hu-hu”. Den varnar med ett hamrande ”kly-kly-kly…”. Den har också ett joddlande spel med inslag av flyktlätet. Rödbenan är överhuvudtaget en högljudd fågel.
Den nordligast häckande underarten Robusta är den absolut största. Dock är övergången i storlek klinal och i västpalearktis utgör de nordskandinaviska fjällhäckande rödbenorna de minsta för att gradvis bli större från södra Skandinavien mot sydväst till England medan de är som störst på Island. I övrigt är Robusta mörkare i sin häckningsdräkt och har ett något mjukare och vemodigare läte än nominatformen. Underarten Ussurensis är nästan lika stor som Robusta och storleksmässigt är denna underart som störst längst västerut och som minst i öster.
Den håller mest till vid kusten på stränder, strandängar och betesmarker, dels på blötängar, sjöar och kärr, eller vid stränder i fjällen. Man kan också stöta på henne i större insjöar.
De häckar nästan var som helst där det finns mycket vatten, ofta många i närheten av varandra. Boet är ofta placerat dolt i en tuva, men ibland kan det ligga helt öppet, om boet till exempel ligger mitt i en skrattmåskoloni. De lägger 3-5 gulbruna ägg som har bruna fläckar. Båda föräldrarna ruvar äggen som kläcks efter 22-24 dagar. Efter ytterligare en månad är ungarna flygfärdiga.
Rödbenan är vaksam och talar om för hela sin omgivning när en fara hotar. Om man kommer för nära boet flyger hon ängsligt runt omkring och varnar med enstaviga ”kly, kly, kly”.
Den äter mest insekter, små kräftdjur, blötdjur, maskar och småfisk. Med sin långa näbb når den ned till de kräftdjur, som är en bit ner i sanden. Vegetabilier är också populärt.
Det vetenskapliga namnet totanus är latin och betyder "snäppa levande vid stranden". Det svenska namnet "rödbena" nämns först av Retzius 1800 och, som rödbening, av Osbeck runt 1790. Äldre benämningar är "dubbel beckasin", "gambett", "rödbent snäppa" (på Öland och andra öar i Östersjön), "tjuv" eller "tjuf" (i Kalmartrakten efter dess läte), "tulk" och "tolk"