Ortolansparven är runt 15 - 16,5 lång och väger 17-28 gram. Hanens huvud ,hals och bröst är askgrå med olivgrön anstrykning, på buken brunröd samt på ryggen gråaktigt rödbrun med svartaktiga streck. Honan har fint mörkfläckade strupsidstreck på hjässan och på bröstet (som är ljusare än hanen). Det olivgrå bröstbandet är smalt eller otydligt.
Under höstflytten uppträder de ofta i mindre flockar.
Sången liknar gulsparvens, men är mera avrundad, ren och djup. Den har en typiskt ringande ton och kan låta som ett eko. En strof kan skrivas sry-sry-sry-sry, dry dry dry. De ekande tonerna är ofta lägre.
Ortolansparven är en flyttfågel som förekommer som häckfågel i merparten av länderna i Europa och i västra Asien så långt österut som Mongoliet. Den häckar också i Mindre Asien och österut till Iran. Den övervintrar i tropiska Afrika och återvänder till sina häckningsområden från slutet av april till början av maj. Över stora delar av sitt utbredningsområde förekommer den mycket lokalt. Dess häckningsområde når så långt norrut som Skandinavien och norr om polcirkeln. I Europa förekommer den inte som häckfågel i Storbritannien och Danmark, men under flytten, som sker nattetid, passerar den regelbundet Danmark och södra Storbritannien. Arten har även sällsynt observerats på Island, Färöarna, Kanarieöarna, Seychellerna och i Indien.
I Sverige anländer den under första hälften av maj. Den häckar lokalt, främst utmed norrlandskusten, och söderut till Mälardalen. Den häckar även sällsynt i södra Sverige. De Skandinaviska fåglarna flyttar redan i augusti-september och övervintrar i västra Afrika söder om Sahara.
Ortolansparven häckar dels på lägre nivåer i jordbruksbygd med hagmarker och buskar och på hyggen, men i södra Europa, Turkiet och Kaukasus även i bergstrakter på höjder över 1500 meter över havet.
Hanarna anländer häckningsområdena i genomsnitt 5-6 dagar före honorna. I häckningsområdet finns det ofta flera sjungande hanar inom hörhåll från varandra. Honan bygger boet som placeras i en buske eller vid en dikesren. Boet består av torra strån och är ofta fodrat med rottrådar, hår och tagel. Kullen består av 4 till 6 ägg som är 20 millimeter stora, av varierande färg med mörkare fläckar. Äggen ruvas av honan i 11 till 14 dagar. Under tiden hjälper hanen till med matningen. Ungarna matas med insekter av båda föräldrarna och lämnar boet efter 10-12 dagar.
Den födosöker mest på marken och lever främst av frön som den ofta söker på torra marker med kortvuxen vegetation. Under häckningsperioden tar den även skalbaggar och andra insekter.
Trivialnamnet och dess vetenskapliga namn ortolan och hortulana härstammar från latinets hortulus, vilket ungefär betyder "trädgårdsfågeln" från hortus, som betyder "trädgård".
Ortolansparven har i södra Europa, och främst i Frankrike, ansetts som en delikatess och där traditionellt jagats i stor utsträckning under fågelns höstflyttning. Denna tradition finns beskriven sedan romartiden men idag är jakten reglerad eller förbjuden. Traditionellt inom det franska lantliga köket har man fångat fåglarna levande och tvångsmatat dem. Ett klassiskt recept beskriver hur fågeln avlivas genom att dränkas i Armagnac och sedan rostas för att ätas hel.
Arten har ett mycket stort globalt häckningsområde och trots att populationstrenden är negativ, den minskar i minst 19 europeiska länder, så anser IUCN inte att minskningen är så pass allvarlig att den är hotad, utan kategoriserar arten som livskraftig (LC). Den är nationellt utdöd i Nederländerna och Belgien.
Ortolansparven har minskat i Europa under hela 1900-talet som ett resultat av den omfattande jakten som bedrivits under höstflyttningen i södra Europa. Trots att lagar tillkommit som reglerar eller förbjuder denna småfågeljakt har jakten fortsatt på flera platser framför allt i sydvästra Frankrike. Andra skäl till den negativa populationstrenden är habitatförstörelse som resultat av det moderniserade jordbruket och sviterna 1950 och 1960-talets utsläpp av miljögifter som kvicksilver.
Den svenska populationen beräknades 2005 till cirka 12500 könsmogna individer. Under 1800-talet hade arten en vidsträckt utbredning över hela landet. Skandinavien populationen har minskat kraftigt under en lång tid och i Sverige kategoriseras den idag som sårbar (VU) av ArtDatabanken.