Nötskrikan var en av de arter som Linné ursprungligen beskrev i sin Systema Naturae från 1700-talet. Han placerade den tillsammans i gruppen med kråkfåglar under namnet Corvus glandarius.
Den förekommer i ett vidsträckt område i den palearktiska regionen, från västra Europa och nordvästra Afrika österut till Asiens östra kust och söderut i Sydostasien.
Världspopulationen av nötskrika uppvisar en mängd variationer med mycket komplexa släktskap och ofta klinala övergångar. Vissa delar upp arten i så många som ett fyrtiotal olika underarter. Lite är känt om kontaktzonerna mellan dessa underarter och arten kan möjligen omfatta mer än en art. Man brukar kategorisera underarterna i sju (Vaurie 1954) till åtta (Madge & Burn 1994) grupper.
- Nominatgruppen glandarius, med ett tiotal underarter, har sin främsta utbredning i västra Europa.
- Cervicalis-gruppen med tre underarter har sin utbredning i norra Afrika.
- Atricapillus-gruppen består av fyra underarter med en utbredning i Mellanöstern, på Krimhalvön och i Turkiet.
- Underarten hyrcanus, som lever i skogarna i bergskedjan Elburzi norra Iran, placeras av Madge & Burn 1994 i en egen grupp, men placeras ofta i underartsgruppen cervicalis.
- Brandtii-gruppen, förekommer med fyra underarter i Sibirien från Ural och österut till Norra Japan och Korea.
- Japonicus-gruppen förekommer med fyra underarter på de södra japanska öarna.
- Bispecularis-gruppen, med cirka underarter, har sin främsta utbredning i områdena runt om Himalaya.
- Leucotis-gruppen, med två underarter (men vissa placerar underarten Leucotis ensam i denna grupp) har sin utbredning i Östra Burma, norra Thailand, Laos och Vietnam.
Den är mestadels en stannfågel men populationerna som har sin utbredning i bergiga områden i Asien gör årsvisa höjdförflyttningar
I Sverige häckar den allmänt i de södra och mellersta delarna, samt upp till och med mellersta Norrland.
Nötskrikan har en iögonfallande färgning. Kroppen är i huvudsak rödgrå eller beigeröd. Den har vitaktig panna och strupe, svarta fläckar på hjässan och svart mustaschstreck på sidan av huvudet och vit gump. Vingarna är utåt svarta, med en stor vit fläck. Vingarna är brunröda längre in mot kroppen. De större vingtäckarna är azurblå, med svarta tvärstreck. Stjärten är svart. Den känns igen på sin korta, runda näbb, som bakom den nedböjda spetsen är försedd med raka käkkanter och hak. Vingarna är korta och trubbiga, stjärten lång och avrundad, fjäderbeklädnaden yvig och silkeslen och huvudet har en tofs. Kroppslängden är 32-37 cm, vingspannet 54-58 cm. Den väger ungefär 170 gram.
De flyger tyst och svävande och rör sig med lätthet mellan träden. På marken är deras rörelser mer otympliga och hoppande.
Vanligast är ett högljutt skränande läte, som används som varnings- och lockläte. Nötskrikan har också ett jamande läte som liknar ormvråkens och kan härma andra fåglar, särskilt duvhöken. Dessutom har den en lågmäld sång.
Den lever parvis under fortplantningstiden, annars familjevis eller i spridda flockar.
Boet läggs i träd, ofta gran, 2-10 meter över marken. Det består av grenar och strån som invändigt fodras med rötter, mossa och liknande material. Äggen (5-8 st) är ljust grågröna, tätt fläckade med brunt. Dessa kläcks efter 16-19 dagar. Båda könen matar ungarna, och fortsätter med detta även när de blivit ganska stora. Ungarna är kvar i boet i 19 till 20 dagar. Nötskrikan häckar endast en gång om året.
Väldigt varierad. Den äter många sorters frukter, insekter, kräldjur, fågelägg och fågelungar, smärre däggdjur, as, till och med huggorm, med mera. På hösten lever den främst av nötter och ekollon.
I delar av Norrland kallas fågeln rågskrika alternativt pärskira vilket på rikssvenska skulle bli potatisskata. På Gotland kallas den aldskräika alternativt aldskreika, vilket kan härledas från fornnordiska "aldin" som betyder trädfrukt med den fornsvenska särskilda uttolkningen ollon.