Morkullan beskrevs första gången taxonomiskt 1758 av Linné i verket Systema naturae där han gav den det nuvarande vetenskapliga namnet Scolopax rusticola. De binomiala namnet härleds från grekiskans skolopax, som betyder "skogstupp", och latinets rusticola som är ett sammansatt ord av rusticus som betyder "lantlig", och colere som betyder "att leva". Arten är monotypisk och delas inte upp i några underarter.
Dess närmsta släktingar är de övriga morkullorna i släktet Scolopax.Den är spräcklig i svart, askgrått och rödbrunt på ovansidan, undertill vitaktig, med rostgul anstrykning och bruna, vågiga streck. Näbben är blekt köttfärgad, med svart och rund spets. Ögonen är stora och ligger mycket långt bak i huvudet. Huvudets och nackens svarta teckning är tvärgående. Vingpennorna är svartbruna, med rödbruna och rostgula tvärfläckar. Första vingpennan är längst. Stjärten består av 12 pennor med skaft som är böjda inåt. Den är svart, med rödbruna tvärfläckar och grå spets benen brungrå. Hela underbenet är befjädrat. Baktåns klo är trubbig. Kroppen är mycket kraftig och muskulös. Kroppslängden kan uppgå till 38 cm, inklusive den upp till 7 cm långa raka näbben. Vingspannet blir 56-60 cm. Den väger ungefär 300 gram.
Morkullan kan eventuellt blandas ihop med enkelbeckasin, ränderna på huvudet går dock på tvären hos morkullan medan enkelbeckasinen har längsgående ränder på huvudet.
Morkullan förekommer över stora delar av de tempererade och subarktiska palearktis och dess häckningsområde sträcker sig från Fennoskandia till Medelhavet och Kanarieöarna, och från Västeuropa till Ryssland. Ungefär en tredjedel av den globala populationen häckar i Europa, varav mer än 90% häckar i Ryssland och Fennoskandia. Merparten av världspopulationerna i Europa och Asien är flyttfåglar och flyttar till Sydeuropa respektive södra Asien, men populationer på ett antal atlantöar och i kustnära områden i sydvästra Europa är stannfåglar. Vårflyttningen påbörjas i februari och häckningsplatserna nås mellan mars och maj. Merparten av höstflyttningen sker i oktober och november.
Den häckar i hela Sverige, men är vanligare i de mellersta delarna. I Sverige är morkullan en flyttfågel och det händer endast sällan att någon stannar kvar över vintern. Till Skåne återkommer den mot slutet av mars, och till mellersta Sverige anländer den i början av april. På senhösten, i oktober och november, flyttar den åter till sydligare länder.
Morkullan är en nattaktiv, revirhävdande fågel, som under dagen ligger gömd i buskar och snår.
Morkullan lever i skogs- och buskmark, både i löv- och barrskog.
Morkullan är polygam och en dominant hane parar sig med flera honor i sitt revir. Reviret hålls bland annat genom spelflykt, det så kallade "morkulledraget" då hanen flyger i skymningen flera gånger fram och tillbaka över reviret och låter höra sin lockton, som betecknas som "knispning" och "knorpning". De ställen, där morkullorna passerar under spelet kallas morkullssträck. Honan lägger fyra gråaktigt rödgula ägg med leverbruna och askgrå fläckar. De läggs i en grop som är bäddad med några löv, strån eller mossa.
Morkullan äter insekter, maskar och mindre snäckor. under vintern födosöker den nattetid.
I Blekinge kallas morkullan drarisp, vilket anses vara ljudhärmande efter fågelns läte. Förr i tiden kallades den i Skåne för hasselhöna och i (Willands härad?) för hultingskrabba. Redan Sven Nilsson konstaterade i Foglarna från 1858 att morkulla betyder kärrflicka (eller skogstös) eftersom mor är ett gammalt ord för myr eller kärr och kulla betyder flicka.
Morkullans kött anses av många vara en läckerhet och det finns flera sätt att jaga den på. På höstflyttningen jagas morkulla främst med stående och stötande fågelhundar. Under häckningstiden så flyger morkullan en specifik rutt i skymningen, det så kallad "morkullesträcket". Eftersom morkullan då, vid flera tillfällen flygande återkommer till samma plats, så har detta utnyttjats av jägare i långa tider. På flera håll i världen skjuts den under dessa förhållanden långt in på sommaren, då jägaren bland annat kan begagna sig av en lockpipa för att få fågeln på nära håll. EU:s fågeldirektiv förbjuder jakt av fågel under häckningsperioden vilket lett till att sommarjakten på sträckande morkulla är förbjudet i många europeiska länder, inklusive Sverige sedan mitten av 1990-talet.