Notering i dödboken
1751 den 22 september begrofs Fendriken i lifstiden och väl- ...Anton Smitt ifrån Kumbla.Han blef hit til werlden född år 1686 den 14 october af hedransvärda och ärl föräldrar, fadern var för detta arrendatorn på Hallsta uti Dingtuna socken Sven Bengtsson Smitt och modern Gud älskande hustrun Ragild Olofsdotter därsammanstädes. Straxt efter den naturliga födelsen läto dessa hans k föräldrar befordra honom till den andliga werlden ägenom dopets Sacrament. Under sin barndom vistades han hemma och gack sina K (kära) föräldrar med all lydnad och kiärlek tillhanda, änteligen och då han vid sitt 9 ålders år hade mist sin K fader, som då genom den timmliga döden gack ifrån denna werlden, begaf han sig några år derefter af då han fyllt sit 14:de till Stockholm och där tiente han hos åtskilliga härskap till år 1704 då han reste sig till Pohlen, och därpå blef han inskrifven för soldat vid Wästeranläningarna, då uttåget 1707 skedde utur Saxen var sen med vid åtskilliga actioner och blef entel.2 gånger tillfångatagen vid Pultava, under detta sitt fångenskap. gifte han sig 1710, se P422 (Anna Marias dödsnotis) kom sedan hit hem 1722 och tog afsked 1723, då han fick Fendriks Graden. Siuknade 14 dagar för påsk uti innevarande år, och dog den 10 uti denna månad af wattusot sedan han lefvat 66 år 10 mån 3 dagar

Källa:
http://www.webvoter.net/se/webforum/svar.phtml?id=5492&parent=1199816

Av Lars Wadstein (Avskrift av Köpings-Postens julläsning 1951 I RYSSARNAS KLOR - En berättelse om en Odensvi-familj under Karl XII-krigen):

Anton Smitt. Han föddes den 15/10 1685 i Dingtuna där "fadern var före detta arrendatorn på Hallsta uti Dingtuna socken, Swen Bengtsson Smitt och modern gudälskande Ragnil Olofsdotter därsammastädes" som det står i Odensvi dödsbok vid Anton Smitts död. Vid nio års ålder miste han sin far och troligen några år senare sin mor, ty när han nyss fyllt 14 år begav han sig till Stockholm, där han "betjänte åtskilliga herrskap" 1704 begav han sig till Polen och blev inskriven som soldat vid Västmanlänningarna, som under general Rhenschiölds befäl låg vid Schlesiens gräns för att iakttaga en nyuppsatt fientlig armé. Denna kom också under general von der Schulenburg mot svenskarna och Renschiöld bröt därför vinterlägret för att tåga söderut. Den 3 februari 1706 fick Anton Smitt sitt verkliga elddop när arméerna sammanstötte vid Frauenstadt. Hundra steg från fiendens hinderlinje möttes svenskarna av den ena artillerisalvan efter den andra utan att låta sig hejdas, utan att förlora takt eller rättning, och de modiga svenskarna gick som segerherrar ur striden. Ej långt från stridsplatsen slogs läger, och där fick de vara ända till augusti. Karl XII kom själv dit med huvudhären och tackade sina tappra västmanlänningar. Därefter bröt man upp och tågade till Annaberg nära Chemnitz, där man slog läger för ett år framåt och under denna tid passade man på att öva upp de förstärkningar som kommit hemifrån. I augusti bröt man ånyo upp och tågade genom Polen mot Rysslands inre. Vägen gick genom skogar och sumpmarker och var mycket oländig och trupperna blev tvungna att marschera i en lång kolonn efter varandra, en kolonn som var 9 mil lång. T. o. m. Karl XII skriver om den marschen till sin syster, att den var "temmeligh besvärligh både utaf väderlek och elaka vägar". Vid Holovezyn, som ligger i Vitryssland vid en biflod till Dnjepr, stötte man på en fientlig armé. På grund av den eländiga terrängen och då kungen ej kunde få fram hela hären på en gång hade han inget annat att göra ån att kasta sig i striden med sina första regementen bland vilka Västmanlänningarna befann sig, och återigen fick Anton Smitt uppleva en svår batalj och en härlig seger. Likaså skedde vid övergången av Dessna. Nu var svenskarna i Ukraina och här fick Västmanlänningarna vila större delen av vintern och våren 1709. Men man latade sig inte. Det var ständiga små skärmytslingar och så kraftig köld att många fröso ihjäl. Därefter följde Poltava. Här hade svenskarna ett svårt utgångsläge, kungen var sjuk och hade överlåtit befälet på andra som sinsemellan var oeniga. Det hela slutade med ett stort nederlag. Trupperna slogs tappert uppeldade av kungen, som bars omkring på bår och uppmuntrade dem. Under detta slag blev Anton Smitt fången två gånger. Efter en dramatisk brottning lyckades han första gången övermanna sina motståndare, undkom dem och förenade sig med sitt regemente. När sedan de få överlevande Västmanlänningarna blevo tillfångatagna, var Anton Smitt bland dessa, de övriga jordades nära slagfältet, så skeddee också med regementets nattvardstyg, något som Snollsky mycket vackert skildrat i Svenska Bilder. Nu började den långa och mödosamma fångtransporten till Moskva. Där hade tsar Peter bestämt att de fångna karolinerna skulle föras med i det stora triumftåget över den ryska segern vid Poltava. Stadens gator var fulla av folk och i alla fönster hängde skådelystna. Det sved nog i i alla karoliners hjärtan, när de uttröttade efter många dagars marscher med många umbäranden, i nesligt tåg fingo släpa sig genom fiendens jublande huvudstad. Men vår Anton Smitt fick en ljusglimt i all bedrövelsen. På en balkong fick han se en kvinna, som med vänliga och sorgsna ögon betraktade soldaterna. Deras ögon möttes och från den stunden var deras öde beseglat. Flickan var Anna Maria Falck. Av de närstående ryska officerarna fick hon veta att den unge mannen tillhörde Västmanlänningarna. Av General Amiralen fick hon tillstånd att besöka fångarna och på så sätt kom det sig att de ånyo kom inför varandras ögon, flickan från balkongen och mannen i fångtruppen. Allt gjorde hon för att lindra de oliderliga förhållanden för soldaterna, och ständigt besökte hon mäktiga ryssar för att bedja om favörer för fångarna. Hon lyckades också utveckla, att få gifta sig med en av svenskarna och den 22 februari 1710 stod deras bröllop. Deras äktenskap välsignades med 6 barn, fem döttrar och en son.
Hur deras liv varit mellan 1710 och 1722 vet man inte men antagligen var det ganska mödosamt. Under denna tid avled fyra av deras döttrar. Så kom freden i Nystad 1721, freden mellan Sverige och Ryssland. Men det tog ännu lång tid innan fångarna blevo fria och fingo återvända hem. 1722 slog frihetens timma för Anton och Anna Maria Smitt och de företog den långa resan hem. Antagligen hade de hela tiden vistats i Muschow, ty det var där de gifte sig 1710 och det var där deras ende son Carl Gustaf föddes den 18/2 1718. Antingen på vägen hem eller strax före ankomsten till fäderneslandet, förlorade de den sista kvarlevande av sina döttrar. Vart de tog vägen de närmaste åren efter återkomsten till fosterjorden vet man ej, möjligen kan de ha kommit till Odensvi med detsamma, i alla fall finns de upptagna där i husförhörslängderna för 1725 tillsammans med sonen Carl Gustaf och redovisas i Kumbla by i Råcklunda rotel. Där stannade makarna också till sin död 1751.
År 1723 tog Anton Smitt avsked på regementet och fick då "Fendrichs caracteren". De förde båda efter återkomsten ett stilla och saktmodigt liv. I Odensvi dödboken för år 1751 finns de åter. Först Anna Maria: "Sistlidne den 15 mars inföll hon uti frossan och strax därpå uti en hastig sjukdom, samma sjukdom tilltog allt mer och mer dag ifrån dag, och ändade äntligen hennes mödosamma vandring, sedan hon här i världen levat vid pass 68 år". Hon begrovs den 14/4.
Anton Smitt avled några månader efter sin trogna följeslagerska. I september omtalar dödboken att han: "Sjuknade 14 dagar före påsk uti innevarande år och dog den 10 uti denna månad av vattusot".
Två märkliga människoöden hade tjänat ut i denna världen för att i Herranom få njuta av frid och välbehövlig vila efter ett långt och innehållsrikt jordeliv.

Gift 1710 i Moskva med
Anna Maria Falk, född 1683 i Stockholm, död 1751-04 (begravd 1751-04-14) i Kumbla, Odensvi.

Barn:
Carl Gustaf Smidt, född 1718-02-18, död 1770-01-14