Lärkfalken är 29–35 cm lång och har ett vingspann på 70–84 cm.] Den är ungefär stor som en tornfalk men med längre spetsigare vingar och kortare stjärt. Översidan är mörkt skiffergrå och den har röda "byxor" och undergump. Den mörka ansiktsmasken är kraftfull, med tydlig men kort falkmustasch. Lärkfalken har gul vaxhud och gula fötter. Undersidan är ljus med distinkta strimmor eller fläckar.
Juvenilen är mörkbrun på ovansidan med ljusa bräm, har krämfärgad undersida med tydliga mörka streck. I flykten kan den på håll påminna om en seglare.
Lärkfalkens vanligaste läte är ett ihållande "kju-kju-kju-kju...", likt göktytans sång men inte lika gnälligt i tonen. Andra läten är vassa "ki-tjick" i flykten och enstaviga "kitt". Tigglätet är ett utdraget "pii-eh" likt stenfalkens motsvarande läte.
Lärkfalken är en flyttfågel som häckar i stora delar av Palearktiska regionen, från Atlantkusten till Kamtjatka. Den övervintrar så långt som till södra Afrika, södra Eurasien och Stora Sundaöarna.
Den delas ofta upp i två till tre underarter med följande utbredning:
Falco subbuteo subbuteo, inkl. centralasiae (Buturlin, 1911) – merparten av världspopulationen tillhör nominatformen.
Falco subbuteo streichi (Ernst Hartert & Neumann[särskiljning behövs] 1907) – häckar från södra och östra Kina till Myanmar och norra Indokina.
I Sverige är den ovanlig men förekommer som häckfågel över hela landet utom på västkusten och i det inre av Norrland. Det svenska beståndet flyttar vintertid till Afrika.
Lärkfalken föredrar öppna marker som ändå inte är helt utan träd. Den häckar i flera olika biotoper som jordbrukslandskap med insprängda sjöar, gles tallskog med myrar och älvar, och bergsskogar. Lärkfalken är beroende av vattenytor för sitt födosök varför den ofta uppträder vid sjöar, myrar och kuster. Den häckar gärna i kråkfåglars övergivna bon och föredrar boplatser i höga tallar med öppna ytor runt omkring. Honan lägger två till fyra ägg i juni, vilka huvudsakligen ruvas av henne i cirka fyra veckor. Äggen har bruna fläckar på gul bakgrund. Ungarna blir flygfärdiga på en månad, men matas av huvudsakligen honan ytterligare en tid.
Lärkfalken lever mestadels av flygande större insekter och småfågel upp till starstorlek. Den fångar även svalor, tornseglare och fladdermöss. Bytena slås i flykten och fångade insekter förtärs också ofta i flykten. Viktigaste insektsfödan utgörs av trollsländor. Ungarna matas uteslutande med småfågel, gärna lärkor och ärlor. Den är mycket snabb och en skicklig flygare.
Lärkfalken har ett mycket stort häckningsområde och den globala populationen är stor. Den europeiska populationen uppskattas till 92 100–147 000 par, vilket innebär 184 000–295 000 adulta individer. Eftersom Europa utgör cirka 30 % av det globala häckningsomrpdet uppskattas den globala populationen uppgå till 613 000–983 000 adulta individer. Dessa siffror är osäkra varför IUCN väljer att uppskatta den globala populationen till mellan en halv och en miljon adulta individer. Den globala trenden är minskande, men den europeiska bedöms som stabil. Alla dessa faktorer sammanräknat gör att IUCN inte bedömer arten som hotad utan kategoriserar den som livskraftig (LC).
Även i Sverige anses populationen vara livskraftig. Beståndet ökar i antal och uppskattas till mellan 3 400 och 6 000 reproduktiva individer
